Fredagen på bokfestivalen blev en dag att minnas. Först gestaltade Sonja Bogren från Molkoms folkhögskola en av texterna i min bok Mitt liv som keps. Fint! Då var det redan trångt nedanför scenen tills jag skulle berätta om boken (och om hur den skrevs under hot).
Jag tycker om när vi kan skratta tillsammans ena stunden och bli allvarsamma nästa. Eller rörda. Så blev det.
Av en före detta arbetskamrat fick jag ett reflexhjärta efteråt. Tack Sofie, ja jag ska titta upp på jobbet.
Av en man i min ålder fick jag ett tack för att jag delade med mig av cancerberättelsen. Den som inte finns i boken men ändå inte är privat. (Gör era PSA-prov, gubbar. Jo, man kan överleva stora C).
Vänta, jag stod ju i Föreningen Värmlandslitteraturs bokbord och sålde böcker hela eftermiddagen också. Det är så roligt att prata med så många läsande människor. Med mig hem i tygkassen fick jag boken om Karlstads Mekaniska Werkstad. Tänk om arbetarna där hade vetat att det en dag skulle stå en karl på en scen på deras gamla verkstad och läsa högt ur en bok om kepsar som förklarar världen.
Tack för i går, alla. Nu ska jag gå ut i världen med min nya reflex.
Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 2 319, (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).