Jag hade tänkt hålla tyst om mitt gatuplockande ett tag. Detta att min löpträning blivit ännu roligare sedan jag hittat på att börja springa gata efter gata i tätort efter tätort i sydvästra Svealand. Folk tröttnar på att läsa om sådant.
Det var innan milrundan i en av våra centralare delar häromdagen. Jag har inte kunnat smälta den än.
Rundan började bra. Det var fortfarande någorlunda ljust och kom lite regn, men det är inte så farligt bara jag drar ner skärmen på kepsen över glasögonen. Jag for till lämplig parkeringsplats, parkerade bilen, startade gps-klockan och löpte iväg. Glad och livad med plastad karta i näven. Få se nu, om jag tar den där gatan först och så får jag vända där uppe och sedan tillbaka och till vänster och…
Allt gick fortfarande som det skulle. Några gubbar höll på och tuggade flis av en del sly som de röjde bort, i kanten av en bollplan. En och annan hund gick förbi med sin människa.
Tittade underligt
De tittade underligt förstås. Särskilt när jag kom förbi för andra gången, det var ju nödvändigt för att kunna plocka hela förgreningen på just den gatan. Folk brukar titta, det är de där återvändsgränderna som är värst. Men – en äkta gatuplockare får inte ge tappt. Ge aldrig tappt, det är vårt motto.
Som orienterare älskar jag kartor men inte publik. Nu började glasögonen bli blöta också. Snart for jag fram och tillbaka i båda ändarna på X-gatan. Vi kan kalla den så. Gatan väster om den var inga problem, inte gatan öster om den heller, båda med sina förgreningar.
Men var fanns X Street?
Finns den inte?
Jag springer den långa matargatan en gång till och räknar tvärgator. Jag springer gång- och cykelvägen en gång till och räknar tvärgator. Till slut är jag säker. Den finns inte. Jag har hittat en gata som inte finns.
På kartan jag fick på turistbyrån är den prydligt inritad med namn och allt. I verkligheten är den … bara en blyg gräs- och barrstig mellan tallarna som jag till slut upptäcker. Någon gatuskylt har den givetvis inte, än mindre några hus. Hit vetter bara baksidor. En muttrig hund kommer fram och nosar på mig, han är inte van att det kommer folk på hans stig. Här skulle behövas montainbike för att färdas med fordon på den 21 centimeter breda ”tätortsgatan”.
Jag blir så full i skratt. ”Om karta och verklighet inte stämmer överens gäller kartan”, var det inte så det hette i lumpen?
Beredd berätta för kommunen
Därför kommer nu ett meddelande till min kära kommun, apropå tätortskartan ni gav mig. Jag har alltså upptäckt en gata som inte finns. För ett rundligt konsultarvode är jag beredd att i detalj visa er var den inte finns. Jag hade tänkt mig kaffe med kaka och påtår på Café Schackrutan på Storgatan. Påtåren är förhandlingsbar. Sedan kan vi åka dit och titta, ni orienterar, jag är publik.
Sanning? Ja, det är sant vartenda ord.
Redan namnet på kartgatan är småkul i sammanhanget.
Gatuplock hösten 2014:
Delrapport 1. Delrapport 2. Delrapport 3. Delrapport 4.