Vår nya platt-tv är rena återbäringen. Köpt som den är för skatteåterbäringen, konsumåterbäringen och pengarna vi fick från vindkraftsföreningen. Vinner Sverige fotbolls-EM får vi dessutom köpeskillingen tillbaka.
Vänta nu. Jag är inte ens särskilt intresserad av pengar. Mera då av tid. Den bär ingen tillbaka till oss.
Annars vet jag några ögonblick jag gärna skulle köra i repris.
På facebook och twitter pågår en diskussion om tv-kommentatorn Henrik Larsson. Nej, fel. Det är ingen diskussion, alla tycks överens:
Av alla dragningar den karln har gjort genom åren är den när han ska försöka dra på munnen sämst. Samt sällsyntast. Rösten ett träningspass på grus en afton i slutet av mars.
Så blev han junior igen, den fantastiske Henke. Ska bli intressant att se om han håller för högre divisioner som pratare. Sommarprogrammet i fjol var i alla fall ingen juniorinsats.
Men ett ska du veta, Edward Henrik Larsson: fotbollspubliken framför tv är hårdare än någon tränare. Här är det ingen som säger att du måste få ha rätt att prova och misslyckas.
Stängt på grund av två st Nike Pegasus. I dag hoppas jag det blir ett långpass på 3,5 km. Eller en stuvbit på en mil. Vi får se.
Långpass på 3,5? Ja, det var rätt många år när diskbråcket i ryggen hindrade mig från att ta ett enda löpsteg. Då hade elljusspåret plus dit och hem känts som en lycklig evighet, om jag kunnat. Stuvbit på 10K? Det var också sant, när jag var som mest tränad.
Nu är jag någonstans mitt emellan och försöker försona mig med det. Kroppen fattar men inte själen. (Blir det en mil så inte är det en stuvbit). Sinnet tror att jag fortfarande är 43 år och har massor av pers att sätta den här sommaren.
Nyord som folk har skrivit på Språktidningens webbplats, www.spraktidningen.se:
Misstagsbjuden – När man av misstag blir bjuden till en tillställning, som man alltså egentligen inte skulle bli bjuden till alls. Kan hända om man heter Margareta Winberg, t.ex.
(Inskickat av Nils)
Fläskträff – Att träffas i verkligheten inte bara via elektroniska medier.
(Jerry Segerholm)
Riskapitalist – Kinesisk investerare.
(Michael Frankius)
Vi blir fyra personer i bilen, på väg till tallheden som inlandsisen skapade. A som är 85 år är äldst, men han är den som hör fåglarna bäst ska det visa sig.
Klockan är tio på kvällen när vi kommer fram. Sista tvåhundra meterna går vi. Kryssar mellan sandvägens vattenpölar, slår oss ner i lingonriset under en tall. Där ligger jag i sluttningen och tittar upp mot molnen medan försommarnattens ljus blir bara aningen mörkare.
Först kommer morkullan. Varv efter varv patrullerar hon av luftrummet. Visslar, orpar och berättar att hon vill leva vidare. Det vill göken också, påpekar han. Flera stycken gökar gal. Borta från den närmaste tjärnen ropar en lom, A hör den först. Vi lyssnar till vemodet som hälsar oss i natten.
Fyra människor, tysta i vår sluttning. Bättrar på med myggstiftet en aning. Tar så småningom fram kaffet och smörgåsarna. Aldrig smakar kaffe bättre än halv elva på kvällen i en tallbacke på nattskärrans hed. Taltrastarna försöker stänga dagen, men det är inte lätt i det nordiska ljuset. Borta vid sjön någonstans skriar tranorna.
Fyra människor, tysta.
Tysta länge.
A hör det först. Ja, hör, där är det! Det magiska surret, som en värmländsk cikada men inte riktigt. Snart kommer nattskärran närmare. Nu – ser jag fågeln! Högt på en gren på en torraka sitter hanen. Spelar upp det läte han är helt ensam om, bland allt det som lever i min värld.
Det blir en magisk natt igen. I fjol var första gången, i natt en bra repris. I kikaren ser jag hur han lyfter från grenen, klatschar ihop med vingarna ovanför kroppen på det karaktäristiska nattskärreviset. Lycka! Inte undra på att folk trodde på oknytt förr, med röster som lommen och skärran i natten. Magiskt!
– Nu flög han bortåt hygget. Ska vi försöka ta oss närmare?
Ja, det gör vi.
Här är en film på youtube, från en annan nattskärreskådare. Jag tycker han har fångat både fågeln och känslan väl.
