Jobbet jag inte visste fanns

Jag sitter. Sedan står jag. Kanske går en liten runda bort mot elhuset och tillbaka. Men mest sitter jag.

Saken är den att jag är skatvakt. Det blev mitt jobb denna vecka.

Ärligt talat hade jag inte skrivit in den sysslan i planen för belöningens år 2016. Att jag skulle läsa en del, det visste jag. Att jag skulle frilansa något, det anade jag. Springa, fixa orienteringsstolpar, klippa gräset, bjuda den kära vännen på kaffe när hon kommer från jobbet, städa bland gamla papper och skrot i snedgarderober, arbetsrum och garage, laga min lunch, handla, fara till återvinningen, gå i skogen, springa, blogga, springa, gå på olika uppträdanden, ta hand om ungt folk i släkten, lyssna på kornknarr och gök, skotta snö, facebooka, instagramma, vila middag, rensa mejlen, läsa tidningen, springa, städa, läsa Röde Orm. Allt det också.

Men vakta skator?

Hur var det farmor sa? Det är hos de snälla människorna skatorna bygger bo. Vi blev alltså mäkta stolta när de började bygga i vårt körsbärsträd för många år sedan. Kanske var det redan på 1980-talet? Jag tror det. I år är det dags igen, de har som vanligt byggt en ny våning på boet, upptill. Vissa år bor skatfamiljen på annans mark, då får man skärpa sig.

År 2002 skrev jag den här krönikan i Värmlands Folkblad. Den handlar om hur kloka skator kan driva en hungrig katt till vansinne: Varför jag gillar skator och damer med gatubrunn.

Vore det nån annan som hade skrivit krönikan så hade jag sagt att den är välskriven. Men det får man väl inte säga på den här bloggen.

Läs krönikan, så förstår du varför jag sitter här på altanen med min kaffekopp och inte hinner måla om runda bordet. En del människor går med hundar, en del matar guldfiskar. Jag vaktar nästan flygkunniga skatungar, så länge de fortfarande bara nästan kan vad de snart är så bra på.

Det är ett hårt jobb.