En dag i livet när allt fungerar

Angivelse

Det finns dagar när allt bara fungerar. Inte varje dag i livet men när det slår till sjunger änglarna. Hör du då ett blygt brummande i kören är det jag, men sjunger med gör jag likafullt. Dom får vänja sig.

Jag ska göra comeback i orienteringssporten. Det är en fin sport där du måste använda lungor, ben och hjärna. Alltihop. Efter 45 minuter brukar jag tappa koncentrationen men den här dagen är jag inte ute så länge, för allt bara vill klaffa och då släpper jag loss och låter det göra så. Klaffa.

Två som kan, en som vill
Lördag. Vi träffas vid klubbstugans parkering här hemma och fyller bilen. Kamrat M, kamrat A och jag. Två som kan och en som vill, den där siste är jag. Var det år 2000 jag sprang tävlingsklass förra gången? 1999?

Parkering vid skolan i Edane, det är en prydlig ort i västra delen av min provins. Träffar en gammal orienterarvän som jag inte sett på 15 år, eftersom jag hållit upp av ryggskäl. Diskbråck i nacken brukar hindra den bäste, så nog stoppade det mig. Nu löper jag igen och äntligen vill jag tillbaka till en ordentlig ol-bana. Vi kallar vår sport så: OL. Orienteringslöpning.

Ryggsäck på ryggen, fällstol i näven och 700 meter till TC. Det är tävlingscentrum, alltså målet med slutspurt, målskynke, dusch, kiosk, reviderade startlistor och småningom berättelserna. Klubben mobiliserar, för det gör vi när det är serien. Tävlingen där vi alla ställer upp för att bli så många som möjligt som springer, då får klubben poäng. I andra hand gäller det att plocka placeringspoäng. Den som placerar sig bra i sin klass får fler poäng. Allt går till klubben. Går vi bra kan vi gå upp en division. Klubben heter Lustens OK, det namnet gillar jag.

Ingen tror att jag ska dra ihop några placeringspoäng, inte jag själv heller.

Min antika dräkt
Ställer upp fällstolen bland alla de andra Lustenlöparna vid TC, öppnar ryggsäcken, plockar fram skor, kompass och kepa, tejpar fast benskydden och ser mig omkring. Alla de andra har nya klubbdräkten, själv ser jag antik ut med min 20 år gamla dräkt. Kanske lurar den någon ungdom som aldrig sett mig förr. De kanske tror att jag kan.

800 meters lätt jogg från TC till starten på ett gärde norrut. Jag smyger ut i skogen och pinkar, hamnar vid starten och försöker förstå hur den går till nuförtiden. På vänster pekfinger sitter min lånade digitala pinne som jag tömt och checkat in. Stämpla har aldrig varit lättare. Nu gäller det bara att hitta några kontroller att stämpla vid.

Fem minuter kvar tills jag ska starta. Stretchar lite, värmer upp, småpratar med folk jag inte sett det här millenniet. ”Hur mår bror din?”. ”Du får hälsa”. ”Nej tränat har jag inte gjort”.

Stressa inte
Nu kommer min gå fram-tid upp på en digital tavla. 10:51. Jag kliver över första repet och blir avprickad, en minut senare får jag gå över det andra. Då kan jag plocka till mig anvisningen som berättar vilka kodsiffror mina olika kontroller har och vad det är för kontrollpunkter. Den första är ett dikesslut, nummer 58. Nästa gång startklockan piper går vi över ett rep till och jag lägger handen på kartan jag får rycka åt mig när starten går.

Pip pip pip pip piiiiiiip! och iväg. Ta det lugnt Svensson, ta det lugnt Svensson, stressa inte, ta det lugnt! Släpper förbi en yngre klubbkamrat på väg till startpunkten 140 meter upp i skogen, läser in mig på kartan. Det får bli ner till stigen först och sedan upp i skogen ungefär mitt för grönområdet. Nu kör vi på säkerhet och lättsprungenhet, ta det lugnt Svensson.

Grönt för en orienterare betyder tät vegetation och svårlöpt, vi föredrar vit skog. Nu är det gröna passerat och jag rusar uppför backen mot diket. Titta, orange skärm, gôtt, detta gick ju bra!