Det är nyttigt att lyssna. Nu har jag utvecklat min fundering, efter dialog med vänner i levande livet och på finurliga facebook.
När livet är bäst är det arbete och kärlek.
Med kärlek menas det som du själv känner kärlek uti.
Med arbete menas det som försörjer dig, förnöjer dig eller på annat sätt gör att du får ta i. Helst med både muskler och hjärna.
En del snickrar hus.
En del springer stadslopp.
En del skriver dikter.
En del bakar bröd.
En del går äventyrliga promenader med rullatorn och älskar det.
När livet är bäst är det kärlek och arbete.
Jag kommer inte ihåg exakt hur hon skrev och hittar det inte nu. Men ungefär så här skrev Hedvig Nilsson på Radio Värmland för några dagar sedan på facebook:
Dom som tror dom är smarta skriver på twitter.
Dom som inte vet hur smarta dom är skriver på facebook.
Det ligger en del i det. Måste jag välja mellan de inbillat smarta och de vardagsvisa, då är valet lätt.
*
Bäst av allt är att det finns en plats till, där vi kan leta lärdom. Vissa av de klokaste pratar i verkliga livet. Så där som folk gjorde förr.
Med munnen.
Drömde att jag var en berömd ornitolog och hade hittat massor av rariteter hemma på Grossbolstorp. Stor sensation i fågelskådarvärlden när mina fynd publicerades. Här är några av obsarna, fåglar som ingen människa visste fanns:
Töckenlöparen.
Bomherren.
Loveskrikan.
Slofsmesen.
Tånglärkan.
Spånglärkan.
Svånglärkan.
Trånglärkan.
Fånglärkan.
Gånglärkan.
Stånglärkan.
Stånklärkan.
Ånglärkan.
Vrånglärkan.
Fjånglärkan.
Batonglärkan.
Betonglärkan.
Trynan.
Snortruten.
Böken.
Fuskmåsen.
Fornugglan.
Fnattugglan.
Spralloxen.
Flåsgamen.
Salonglärkan.
När jag tänker rätt på saken så har jag sett dem allihop i verkliga livet. Vissa även på Grossbolstorp.
Men de var inte fåglar, alla.
I dag är det stängt på grund av gräs. Långt gräs. Gödsla aldrig.
Eller, jo.
Kära vän, om du går före med hårblåsen, tror du jag kan klippa då?
Jag lärde mig skriva när jag var sju år, som många andra. Delvis där hemma, delvis i skolan. När jag var tio år kom första tidningen, Ängebäckstorpsposten, handskriven i två exemplar. På högstadiet fick jag in några fumliga dikter i tidningen Värmlandsberg och småningom i Nya Wermlands-Tidningen och Värmlands Folkblad. Sedan blev det elevrådstidningen på Sundstagymnasiet och efter det har det hållit på. Förändra världen om du kan, förändra några mungipor åtminstone.
Pennan och tangentbordet har försörjt mig. De som läst har lärt mig massor om masskommunikation. Hela tiden lär jag något nytt. Då och då återkommer den härliga känslan i maggropen, när språket fungerar och läsarna hör av sig. ”Där fick du till det, Svensson”.
Rätt ofta får jag inte till det, det är minst lika vanligt, men lärpengar även det.
Fattigmans tidning
Så kom internet och sedan var ingenting som förut. Plötsligt fanns det en fattigmans tidning som även den här otekniske knövveln kunde sköta själv. I höstas blev det en blogg, tätt kopplad till facebook och en del andra verktyg, för att nå ut. Nu får jag läsarnas reaktioner i direktsändning. Ibland gillar några, ibland gillar inte en människa orden jag lagt ut. Vissa skriver kommentarer, andra hör av sig i verkliga livet.
Jag är så innerligt lycklig över min fattigmans tidning. Storögt förundrad över att orden finner läsare. Mina ord? Kommunikationen har jag stor respekt för. Du som läser har alltid rätt till din reaktion och det är sannerligen inte allt som du tycker är bra.
Det tycker inte jag själv heller ibland, efter några dagar. Varför lade jag ut det där? Det inlägget var väl inte elegant, vasst, roligt eller ens välformulerat? Då startar jag min bärbara älskling igen och knappar i gång. Hela tiden på jakt efter suget i maggropen, det sällsynta, benådade ögonblicket då bokstävlarna hamnar rätt.
En dag ska jag be någon att publicera bloggen på en plats, där ännu fler kan läsa den. Det är vad jag tänker när maggropen kittlar.
Dagen därpå tycker jag allt är skräp, idéerna kass och språket dött. Stendött. Men vem har sagt att det ska vara lätt?