Sen kväll vid sjön Alstern
på Brattforsheden.
Det är en lycka att vi har fyra årstider, drygt.
Det är en lycka att det finns sena försommarkvällar och nätter.
Det är en lycka.
Långt där ute ropar lommen ett viktigt meddelande. ”Det finns liv, det finns liv!”
Snart börjar nattskärran spinna.
Vi far inte till hembygdsgården den 6 juni som vi brukar. Det blir Forsnäs i Alsters socken i stället. Här har sjön Gapern sitt utlopp och här låg ett järnbruk under åren 1628-1865. Stångjärnssmedja, klensmedja, kolhus, tullkvarn och en husbehovssåg. I dag finns bara sågen kvar och grundmurarna efter kvarnen.
Bara? Jag tycker det är spännande att sågbyggnaden från 1818 är bevarad och att det dessutom fortfarande går att köra ramsågen där. Varje år firar de Sågens dag, det är den vi har fått nys om. Nu läser jag på anslaget på väggen:
”Vattendrivna sågar fanns förr på många håll i socknarna. De utnyttjades främst under höst och vår då vattentillgången var god. Den äldsta kända sågen vid Forsnäs leder sina traditioner tillbaka till 1600-talet. Hit kom folk från norra delen av Alsters socken med häst och vagn för att få sitt timmer sågat. Nuvarande sågbyggnad är sannolikt uppförd 1818. Ramsågen kompletterades på 1920-talet med kantbänk och stickhyvel. Både såg och kvarn sköttes av mjölnaren. Verksamheten lades ned 1931 i och med att den siste mjölnaren dog.”
Nu är det hembygdsföreningen i Alster som äger sågen och arrangerar den lilla ljuvliga sommarfesten. Vi lyssnar till dragspel, gitarr, fiol och nyckelharpa och hör så småningom sågen dra igång, när vattnet släpps på. Hör? Nja, det är si och så med det, innan vi kliver in i själva byggnaden. Om du tror att en vattendriven ramsåg hördes lång väg, likt en stångjärnshammare, så tror du fel.
Han fattas oss
Långsamt men metodiskt gnager sågbladen sig genom granstocken. Upp och ner far de, vattnet driver på och nyfikna ögon ser trämekaniken fungera alldeles utmärkt.
Vi solar, dricker kaffe med nationaldagsbakelse och själv minns jag han som brukade besöka det här arrangemanget och alltid berättade hur gemytligt det var. Han som blev sågverksarbetare och även fick mig att arbeta som det några år. Han fattas oss, i dag fattas han oss särskilt mycket.
Jag tar några enkla bilder med mobilkameran i miljön pappa älskade.
De är tagna med kärlek.
Sedan finns det ju den enkla matematiken också. Friska Forshaga har satt ut 120 kontrollstolpar i olika svårighetsgrader, 40 vardera i Forshaga, Deje och Mölnbacka. En del stolpar i skogen och många i tätorterna. Innan dess har de delat ut de tre kartorna till alla hushåll och fler finns att köpa, för den som behöver. När jag skriver detta har 224 personer noterat på www.friskaforshaga.se att de besökt 6 643 kontroller.
Folkhälsa. Hembygdskunskap. En liten liten grön tävlingsdjävul.
… och om någon frågar hur är det själv då, så blir svaret ett blygsamt ”Jotack, jag är nöjd”.
Men väntar ivrigt på de nya som kommer upp den 10 augusti.
Bilden från www.friskaforshaga.se
Ett av betingen jag gav mig själv under blogguppehållet var att tänka ut tre tankar.
1. Första tanken
Den första tanken blev ett ord. Ordet björklövslov, vilket var precis vad bloggen och jag tog oss. Är inte ordet talande nog? Björklövslov. Det säger oss att svenska folket i fortsättningen bör få två veckor ledigt i maj. Utan löneavdrag.
När lovet är slut måste alla skriva en berättelse. ”Mitt björklövslov”.
2. Andra tanken
Den andra tanken blev en formulering. ”Naturen själv är bästa blogg”. Ser du inte hur minsta sädesärla hittar tillbaka, hur minsta buske har årsringar och att minsta jordkoka är skapad av sådant som varit? Naturen för dagbok hela tiden.
3. Tredje tanken
Eftersom jag gillar att röra på mig blev tredje tanken en löpteoretisk grundsats. ”Summan av kroppens och tankens hastighet är konstant.” Formulerat den hade jag gjort tidigare, nu fick den en utförligare förklaring.
Den ska jag berätta om på måndag.
Publikskolan med Västanå Teater fortsätter. Onsdag kväll på Brårud i Sunne och ett gäng skådespelare kämpar med hallingdansens turer medan alla vi på läktaren, 50-60 personer, ser på.
