Det fria ordet på Forshaga lärcenter

Föreläser för en grupp nya forshagabor om media. Varje ord jag säger översätts till persiska, arabiska och burmesiska. Det känns som att prata i FN.

Välkomna till Forshaga, säger jag, och hoppas de förstår att jag menar att de behövs, också. Jag vill ju vara gästfri. Det vill man väl alltid? Samtidigt är jag inte dummare än att jag begriper att Sverige behöver arbetsfört folk, om vi ska kunna försörja våra barn och gamla i framtiden.

Som jag står där, känner jag sakta allt större stolthet i bröstet. Stolthet över min gästfria kommun men också över mitt Sverige där tryckfriheten varit grundlag ända sedan 1700-talet. ”Det fria ordet”, skriver jag på tavlan. Du får tycka vad du vill. Du får skriva vad du vill. Du får trycka vad du vill utan censur. Du får tipsa en journalist anonymt, jobbar du i offentliga sektorn får chefen inte ens fråga om det var du som var källan. Du får gå till kommunen och be att få se dagens post. Ordet är fritt.

Precis som demokratin är den friheten hotad ibland och måste återerövras. Men vi har den. Svenska folket kämpade till sig den.

Rätt ofta använder jag friheten till att skoja med diverse makthavare eller kritisera dumheten i världen. Det är ju det som är meningen med det fria samtalet. Vi måste få peka på bristerna, det som vi tycker är fel. Men – någon gång känns det bra att stanna upp en stund i tyckandet och tryckandet och bara vara glad att vi får.

– Dom här är jag kär i, säger jag, och håller upp en penna i ena handen och ett tangentbord i den andra. ”Tangentbord” skriver jag på tavlan. ”Skrivglädje”.

Fast det är klart. Skillnaden mellan frihet och ansvar och varför man måste få rita Muhammed som rondellhund men inte bör göra det – den är svår att förklara. Eller varför det är så svårt att ärekränka en svensk. Jag får skylla mig själv, som alltid ska ge mig in där debatten är som mest spännande.

Efteråt tar de mig i hand och tackar, nästan allihop, den kulturen tycker jag om. Välkomna, sa jag det? Ni behövs.