Berättelsen om en informationsklyfta
När jag gick i åttan kunde jag inte använda en skivspelare. Sådant skapar mindervärdeskomplex och visade på något som jag inte begrep den gången.
Hur sätter jag igång en skivspelare? Bevisar min okunskap någonting? Jag har ju lätt för mig i skolan.
Ja. Den berättar om en klasskillnad mellan mig och tandläkarns trevlige son. Klyftan satt i föräldrarnas inkomster vilket i sin tur skapade livsstilar på olika ekonomiska nivåer. Jag lyssnade på musiken när den händelsevis dök upp i radion. Han direktimporterade en amerikan som hette Chuck Berry.
– Lyssna själv nu, när jag går upp och äter.
Gärna. Om jag bara visste hur en gör. Är han bra den där Tjack Bärri?
Han har inte språket
Klassklyftor finns av många slag. Den de flesta tänker först på är väl de ekonomiska skillnaderna. Börsbolagens vd:ar tjänar 54 gånger så mycket som en industriarbetare, klart att det är en klyfta. Marian som sitter utanför mitt Konsum med sin mugg, han ser också skillnad. Hela dagarna.
Här kan han inte ens språket, fast vi är några som försöker. Husvagnen kallar han caravan.
– Säg efter mig nu. Hus-vagn.
De små skulle ätas upp
Vi var småbönder, dessutom bosatta i en utkant tyckte samhället. En bra uppväxt, närmare till äldre generationer har jag aldrig haft, inte till orrspel, storspov och rådjursstämplar heller. Pengar hade vi ont om och ingen bil i början men somnade mätta varenda kväll. Sedan kom det som tidningarna kallade ”jordbrukets strukturrationalisering”. Den gick ut på att farbröderna i Lantbruksnämnden bestämde att de stora gårdarna i grannskapet skulle leva och de små skulle ätas upp. Då fick vi små hålla auktion på våra traktorer, harvar och höbalar och våra pappor och mammor fick ta jobb långt borta i centralorten. Fast de inte ville.
Då hade vi först fått lov att sätta granplant på de av våra åkrar som inte heller dög.
Är informationsklyftan värst?
Även bland oss bönder fanns det klasskillnad. Det fanns de stora, som nu bor ensamma kvar på svensk landsbygd och det fanns vi små som fick flytta. Den rationaliseringen har jag inte hämtat mig från än, fast jag aldrig var skapt att bli bonde.
Storspoven fattas mig och det äkta självförtroendet.
Skillnaden satt i arealen och därmed hur mycket som blev kvar efter att vi deklarerat den 15 februari varje år. När vi kom till högstadiet såg vi att den också satt i vilka som hade häftigast kläder, råd att åka på språkresa och föräldrar som gått mer än sju år i skolan.
Det fanns en informationsklyfta. Den lever än. Ibland tycker jag att den klyftan är värre än alla lönebesked och traktorauktioner i världen.
Lägg ner den försiktigt
Du lyfter pickupen, för den åt sidan och lägger försiktigt ner den mot spåret när skivan börjat snurra. Musiken från Amerika finns inne i det spåret.
Han är bra den där Berry.
Det vet jag nu.
Han heter inte Tjack.
### Fler inlägg i bloggserien:
Klassamhället Sverige, del 1: Grislöner i klassamhället
Klassamhället Sverige, del 2: Nu kommer den nya klassanalysen av Sverige
Klassamhället Sverige, del 3: Den slarvigast klädde kan ha dyrast paltor
Klassamhället Sverige, del 4: Så förtrycker de din trut och din fot
Klassamhället Sverige, del 6: Det är dags för en ny ideologisk offensiv
Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman | Kôppra
De är fina dina texter om klassamhället.
Jag hade tidigt en Philips med högtalare i locket. Men klassamhället kändes ändå. Jag visste på vilken sida av gränsen jag var född.
En skillnad mot idag tror jag var att min klass var stor, etablerad och tydlig. Jag var väldigt trygg i den.
Gränserna är fortfarande skarpa som eggar men allt är ändå suddigare på något vis. Reklamen och medierna bringar allt ur fokus.
Många av de relativt fattiga kan nu trots allt fylla sina hem med massproducerade billigheter. Men själen och bildningen har liksom tagit stora kliv bakåt.
Möjligen är jag bara nostalgisk men jag saknar den bildningsiver som flödade hos godtemplarna och hos ABF. Någonstans dog den en kommersialismens sotdöd.
Jag ser dig som ett motgift.
Säga vad man vill om gamla tiders brukssamhällen, sådana som vi haft gott om här på trakten, men tydliga var de. Patron på herrgårn, arbetarklassen i längorna.
I dag är de listigare, herrarna där uppe. Fördumningsindustrin måste ha varit en av de bättre uppfinningarna, om en vill hålla folk nere.
Motgift? Det var vackert sagt.
Jag räknar dig med dit, men det vet du ju.