– Vad bra hon Silje är! säger en bänkgranne. Ja, sannerligen. Silje Onstad Hålien har inte bara skrivit danshistoria i Norge. Nu får hon en rutinerad koreograf som Jimmy Meurling att säga:
– Hallingen får Silje visa. Hon är bäst.
I fjol blev hon första kvinna att tävla i högsta klassen i Norge i den annars så mansdominerade hallingdansen. Hon är född i Valdres, där dansen inte heter halling utan laus, dvs lös. Silje är utbildad vid den norska baletthögskolan och medverkar i olika dansprojekt i Norge och andra länder. Och nu har hon kommit till Västanå Teater. Rappt slår hon näven i klacken, stolt knycker hon på nacken. Sakta men säkert lär de andra i gruppen sig och tar efter.
Den här kvällen kommer publikskolan mer rakt in i repetitionsarbetet. En nyttig upplevelse. Vi vet ju att allt det här kommer att se självklart ut på scenen om en månad. Då kommer fler än Silje att leva ut. Just nu är det mest slit och ibland ett gemensamt skratt vid missade steg.
– Vildheten, säger Silje, vildheten. Det har hänt att man gett spelmannen skulden för dråp som någon utfört vid hallingdansen…
Problemet är alla bilder vi har av Nils Holgersson
Efter kaffepausen är det Inger Hallström Stinnerboms tur att visa de kostymer som aktörerna i årets Nils Holgersson ska ha på sig. Nu förvandlas vår kväll till något som liknar en modevisning. Eller ska vi säga mod? Den som tror att vi ska få se en klassisk Nils Holgersson i gula byxor och träskor, den tror fel.
– Problemet ligger i att det finns så många illustrationer, säger hon.
Alla har sin bild av Nils Holgersson. Oftast en med röd mössa, gula byxor och träskor. Den kostymeringen får vi inte se från Inger Hallström Stinnerbom. Det vore inte Västanå Teater om hon inte tänkte lite längre än så. Jag återkommer till Nils.
Nu visar hon på en kopia av ett gammalt grånat foto. En grå figur som ser ut att knacka på en grå dörr. Vet vi vad det här är? Nej det vet vi inte.
– En gammal tiggardräkt från värmländska finnskogen. Där fann jag min bild av tomten.
Det handlar om hustomten, den som är så viktig i berättelsen om Nils Holgersson. Tomten som ger den elake Nils en rejäl örfil, så att han somnar in en stund och sedan är förvandlad till en pyssling när han vaknar.
Inger Hallström Stinnerbom tar fram de grå tomtebyxorna och den grönaktiga tröjan. Som mossa på en sten. En skånsk hustomte har inget med moderna julars skyltfönstertomtar att göra.
Så går vår andra kväll med publikskolan till. En ny kostym visas och vi applåderar. En ny, nya applåder. Ibland låter hon en skådespelare eller dansare bära den, ibland visar hon den på galgen. Folk ställer frågor om material och färgval. Filosofin är hela tiden den som präglar Västanå Teater. Det är inte kostymen som ska visa oss örnen, korpen, vildgåsen eller Mårten. Det ska skådespelarna göra, men vi i publiken får också finna oss i att vara medskapande. Det är så hela teatern jobbar och så jobbar Inger Hallström Stinnerbom. Aldrig gå den lätta vägen, alltid bjuda på det gedigna, alltid lita på publiken.
Får han röd mössa?
Vad det blir för färg på Nils Holgerssons mössa i år? Blir den röd? Ingen aning. Den kom i hastigheten inte med när Nils dräkt presenterades. Kläder som gör honom till en blandning av bondpojk och ung man från 2013. Doc Martenskängor, vida byxor, stickad tröja.
En kväll när bilarna brinner igen i Husby känns det skönt med en teater som inte gör den holgerssonska värstingresan till en gullig djursaga. Det gjorde inte Selma Lagerlöf, så varför skulle Västanå göra det?
Leif Stinnerbom är en klok person. Skådespelaren ska inte gå hela vägen åt publiken, säger han. Hon eller han ska visa vägen. Just så blir vi aktiva deltagare i föreställningen,
inte bara passiva åskådare.
Hoppas att ingen ser mig, men på den här besökaren fungerar det. Efter ett tag fungerar det väldigt bra. Den kära vännen ler snällt när jag försiktigt torkar bort en tår på ena kinden. Vi är på Västanå Teaters lokaler på Brårud i Sunne, för en halv mansålder sedan bodde vi tre stenkast bort på andra sidan järnvägen, men det här har vi aldrig gjort förut.
