Hemlig utflykt med frun till en ormgrop

Ett enkelt staket bara. På den ena sidan står vi, på den andra ringlar ormarna. Majsolen lyser och vi är i full frihet allihop: kräldjuren, kära vännen och jag. Precis som alla örebroare som rest hit, de behövde inte åka så långt. Just nu skulle vem som helst av oss kunna krypa under staketet och hälsa på de andra.

Det är det ingen som gör. Jo, där är en snok som bär sig lite dumt åt

Platsen heter Öby kulle och jag hade ingen aning om att den fanns, innan jag pratade majning med mina arbetskamrater häromdagen. Majar ni på första maj, där du bor?

– Nej, majar gör vi inte, var det en som sa. Men hemma i Örebro brukar folk åka till Öby kulle och titta på ormarna.

Sedan berättade han livfullt om hopslingrade ormar och om det där enkla staketet som såväl snokar som huggormar och människor tycks respektera, fast det bara är två tvärslår med mycket luft emellan.

I år blir det liiiite längre
I samma ögonblick visste jag vart vi skulle åka i år. Vi majar alltid på första maj och i år får det bli en hemlig resa för den kära vännen, tänkte jag. Ta med stövlar, sa jag. Vi gör som vi brukar. Sockerdricka och Rigi och… Jag vet, svarade den kära vännen, samma procedur som varje år. Ja, men det blir liiiite längre i år.

Sedan satte vi oss i bilen, jag vid ratten, hon förundrad. Vart är vi på väg? Det säger jag inte, du kanske får köra ett tag efter Ölme, för då måste jag läsa kartan.

Jaså, vi ska inte till nånstans i Väse, tänker hon, medan jag kör E18 österut. Jaså, inte Ölme heller. Jaså inte Kristinehamns skärgård. Jaså inte Villingsbergskogarna, inte Ånnaboda, inte…

Strax söder om Örebro byter vi plats vid ratten, längs väg 51. På kartan hittar jag snart en smal krokig väg bort mot vårt nya majningsställe.

Övervintrar i kullen
Öby kulle ligger vid Kvismare kanal drygt en mil sydost om Örebro, mellan Västra och Östra Kvismaren. Den är naturreservat för snokar och huggormar. I april varje år kan man se hundratals ormar, hopslingrade i klumpar, skriver uppslagsverket. På hösten kommer de krypande från markerna i närheten för att övervintra inne i kullen, där de får skydd från den värsta kylan.

Detta har närkingarna känt till i hundratals år. Kullen är inte bara en grus- och stenhög med kilometervis utsikt över åkrarna och våtmarkerna runtomkring, den var dessutom borg på 1200-talet och framåt. Nu är borgen borta men fortfarande finns här gott om hålor och gångar som aldrig fryser till eller svämmas över. Det är där de bor på vintern, ormarna. När solen börjar värma Öby kulle om våren tittar de fram, parar sig och ger sig ut i landskapet för att inte komma tillbaka förrän till hösten igen.

Några solvarma veckor i slutet av april strömmar folk hit för att se på när snokar och huggormar börjar slingra ihop sig i stora nystan för att göra orm.

Försöker mata snok
Allt detta vet jag, för jag har fått det berättat och läst på. Nu parkerar min kära vän bland en massa andra bilar denna soliga första maj. Vi går ut och följer stigen och staketet uppför kullen.

– Vad är detta för en punkthöjd? frågar hon.
– En ormgrop, svarar jag. Titta, en snok. Titta där är en till.


Innan vår promenad runt kullen är klar har vi sett sexton snokar sola sig i gräset och stenrösena. Några är vi så nära, att ett gäng barn försöker mata dem, innan föräldrarna hindrar det. Nyvakna ormar i Närke är inte så sugna på gräs.

Sedan majar vi. Chokladbiten smakar chokladbit, tablettasken med fruktsmak är fin, sockerdrickan prima och skinksmörgås är lika gôtt i solen i Närke som hemma i sisuskogen.

Jag är nästan inte rädd för huggormar alls, när jag ligger på vår rutiga filt och räknar moln. Det är fort gjort: noll moln över Öby kulle. Borta vid Kvismare kanal tränar en brun kärrhök lågflygning framför fågelskådarna.

Ska vi ta en snokrunda igen runt kullen? säger jag till kära vännen. Vi älskar redan stället. På hemvägen läser hon Inger & Lasse Sandbergs bok för mig. Den som heter En konstig första maj och handlar om två barn som majar på en vind i Karlstad.

Hit ska vi fler gånger, lovar vi varandra. Den här majningen var rätt kônstig, den med.

Knappar, knatter och spökröst

En gång fanns Tio i topp. Radio-programmet med topplistan som styrde våra unga liv och vår smak. Först lyssnade vi på låten, sedan på knattret när de lyckligt utvalda fick rösta, sedan på spökrösten som berättade hur många röster låten fått. Jag känner en som var med och röstade när programmet kom till Hagfors. Stort.

Veckan efteråt läste vi i Bildjournalen om gruppen som vann.

