Ligger sjuk och somnar om. Det är en världslig sak, att hosta slem dör jag inte av. När jag vaknar igen läser jag ikapp några facebookinlägg. Min vän Björn fångar det jag tänkt.
”När Rumäniens diktatur föll och landet blev fritt så var vi inom fackföreningsrörelsen snabba med att starta insamlingar till Rumäniens barn. Andra insamlingsorganisationer gjorde detsamma. Svenska hedervärda medborgare stod utanför butiker och ’tiggde’ pengar till de behövande i Rumänien. Om jag inte minns fel så var det även en insamlingsgala på TV. Ingen ropade då på tiggeriförbud, det var ju inte dom som behövde pengarna som tiggde.
Nu finns det människor från Rumänien på de platser där vi stod med insamlingsbössor tidigare. Då kommer kraven på tiggeriförbud från olika håll. Vad är skillnaden? Är det att vi nu tvingas se dom behövande i ögonen?”.
Bra skrivet, Björn Samuelsson. En gång var Björn med och arrangerade studieresan till Auschwitz som jag skrivit mycket om.
Faxade hela blåljus-Värmland
Rumäniens barnhemsbarn, det gick ett program om dem på svensk tv. Programmakarna hade hittat ren misär. Efteråt var alla goda människor upprörda. Då fick några av kamraterna på SOS-centralen i Karlstad, där jag jobbade, en idé. De skulle starta en insamling till dessa barn bland blåljusfolket.
Vana som de var att få något gjort hade de snabbt fått ut fax till varenda räddningskår, bärgare, ambulansstation och vad det nu fanns för resurser i länet till människans hjälp. Ställ upp, hjälp till, gör din insats! De här barnen behöver oss.
Sedan satte de igång med att ringa.
Lika som larmnumret
– Hur mycket har ni tänkt försöka få ihop i Värmland? frågade jag en av eldsjälarna.
– 90 000, svarade hon.
Det var en lämplig summa tyckte hon, eftersom det råkade vara det svenska larmnumret då på 1980-talet.
Efter några kvällar hade vi nått målet.
Vardagssolidariteten levde och ingen människa hade försökt förbjuda oss att tigga.