Betraktelse från Lanzarote, nr 1
Det är det där med onödigheten. Ibland är det sådant som inte behövs som gör världen vacker. Titta på en fin dörr. I dag går det att göra en dörr helt platt, men se på de vackra, de med speglar. Vackerheten sitter i det du först tror är orationellt.
När vi bor två veckor på hotell på Lanzarote har städerskan handduksfestival, tycks det oss. Jo, hon viker små konstverk av den kära vännens nattlinne med. Men handdukarna, handdukarna. Kökshandduken ett konstverk varje dag. Båda handhanddukarna ett mindre mästerverk. Vet hon hur lik hon gör min fru, med sudoku-boken och pennan i varsin näve i handduksskulpturen hon skapar? Vi gläds i flera dagar, låter skulpturen i soffan sitta kvar och tar bara försiktigt loss sudokuboken ur de blå handdukarnas grepp.
Det vet varje städpoet
Jag tror att bra service handlar om detta. Först städade hon, varenda yta blänkte. Sedan gav hon oss någonting extra som hon inte hade behövt och vi inte hade efterfrågat.
Kärleken finns. Nu vet jag att det finns städpoeter med. På den särskilda ön Lanzarote, där konsten betytt så mycket, har de minst en.
Jag tycker om poeter. De som vet att vackerheten finns i det till synes onödiga.