Välkommen i vårt vardagsrum, Anders Tegnell

Skriv dagbok om coronatiden, sa jag till en skrivintresserad ung man. Bra idé sa han. Gör det du också morfar, så kan jag få ärva din dagbok sen.

Mitt barnbarn L förstod precis hur jag menade. Detaljer, känslor, hur pandemin påverkar våra liv. Det är sådant vi behöver dokumentera och föra vidare för att folk ska kunna dra lärdom av minnena i framtiden.

Så jag skriver. Klipper coronaskämt från Facebook och råd från Folkhälsomyndigheten och klistrar in. Plitar ner egna känslor och episoder. Hur jag plötsligt låter bli att träffa folk i flera veckor. Smyger som en skabbräv mellan hyllorna på biblioteket i väntan på att mamman med barnet vid sökdatorn och utlåningsautomaten ska gå därifrån, så jag törs gå fram. Hoppar ut i skogen när vi möter ett brett sällskap i milbanan bortanför Ängbråten.

De andas ut hela tiden, tänk hur folk är.

Inte personligen
I en tidning jag prenumererar på gör de enkät om viruset. Elma, 18 år, från Stockholm blir intervjuad. Hon rör sig obekymrat på stan tillsammans med två av sina väninnor.

”Ingen av oss eller våra familjer är sjuka, därför känns det här med corona ganska långt borta. Det är ingenting som påverkar oss på ett personligt plan, säger Elma.”

Jag hade en arbetskamrat en gång som kallades Elma. Elsa Lindskog, en tuff men under ytan varmhjärtad kvinnlig pionjär bland värmländska journalister, länge en av få kvinnor i branschen. Jag kommer att tänka på henne. Vår Elma skulle ha blivit rätt förbaskad på unga Elma men också tyckt synd om henne.

Häng med lite, skulle hon möjligen ha tänkt. Läs tidningarna, se på nyheterna. Var rädd om dig lilla vän. Se till att myndigheterna skaffar beredskapslager. Se till att läkarna väljer dig. Det är åtminstone vad den här blödige men under ytan tuffe exreportern tänker. Allt medan Sverige sjunker djupare in i sin karantän.

All tid, ingen ro
Vi som inte jobbar inom sjukvården eller med myndigheternas dagliga presskonferenser har hur mycket tid som helst men ingen ro att fylla den med något. Mer än just myndigheternas presskonferenser.

Jag skrev i ett tidigare inlägg att dessa myndigheter skötte informationen dåligt. De mumlade, hostade, harklade och fumlade. Det står jag för. Då, när jag efterlyste en människa med tröja som förmår trösta oss. En sådan där som brukar träda fram vid varje stor kris. Vår tids Lottie Knutson.

Han har trätt fram nu. Han har till och med börjat bära tröja. Välkommen i mitt vardagsrum, Anders Tegnell.

Bra information är näst bästa medicinen.

### Ordet karantän kommer av 40 dagar.
### Det har funnits i svenska språket sedan 1687 och kom via franska quarantaine (fyrtiotal, fyrtio dagar, karantän), ursprungligen från italienskan. 40 dagar var spärrtiden för dem som misstänktes vara pestsmittade på 1400-talet.
### Fyrtio dagar? Då känner dom inte vår corona. Hon är tuffare än så.