Berättelsen om en värk, ett mutter och ett nytt stolt gatuplock.
Måndag, solsken och fyra grader kallt. Medan talgoxar och grönfinkar äter mellanmål i vårt paradisäppelträd ägnar jag mig åt viktiga pensionärsgöromål. Spelar sudoku i mobilen och läser nyheter på Facebook. Någon råkar vara på Kuba när kubanerna samlas i massor för att sörja Fidel, någon kämpar med att tillverka vita blodkroppar, någon skriver dikt om stiltjens dagar. I tanken finns jag vid deras sida, var och en.
Nu blev det nästan rekord i sudokun.
Äter lördagens rester, penne och köttbullar.
Den vanliga värken i höger baklår
När solen börjar fundera på att gå ner bakom Skottaberget tar jag mig slutligen samman och kliver i löparskor och springoverall. Höger baklår värker efter lördagens spadvändning av trädgårdslandet men en får inte ge tappt. Den värken får jag varje gång; efter långpass med men mest efter grävjobben.
Den som ser mig i aktion med en spade brukar känna igen farfar. Samma ivrighet, samma brådska i armar och blick. Gräva sakta går inte.
Kanske är det ischias, kanske träningsvärk men ibland tror jag på skidåkarnas kompartmentsyndrom. Det blir för trångt för muskeln, den som två överläkare trodde var en tumör i mitten av 1990-talet. Röntgenbilden av låret den gången visade inte minsta förändring, då hade jag fruktat det värsta länge.
Jag kan ju inte komma till landstinget nu och be dem operera en 65-åring. Motionslöpningen fungerar hjälpligt bara jag inte springer för långt och det är bara när jag gräver landet det blir riktigt illa. Efter några dagar går det alltid över.
Kanske är det någon gammal skada som spökar.
En får inte ge tappt.
Nu ska ho’ kuttes
Jag tänder lampor så huset ska se bebott ut, knäpper igång gps-klockan och väntar tills hon är vän med satelliterna. Klick och iväg nerför gångvägen. Viker vänster, genar över gräset mot Grossbolstorpsvägen och lufsar vidare uppför backen mot Norrliden. Låret protesterar inte alltför mycket, särskilt inte när vi springer på tå, skorna och jag.
Gudskelov har jag lärt mig låta bli att titta på pulsnoteringen hela tiden, sist hade jag hög puls här i början. Inte nu, men det vet jag inte än.
Två projekt sysselsätter mig medan kylan nafsar kärvänligt i kinderna. Ett styck bilnummer och ett styck nytillverkad gata. Jag samlar på bilnummer och letar efter 505. Förgäves i dag, men det vet jag inte heller än.
Gatan är den som leder till vår nya återvinningscentral i kommunen. Den har jag kört en gång men aldrig sprungit. Hoppas jag orkar dit med låret. Nu ska ho’ kuttes.
Rakt in bland vildsvinen
Vid Ånäs står några bilar på parkeringen, ingen med rätt nummer. Jag fortsätter längs vår asfalterade banvall, passerar de sista husen i tätorten. När jag ränner över gamla Dejevägen flyger en nötskrika före mig norrut. Vid bron över Kvarntorpsån cyklade en bekant rakt in i en vildsvinsflock härom året, men nu är det grisfritt så långt ögat kan nå och jag slipper skrika. Isen frasar i ån, skuggorna blir allt längre, låret muttrar men matar på.
För två år sedan sprang jag alla gator i tätorterna på Forshaga kommuns turistkarta. Barnsligt, jag vet, men det var en rolig lek som gav mening åt mitt löpande en höst i livet. (Läs gärna mer här).
Nu har jag insett att kommunen gjorde en ny gata när man byggde nya återvinningsstationen. Den som vi modigt visar upp som första intrycket av vår centralort, för de besökare som kommer norrifrån. Den gatan har jag aldrig löpt.
Mitt stolta gatuplock
Jag passerar några halvgnagda stora aspar och en bäverstig och viker av över bron till gärdet med nya industriområdet. Benen trivs bättre med grusvägen som är där i början. Nu ser vi den osprungna gatan, hurra! Jag springer åt höger genom återvinningsstationen och ut igen, till där gatan börjar.
Traktorgatan. Bra namn. Nu vänder jag och följer den söderut på väg hemåt. Färsk asfalt, färsk notering för mitt stolta gatuplock. I morgon ska jag skriva till kommunen och fråga gatukontoret om produktionsläget. Ni har väl inte gått och lagt ut fler gator bakom min rygg sedan 2014?
Borta vid Skottaberget leker solen kurragömma.
Höger baklår tycker att jag är en stor idiot.
Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman | Kôppra