Älskar redan pipet
När jag fick kartan i näven trodde jag det var fel bana. Ringarna runt kontrollpunkterna var större än någonsin, men nu har jag vant mig. Banan går i kors med sig själv och det är skönt att siffrorna är tydliga. Uppför ett krön och över ett stort hygge lufsar jag, benen är för korta för ett rejält gammalt torrt svenskt hygge men vad ska en människa göra? Det är bara att pinna på och hoppas att smalbenen fortfarande är hela på målrakan.

Skärmavbild 2015-08-15 kl. 19.51.35

Stenen, kontroll 2, ligger högre än jag trodde men jag går rakt på. På väg mot trean kanar jag åt höger en aning nerför höjdkurvorna men det är bra för nu fångar diket upp mig innan gropen. Till fyran minns jag att en tät granplantering brukar gå bra att springa i, om du följer raderna. Ut ur grönområdet, in i den öppna fina skogen, följer stigen ett tag, hittar stenen, nummer 4. Älskar redan pipljudet när pinne och kontroll kommer överens.

Sådär fortsätter det. Ingen ska påstå att banan är svår, jag har anmält mig i en lätt klass, nypremiär som det är. Men terrängen är stundom tungsprungen och även lätthittade banor ska övervinnas. I dag gör jag det. Klaff, klaff, klaff. Följer hyggeskanten till femman, joggar ut i grönområdet på väg till sexan. Efter sjätte kontrollen, stenen, gör jag en liten omväg som jag ska förlora en placering på i resultatlistan visar det sig, men det vet jag inte än. Förhastat vägval, förlorar 30-40 sekunder, men lätt att springa och hitta är det ju.

Tänker inte på saken. Känner bara hur allt klaffar när jag kommer upp i pelarsalen av granar på väg till sjuan och åttan. Hittills har ben och beslut gått som klockan, jag har inte irrat ett enda dugg, det som jag är så bra på annars.

Hör, nu hejar de
På väg till nionde kontrollen, branten, kodsiffra 73, gör jag förmodligen ett bättre vägval än många i min klass, ser jag på listan med sträcktider efteråt. Jag tror de flesta tar stigen runt grönområdet medan jag följer skogen väster om det igenväxta hygget.

Det blir genare.

Hittar nian, rusar som en tokig mellan tääääääta granar på väg till sista kontrollen, nummer 200, stigkorset. Följer stigen sista biten dit, springer om några stycken. På målrakan hör jag hur flera i min klubb hejar högt. Finns det skönare musik än att höra sitt förnamn ropas av vänner, när du vet att du gjort en bra orienteringstävling? Det blir jag aldrig för gammal för.

Jag stämplar i mål och går till en av målfunktionärerna och stämplar igen för att få mitt kvitto. En snabbutskriven papperslapp med min sluttid och tiderna till de olika kontrollerna. 32 minuter och 12 sekunder, den tiden är jag nöjd med men i tävlingen räcker det inte långt. Det tror jag inte. För säkerhets skull fotograferar jag resultatlistan på väg till duschen. Trea, det är nog bäst att dokumentera, när låg jag trea i en resultatlista senast?

Om en stund har jag säkert kanat ner, jag startade tidigt.

Sjung, änglar!
Damerna duschar inomhus och herrarna utomhus bakom vita plastpresenningar. Vattnet är så kallt att jag ber de andra knuffa in mig i duschen men alla vägrar. När jag väl är intvålad kommer varmvattnet. Solen skiner från blå himmel och livet vid Edevi idrottsplats är gôtt. Snart sitter jag omklädd på min ryggsäck intill presenningen och kommenterar livet med gamla vänner från orienteringsskogen, som om vi inte alls varit ifrån varandra i femton år.

När jag kommer tillbaka till resultattavlan ligger jag fortfarande på tredje plats. Va’?!

Jag går till de andra i Lusten, häller upp en kopp kaffe och tar en äggsmörgås ur ryggsäcken. Trea. Ta mig fasen, jag blev trea! Det finns dagar när allt bara fungerar. Inte varje dag i livet men när det slår till sjunger änglarna.

Sjung mera vet jag, detta gör vi om.