Ungdomarna i juryerna hade mentometerknappar att rösta med. Sin tids gilla-knapp i direktsändning. Just så är det att driva en blogg med gilla-knapp. Varje dag kan du räkna in dina läsares knapptryckningar i realtid om du vill. Knatter finns inget och spökröst får du vara själv:

Sorgsenhet när Lillemor Arvidsson dör, 17 röster.
Storögd förundran över ännu en blåsippsvår, 21 röster.
Bitter ilska över det europeiska klassamhällets utslagning av inflyttade städerskor, 33 röster.

Jag tycker så mycket om de där knapptryckningarna och delningarna. Känner sådan respekt inför vad som gillas och inte gillas.

Jamen, skriv bra varenda gång då, gôbbe!

Riktigt så enkelt är det inte. Ibland krävs det distans för att se vad som ska bli bra. Ibland har vi helt enkelt olika smak. Det får man också respektera. Dessutom lägger jag inte ner mycket tid på att sprida bloggen. Det finns annat som är viktigare i livet.

En sak har jag fått bekräftad de senaste veckorna. Du ska skriva personligt om folk ska läsa. Det visste jag förut, fast inte att det var så väldigt tydligt avgörande.

*

Vi gick inte på första maj-mötet i år. Jag klarar inte godisregn. Den starkes seger över den svage. Det är det minst arbetarrörelsemässiga jag vet.

Syftet var säkert gott. Det är goda människor som ordnade det, folk som jag gärna hamnar på en öde ö med. Resultatet – är ändå som vilket öråd som helst:

”Du duger inte. Du fick inget. Du var för klen. Hej då”.

Där har hon aldrig majat förr

I dag ska jag ta min kära vän på en majning hon aldrig varit med om förut. Jag har ingen aning om ifall hon kommer att gilla den, men jag hoppas det. Jag vet inte ens om stället vi ska till är igång, så som jag har tänkt.

Det började med att Radio Värmland ställde frågan: brukar ni maja, där du bor? Snart hade de fått svar från Karlstadsområdet, Grums, Säffle, Ölme, Årjäng, Dalsland, Filipstad, Edane och Lesjöfors. Jodå, här på trakten majar vi.

Då gjorde jag samma undersökning på jobbet. Visst, vi majade när jag var liten. Nej, inte vi, vad är det?

Maja är när du på första maj går ut på utflykt och har picnic, helst i skogen. I ryggsäcken ska du ha sockerdricka, chokladbit av märket Rigi och ett äpple. Det är helt tillåtet att ta med ostsmörgås också och kanske någon mer godisbit, men äpple, sockerdricka och Rigi, det är de tre måstena.

Så gjorde vi när jag barn vid Almar och senare i östra Nyed. Till skogarna vid Almar kom förresten halva Karlstad cyklande med sina filtar och sitt godis.

Vi har lärt våra barn den där seden. Något år fick vi maja under altantaket, för att det regnade för mycket. En gång satt vi till och med i en snedgarderob, den gången minns de särskilt.

I dag är det dags igen. Den här gången är barnen utflugna, men inte våra traditioner. Klart att den kära vännen och jag ska ut i skogen, filten och sockerdrickan är redan packad. Hon har ingen aning om vart vi är på väg.

– Nej, majar gör vi inte där jag kommer från, var det en arbetskamrat som sa. Men däremot brukar folk åka till … och titta på …

Mer säger jag inte. Det är en överraskning. Hon tror vi ska till sisuskogen. Vi ska mycket längre.

Backskräck, skojar han

En vänlig själ skriver in mig i min idrottsklubbs löpargrupp på facebook. Det var många år sedan jag var kvick nog att våga träna med dem, men det bryr de sig inte om. Stolt lusläser jag vad de har för sig i terrängspåren och på nätet. Då hittar jag ett nytt ord där. En person skojar och skriver att han inte kommer till terräng-DM, för han har backskräck.

Backskräck? Det måste vara en av de få rädslor jag aldrig drabbats av. Fästingar? Nej tack. Lösa hundar i spåren? Nej nej nej tack. Träna med för snabba löpkamrater? Nja tack.

Men backar? Backar älskar jag, särskilt de som är på väg uppåt. Som orienterare har jag förlorat många tävlingar, eftersom jag valt att springa uppför bergen, inte runt dem. Som flitig motionslöpare föredrog jag Lidingöloppet och Tjurruset, just för alla uppförsbackarnas skull.

Trött? Det är klart jag blev men jag trivdes med den tröttheten. Det är något särskilt när snor’n och svetten rinner, låren skriker av mjölksyra och hjärnan bara vill koppla av – men plikten ropar i andra örat att ”Nu jädrar springer du, pôjk, annars är du en liten lort! Inte ett gåsteg du tar uppför Abborrbacken, gå är fegt!”.

Utför är det alltid mycket värre.

Kvällens plagg

Chipskostym – ett annat ord för mjukiskläder.
”Gud va’ gôtt, nu ska ja’ hem å dra på mej chipskostymen å slappe i sôffa’.”

