Knäna darrade när folk tittade på mig

I början när jag talade offentligt hade jag handskrivna manus. Det var inte så ofta. Jag har skrivit på maskin sedan jag var 16 men de bokstäverna var för små.

Nu för tiden står jag där med 15 punkters Times New Roman i näven eller på bordet framför mig. Stor stil. Då kan jag koncentrera mig på publiken, inte på papperet.

Rampfebern behöver jag inte koncentrera mig på. Den klarar sig fint ändå.

Teg i många år
Historien om mitt offentliga talande har jag skrivit om förr. Jag teg i många år. Nej, inte i bänken i skolan, inte på skolgården heller. Det var när fröknar och andra ville ställa mig framför de andras blickar jag tackade nej.

Visst, det blev några korta verser i diverse luciatablåer och några skolpjäser i låg- och mellanstadiet. Då hade jag ju åtminstone en roll att gömma mig bakom. Krokrot eller nämndemannen i Examen i Ruskaby skola, se där några av världsdramatikens giganter som jag gestaltat på darriga ben.

Texten kunde jag. Det var att framstöta den som var problemet. ”Ja, mina barn och även åhörare…”.

Varför darrade knän och röst när alla tittade på mig? Varför reagerar vi så? Jag pratade ju ivrigt annars, när jag såg folk på ryggen. Varför vågade jag nästan aldrig ställa mig framför dem i gymnasiet?

Livsfarlig för mig själv
Den verkliga träningen kom på Jära folkhögskola några år senare. Den skolformen har hjälpt mången pirrig ung dam och man. Själv hamnade jag i elevkårsstyrelsen just när skolan höll på att gå i konkurs. Då pratade vi. Stormöte efter stormöte med elevkåren mejslade fram linjen som skulle rädda läsåret för oss, innan nedläggningen. En av utmejslarna var jag själv. 

Då var inte tid att tänka på rampfeber.

När mina första egna böcker blivit tryckta lyckades vännen i Rallarros-redaktionen, Bengt Berg, få mig att läsa högt på både stadsbibliotek och proggkrog i Göteborg. På Pustervikskällaren älskade jag det men när Rallarros lite senare uppträdde i Storfors och Kristinehamn visste jag knappt vad jag sa i det paralyserade mellanpratet. Livsfarlig för mig själv när jag gick ifrån manus.

Den bästa belöningen
Vilket år det vände vet jag inte. Det tog tid.  Snälla människor ringde och engagerade mig som underhållare ibland, huvudtalare ibland och kursledare ibland. Som mest var jag ute tre gånger i veckan, tack vare att folk sett och hört mina krönikor i lokala P4, TV4 och Värmlands Folkblad. Jag hade kraftfull rampfeber varje gång men nu hade ångesten börjat gå över efter 15 sekunder eller så.

Knepet var att få folk att skratta i början.
Det gav självförtroende.

Jag har stolpar eller manus i näven eller på bordet framför mig än i dag, men numera känner jag mig trygg även när jag går ifrån manus. Anteckningarna innehållet ofta en och annan ordlek och exakt, noga uttänkt formulering. Då behöver jag papperet som grund. Särskilt eftersom varje framträdande brukar vara nytt, det är sällan samma program två gånger i rad.

En sak har varit lika i alla år. Om framträdandet varit någorlunda långt och om det har gått någorlunda bra – då är jag hög på endorfiner i flera timmar efteråt.

Det är lika bra som ett träningspass.

LÄNK
Hur du talar inför folk
(Ett inlägg från november 2017)

LÄNK
Bengt fick dra mig av scenen på Rôva

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 210. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).