Nog finns det hopp

Boxarupproret

Den förste som visade mig ett datachip en gång i mitten av 1980-talet var över 80 år. Han var född i Kina under boxarupproret och familjen tvingades fly. Staden namn uttalades Junch’ping och så uttalades även den svenska stad de hamnade i. Det tyckte han var intressant.

Till sin 90-årsdag hade han skrivit en debutdiktsamling, som han gav sina barn och barnbarn i present. I samma veva redigerade jag en antologi där han var med. Den höll på att aldrig bli färdig för tryck, han filade ständigt på formuleringarna. ”Slutgiltig version” stod det alltid i följebreven. Varje gång, många gånger.

Nog finns det hopp. Detta apropå chip – och år.

Mera mys
Någonstans i en låda har jag ett gammalt chip. Jag brukade använda det som rekvisita vid scenuppträdanden och skrivarkurser.

Tack, tekniker. Datachips har fixat fler fredagsmysigheter än den frejdigaste fabrik i Filipstad.

Drönar är det minsta den gör

Skärmavbild 2015-07-31 kl. 13.01.47

Först var folk skeptiska till datamaskiner. Visionen talade om några få superdatorer i vårt land (i statliga och privata monopol), byggda för massregister och kontroll.

Sedan kom webben och e-posten och många kritiker svängde. I Sverige gjorde LO-datorn och arbetsgivarnas erbjudanden om personaldatorer att datorn och nätet kunde spridas snabbt till många hem. Användningen decentraliserades. Megafonerna uppifrån började ersättas av ett mer demokratiskt samtal på lika villkor. Sociala medier kan fungera så.

Men kapitalet vill gärna gå in och kontrollera ny och nyttig teknik. Sedan länge tar internationella jättar som Google och Facebook maten ur mun’ på våra dagstidningar, både här och i andra länder. De har blivit jättar även på annonsmarknaden och är en av orsakerna till att den svenska journalistiken vissnar, blad för blad. Nu berättar Facebook att de tänker skicka upp jättelika drönare, som ska fungera som flygande nätdistributörer och göra internet åtkomligt på nya platser. Google har liknande planer.

Under tiden har många av oss frivilligt lämnat våra privata uppgifter till dem båda. Massregistren är större än någonsin och insamlarna har krupit mycket längre in i våra liv än några statliga register någonsin skulle ha vågat.

Jättarna styr
Jag älskar internet. Jag bor periodvis på Facebook. Google är mitt ständiga verktyg, kunskapsletare som jag är. Men var det verkligen meningen att vi skulle gå mot ett nytt monopol? Var det så det fria, en gång annonsfria nätet var tänkt? Jättarna styr mer och mer över vad vi får se och läsa.

Häromdagen fick västmanlänningen Jesper Nilssons berättelse stor spridning. Den handlar om varför han lämnar Sverigedemokraterna. Nu har Facebook sett till att blogginlägget inte går att dela på fb. Monopolet har talat, så fritt var det nätet.

Snart lyfter första drönarn drygt två mil upp i luften.
Dröna är det minsta den tänker göra.

# Den 12 april 1994 postade de amerikanska advokaterna Laurence Canter och Martha Siegel historiens första kommersiella spam.
# De publicerade reklam samtidigt i minst 5 500 diskussionsgrupper på Usenet. En hög siffra då.
# Resultatet blev att servrarna hos deras webbtjänst kraschade. Sedan låg de nere i flera dagar, på grund av alla klagomål från arga nätanvändare. Canter och Siegel hade brutit mot den tidens nätetikett. ”Du marknadsför inte på nätet”.

Utflykt till bilismens ungdom

Båstnäs 1

Sista semesterveckan, åker på bilutflykt till bilismens ungdom. Platsen heter Båstnäs och ligger mellan den avlånga sjön Foxen och Norge. Här står de och minns, bilarna från förr. Hur många bilvrak finns det egentligen på den gamla bilskroten? Femhundra? Tusen? Hur såg det ut här när de en gång ställdes på plats? Öppen mark? Nu har skogen sakta och mumlande tagit över, allt vi ser är igenväxta bilar, två dalmasar och en norsk.