Fritt efter slangordlistan på nätet, Slangopedia. Listan med ord som rä, stringare och för kort för sin vikt. Själv kan jag ta tid för bra – för min löphastighet. Det blir för fort kilometer kvar.

Jag tror att en chipskostym har med saken att göra.

På krokiga grusvägar

En dag åker vi bil på krokiga grusvägar vi aldrig sett förut. Tänk att det fortfarande finns okända vägar så nära oss, säger vi till varandra och stannar i en backe där blåsipporna varit goda geologer och hittat hyperit.

Vita sippor och blå. Branta backar och en bred å vi bara sett på kartan.

Jordklotet är ett vackert hem att ha sin längtan i. Våren har full kraft i år med. Länge står jag och ser en blåsippa djupt i ögonen. Hon har en hälsning till oss. Livet, säger hon. Livet och växandet och viljan att fortsätta se solskenet är en stor sak.

Större finns inte.

 

 

”Förekommer inte bland damer”

 

 

 

 

 

 

”Kvinnorna utöva i stort sett samma idrotter som männen och med samma tävlingsregler, ehuru delvis med något lättare redskap. Endast ’kampgrenar’ som boxning, brottning och tyngdlyftning samt hårdare bollspel, t. ex. fotboll, är förbehållna männen. Typiska uthållighetsidrotter, som fordrar stor kraft, t. ex. långdistanslöpning, förekommer inte bland damer.”

Svenskt Husmoderslexikon, Band III (1955).

Ibland är det skönt att veta att världen går framåt. På vissa områden gör den faktiskt det. I dag skulle ingen svensk sportjournalist behöva skriva stycket ovan. Sedan texten skrevs i mammas uppslagsverk har tjejerna erövrat den busiga delen av gympan.

Välkomna. Det är som med baksätet i bussen, här är det roligast.

 

Tack för din klasskänsla, Lillemor

Lillemor Arvidsson har dött, läser jag. Kommunals älskade före detta förbundsordförande, första kvinnan som ledde ett LO-förbund, dessutom det största. Hon glömde aldrig sitt ursprung och sina kollegor i vården, eller alla de andra välfärdsarbetarna för den delen.

En gång spelade jag in en film med henne i en biroll. Hon var upptagen Kommunalordförande men tog sig tålmodigt tid till alla våra omtagningar vid svarta tavlan i den gamla skolan mellan Hynboholm och Skåre.

Ingen hade sådan integritet som Lillemor. Så var hon också den enda som röt ifrån när hennes regering ville införa sitt stoppaket, mitt under pågående kommunalkonflikt.

Här är ett utdrag ur boken När Lillemor fick makten av Lillemor Arvidsson och Gunilla Wettergren. Det berättar både hur kommunalarnas Sverige ser ut och hur deras ordförande var:

”Jag fick redan då (1990) massor av brev och information från medlemmar som knappt kunde överleva på sina löner. Jag minns särskilt en ensamstående mamma som skrev och berättade om sig och sin 17-årige son. Hon hade inte råd med någonting extra och måste till och med själv klippa pojken hemma. Jag grät när jag läste om att sonen var med i ett kompisgäng som brukade gå ut och äta pizza för 35 kronor om fredagskvällarna. Men nu hade hon inte råd att låta honom gå med till pizzerian, utan han fick sitta hemma och vänta tills kompisarna kom tillbaka från pizzafesten. De som har gott om pengar kan säga att en hundralapp är futtig. Men inte den mamman; för henne kan hundringen vara det som gör att pojken kan gå med till pizzerian igen. En hundralapp kan vara det som gör att många slipper gå till socialen.”

Jag vet inte vad man skriver när folk som man tycker mycket om dör.
Vi saknar dig, Lillemor.

Tack för din klasskänsla som aldrig dog.

Hur stor blir cirkelns area?

Besöker vår friluftsgård och trivs. Längs elljusspåret har ideella medmänniskor satt upp tipspromenadfrågor, så vi ska få en chans att röra på hjärncellerna. Hur stor blir cirkelns area? När vi kommer i mål går starten för korta terräng-DM. Två gånger ska löparna passera vår kära mördarbacke, har andra ideella medmänniskor bestämt. Första tvåkilometersvarvet går på drygt sex minuter för götalöparen André Rangelind som leder. Själva går vi inomhus i SISU-gården och beställer kaffe och nygräddade våfflor som ytterligare andra ideella medmänniskor står och gör i ordning för vår skull.

Det är så mysigt när friluftsgården lever och kinderna är rosiga, var jag än  tittar. Vare sig färgen beror på rask promenad mellan tolv finurliga frågor, kapptävling uppför mördarbacke eller varmt våffeljärn.

I Sverige jobbar varannan svensk ideellt och lägger ner 16 timmar i månaden på det. Det ideella arbetet motsvarar 400 000 heltidsjobb och producerar tjänster för 150 miljarder kronor varje år. En praktisk vardagssolidaritet som ökar men sällan får det beröm den förtjänar. Tack, ni som sliter för att världen ska bli en bättre plats att leva på!

Vi klarade cirkelns area. Det var inte min förtjänst.