Norrmannen har bott över natt i sin husbil och blir salig när han får visa oss den långa bilkön på ett ställe mitt i skogen. Den kön har inte rört sig på länge.

Vad har inte alla dessa forna fordon fordom sett. Vem har de transporterat? Så många kyssar, så mycken lycka och olycka.

Här också, säger norsken och drar vidare med oss i regnet. Det här måste ni se.

Långsamt hämtar naturen tillbaka det den kan. Sakta växer mossa, lavar och björksly in över VW, DKV och Opel Kapitän. Under ett träd står en gammal Tjorven som för länge sedan slutat dela ut post till förhoppningsfulla. Grenar växer in genom öppna bilrutor, på sätena växer det, livet.

Fyra böcker har skrivits om platsen: Parkert av Per Hjort och Rolf Larsen, Drömmar i plåt av Bengt Berg och Horst Tuuloskorpi, Här slutar allmän väg av Miro Tallvod och Kärlek till en skrot av Staffan Ekengren. Fler lär det bli.

Att gå runt och fotografera är tillåtet. Vill vi köpa delar finns ett mobilnummer vi kan ringa. På engelska är lappen på dörren riktigt hotfull. Det finns traps uppsatta i husen, står det.

Vilken sorts fällor vill vi inte veta.

# Min första bil var en grå folkvagnbubbla.
# Den förde med sig många fördelar, en av dem är jag gift med.
# Körde jag i diket i snön kunde jag gunga upp den på vägen igen, för hand.

Båstnäs 2

Båstnäs 3

Båstnäs 4

Båstnäs 5

Båstnäs 6

Båstnäs 7

Båstnäs 8

Båstnäs 9

Båstnäs 10

Frukosten var fin

Skurugata nerifrån

Skurugata, nerifrån.

Semester, dag 5, förra veckan:

Hotellfrukost är alltid hotellfrukost, även på småschabbigt hotell. (Gammalt Svenssons släng-ordspråk).

Hur ser du om ett hotell är fräscht? Svar: bläddra i informationspärmen på rummet.

Rimforsa Strand? ”Välkommen. Du är väntad!” skriver ägarna och ser till att väldigt få har tummat sidorna. Allt är färskt. Stadshotellet i Eksjö? Låt oss säga såhär: jag har varit redaktions- och kontorsmänniska sedan 1974. Då känner du igen en skrynklig och gulnad plastficka när du ser en. Strax innan bokstäverna från papperet börjar fastna i plasten har trovärdigheten släppt.

Men sillen är fin.

200 oxar till 130 meter rep
Vi tar ett extravarv runt Hunsnäsen, det är Eksjös sjö. En av dem. Nästa varv hittar vi rätt efter allén. Skurugata är en 800 meter lång spricka som spolades av en isälv förra gången det nyss hade varit rejält kallt i bygden. Vi kravlar och går, fotograferar 35 meter höga porfyrväggar och tolkar sägnen om Tjuvajösse för belgiska barn som hunnit ikapp oss. Från Skuruhatt ser vi Smålands skogar sträva vidare genom århundradena.

Skurugata

Skuruhatt

 

 

 

 

 

 

Tillbaka i Eksjö museum lär jag hur företagsamma smålänningar sålde oxar till Bergslagen. Till 130 meter grovt rep i våra gruvor gick det åt 200 hudar. Resten av djuren blev falukorv.

Rasist, alkoholliberal och kvinnofientlig
Albert Engström var barn av sin tid, rasist, motståndare till kvinnors rättigheter och alkoholliberal, konstaterar vi på våning tre. Men han var också en folklig humorist.

Den som gör en resa har något att berätta. De där bilderna minns jag från farmors och farfars bokhyllor.

Barndomen är nära.

# År 1622 inför Gustav II Adolf lilla tullen i Sverige. Den ska beskatta inrikeshandeln och ge staten inkomster.
# I städerna byggs tullportar och tullhus. Ett högt staket skiljer stad och land, du kan bara ta dig in via tullarna.
# De flesta varor som förs in blir tullbelagda. Tullavgifterna, ungefär 3 procent av varornas värde, läggs i en tullkista.

Hult

Löständer

Teckningar av Albert Engström.

Spaden, jorden och maten

spaden

Det är något visst för sonen till en bortrationaliserad småbonde att få sätta spaden i jorden.

Nej, jag har inte förlåtit marknadskrafterna. Eftersom livet har galghumor hamnade vi i en lägenhet på just Marknadsgatan, först. Efter sekler av jordbruksarbete.

Nej, jag har inte förlåtit 60-talets jordbrukspolitiker.

Nej, jag har inte förlåtit LRF heller, som inte protesterade mer. Då, när 25 småbruk om dagen lades ner i landet. Storbondeklubb? Så kan det gå.

I dag när jag far längs barndomens grusvägar är jag glad om de bortrationaliserade slipper se hur det gick. Vuxen granskog där jorden kunde föda ett folk. Svensk glesbygd växer igen, svenska hus ensligt belägna håller på att rasa samman.

Kvar finns alltid en. Produktiv men glesbodd. Vi visste inte då att 1960-talet var tiden för den värsta av storskiftesreformer i riket.

En bonde i varje svensk
Och dock:
Det bor en bonde i varje svensk. Med mjuka kontorshänder fattar jag den ärvda spaden och gräver försiktigt en rabatt intill den villa utvecklingen slängde ut på ett annat stycke åker som jordbrukspolitiken och marknadskrafterna inte ville ha.

Här bor vi tätt.

Någonting vackert får det bli.
Någonting vackert åtminstone.

# Mat kommer inte från Konsum.
#
# Mat kommer ur handen på en bonde.
##
# Allt börjar alltid med stål i jord.

Sillimester!

Sillimester

Uttrycket är inte mitt, jag har fått låna det, men det säger precis vad jag tänker på i dag. Sillimester! När detta publiceras är det tolv timmar kvar. Elva, tio, nio…

I år ska jag springa mer än någonsin, läsa mer än någonsin, tänka mer än någonsin, resa mer än någonsin, kramas mer än någonsin, busa med små världsmedborgare mer än någonsin, plocka mer hallon än någonsin och vara mer ledig än någonsin.

Eller hur.

# 1938 fick alla anställda i Sverige rätt till två veckors betald semester. Bra, Gustav Möller.
# Min första semester fick jag 1973. For till Svarta havet.
# Min sista börjar i kväll. Var är cykeltältet? Kan vi inte tälta i trädgården åtminstone och så äter vi mjukt tunnbröd med räkost på, ur tub. I tältöppningen.

En otidsenlig människa?

Klädd

Skrivövning: Året är, ja vilket då? Vilket decennium talar vi om? Vad ser du? Ser du en man eller en kvinna? Hur är hon eller han klädd? Varför?

Vad säger skorna och kläderna oss om mannen eller kvinnan? Vad tycker den människan om? Märker du någon glädje, några bekymmer?

Tänk ut en text. Fundera över vad som ligger bakom de olika detaljerna, se vilka betydelser de bär. Skriv ner texten.

# Det tar tre generationer att skapa en gentleman och trehundra år att skapa en gräsmatta, säger engelsmännen.
# Struntprat, svarar jag.
# Välj den mossiga typen, då går det fortare i båda fallen.

En dag har vi tröttnat på allihop

Älgpass

Alla som springer känner igen det. Vi har våra rundor. Långa rundan, korta rundan, backrundan, asfaltslingan, elljusspåret, femman, farliga hund-rundan. Namnen varierar men rundor är de och en dag är vi trötta på dem allihop.

Inte ens farliga hunden är lika pigg på att skälla ut dig längre.

Jag säger inte att löpningen har blivit tråkig. Det händer sällan. Jag säger att mina vanliga löpvägar genom terränglådan här på trakten har blivit för välkända. Fötterna känner varenda sten och rot, knäna varenda motlut och fantasin kan inte lura mig längre. Jag vet hur mördarbacken och elljusbacken doftar och vilka fåglar som brukar sjunga i kanten på ängen.

Varför hör jag ingen trädpiplärka i år? Det är inte många gånger hon har sjungit.

Asfalt går bort
Hur brukar vi göra när vi ska resa någonstans? Vi sätter mig bland en hög med kartor. Jag gör samma sak nu. Bläddrar och klickar för att hitta spänning i terrängen och löpning med förundran.

Uppgiften är inte lätt. Vi har bott här sedan sommaren 1983 och några ogådda stigar är svåra att hitta i närheten. Åt ena hållet är det asfaltbacke ner i tätorten, åt andra hållet stora vägen, elljusskogen och storskogen. Asfalt går bort ett tag, vänster lår är irriterat och vill ha mjukt underlag. Elljusspåret går också bort. Det blir till att leta på andra sidan väg 62.

Först bläddrar jag i Försvarets vägatlas från 1993, skala 1:250 000. Inget napp. Sedan tar jag fram datorn och hittar Googlekartan, byter till flygfotot, irrar med blicken över den gröna mosaiken. Skog har vi, stigar har vi, men var finns spänningen?

Hittar den hos Lantmäteriet
Det är nu jag minns att Lantmäteriet släppte många kartor fria för ett tag sedan. Ivrigt skriver jag lantmateriet.se, går till Kartor, flygbilder och ortnamn, klickar på Använd tjänsten och får så småningom upp den topografiska kartan. Hmm, få se nu, jag måste längre bort än mina vanliga springstigar, det får gärna vara kuperat.

Sakta växer nya drömrundan fram. Vid lunchtid står jag på verandan, dreglande av löplust och med vätskebältet runt magen. Mobilen laddad, vatten påfyllt, löprutten memorerad. Glad som en tofsvipa glider jag ut över ängen, sneddar över asfalten åt höger och följer stigen i ledningsgatan norrut bredvid 62:an. Andhämtningen är lätt när jag glider genom tunneln under länsvägen och upp på andra sidan. Nickar åt stolpen i orienteringsprojektet Friska Forshaga och joggar åt höger, fortfarande norrut. Det doftar barr och varm sommar, stigen övergår i gräsbevuxen körväg och nu bär det nerför.

Benen går lätt och näsan är nyfiken, här i slutet på backen var det länge sedan jag sprang. Kanske sommaren 1996 när vi hade femdagars i skogen? 16 000 orienterare på besök och i sluttningen började banorna för många av dem. Uppför för dem, nerför för mig. Nu är jag framme vid den lite större grusvägen, bommen är öppen och jag svänger vänster mot uppförsbacken. Kroppen är uppvärmd och skallen trivs. Solen lyser, spridda sommarmoln på himlen över Lindåsberget, borta över Visterudsgärdena skriker en vråk.

Där står stolen
Backen börjar försiktigt men det genomskådar jag fort. Snart är det rejält tuggmotstånd i värmen, lång är den också, svänger och stiger. Jag använder ingen pulsklocka men nu är pumpen rejält igång. Tass tass tass uppför det ljusa gruset, nyfiket undrar ögonen vad som väntar bakom kröken. Till slut är jag framme där skogsbilvägen delar sig, väljer vänster väg och fortsätter den ganska tuffa stigningen uppåt, mot sydväst.

Glömde mäta backen på gps:en, kanske är den 8-900 meter? Det känns så i det torra vägdammet. Uppe på platten är ett stort hygge, jag stannar och stretchar låret lite, dricker, får se ett älgpass på högsta punkten. Prydligt har någon ställt en kontorsstol på en lastpall, jag rotar fram mobilen ur plastpåsen i fickan på vätskebältet, joggar över ljungtuvorna och fotograferar kontorsjägarns pass.

Då – både hör och ser jag henne. Trädpiplärkan, när hon sjungande förflyttar sig från en sparad martall till en annan i sin typiskt dalande sångflykt. Långt borta i öster blånar bergen, men jag har inte tid att beundra utsikten länge. Jag har en halv runda kvar att springa in.

Om fem minuter ska jag springa fel.
Det vet inte den här bloggjoggarn än.

 

Kontorslandskap

# Har jag börjat samla på bilder av kontorsstolar på rymmen?
# Misstänker det. Samlarserien Värmländska Kontorslandskap 😉
# Favoriten ovan fotograferade jag i Klarälven i fjol.

Länk: Mina löparguruer: Rune Larsson Länk: Löparlärdom nr 1-25