Vi har anmält oss till teaterns publikskola. Fyra kvällar ska vi träffas, detta är första gången. Fjärde gången blir själva genrepet av sommarens föreställning i Berättarladan i Rottneros. Nils Holgersson.
Varför är Smirre en hon?
Vi är inte ensamma på kursen. Hur många sitter det på läktaren i Teater Brårud? Femtio stycken? Många verkar vara veteraner på publikskolan, det hörs på frågorna de ställer.
– Varför har ni gjort om Smirre räv till en hon? frågar en kvinna några rader bakom oss.
Den ändringen är helt i Selmas Lagerlöfs anda, resonerar Leif Stinnerbom. Selma korrigerade själv i sitt manus, så att ledargåsen i boken till slut blev en hona, Akka från Kebnekajse. Från början var hon en han men Selma Lagerlöf ändrade det. Så varför inte fortsätta på den vägen?
– För vår del är det delvis en praktisk fråga, eftersom skådespelarna som spelar räven och örnen och några till är kvinnor.
Men, fyller den unge mannen i, som ska spela Nils Holgersson i sommar, det är också för att det behövs kvinnliga förebilder. De orden får han en av kvällens starkaste applåder för. Säga vad man vill om världsdramatiken, men dominerad av starka kvinnoroller är den inte.
Hon som blev utauktionerad
Så där fortsätter det, när en av Sveriges största sommarteatrar träffar sin publik, skolar oss en aning och skapar en grupp ambassadörer. Vi har ju inte kommit hit för att vi tycker det är oviktigt med föreställningarna i Berättarladan. Tvärt om.
Selma skojade själv och skrev att hade hon inte betytt något annat, så hade hon åtminstone sett till att dra en massa turister till Sunne. Västanå Teater drar folk de med. I busslaster kommer stockholmare, norrmän och andra utsocknes för att se ordet få liv under långa magiska kvällar i en lada intill Fryken. Värmlänningar med förstås.
Själv träffade jag en gång en kvinna som i sin barndom hade blivit utauktionerad till den i socknen som skulle ha minst betalt för att ta hand om henne. När hon växte upp kom hon att bli lantarbetare just på Rottneros. För mig handlar varje besök i den stora ladan också om henne. Hon hade samma världsbild som jag och regissören Leif Stinnerbom. Det behöver man inte se många minuter av hans uppsättningar för att inse.
Svårigheten med pjäsen
– Vad tror ni är svårigheten med den här pjäsen? frågar han.
– Mycket kan Björn Söderbäck, men kanske inte just flyga… svarar jag.
Nja, det förstås. Flyga kan de nog inte, skådespelarna, men då gäller det att komma överens med oss i publiken att det ser ut som om de flyger.
– Nej, den stora utmaningen är att nästan alla i berättelsen är djur.
Regissören kallar fram alla som är vildgäss, plus Björn Söderbäck som är den tama gåskarlen Mårten. Det blir ett himla kacklande på golvet framför oss och sakta börjar något hända. Nu är de inte människor mer, vi ser ju att de är gäss. Långa halsar, då och då dessa rörelser med axlarna och vingarna och detta kacklande. När flocken ska flyga går det i polsketakt, det känns med en gång i hela kroppen, fast inga musiker är på plats.
Vem som helst kan se hur de måste ha studerat de olika djurens rörelsemönster från verkliga livet. Visst, de har tittat mycket på naturfilmer, berättar Leif. Belöningen kom den dagen de kom ut från Berättarladan och fick se en flock gäss på gärdena ner mot Fryken. Två av dem vitkindade. Det kändes som en hälsning.
Blir det folk av honom?
Kvällen på Bråruds industriområde går vidare. Efter en timme är det fika och vi får tillfälle att prata med skådespelarna en och en. Sedan fortsätter det som inte är en föreställning men som stundom känns som ett mellanting mellan en stå upp-show och en lektion, både i teaterkunskap och i Selma Lagerlöfs tankevärld. Hon var ju inte precis någon sagotant, den goda Selma. Jo, det med förstås. Hon var ju inte precis någon nedtecknare av gamla släktingars historier. Jo, det med förstås, men inte bara. Selma läste filosoferna, hon läste psykologi, filmens möjligheter lärde hon sig tidigt förstå och hon var sannerligen ingen omedveten tant som berättade oförargliga sagor från de värmländska skogarna och skånska slätterna.
Tvärt om. Nils Holgersson är vår första värstingresa, säger Leif Stinnerbom.
Den som går på någon av sommarens föreställningar får se om det blir folk i år med av 14-åringen som var så elak mot djur och som aldrig hade tyckt om en enda individ. Jag misstänker det.
Jag misstänker också att vi får skratta och känna polskerytmen rycka i kroppen innan dess. Kanske gråta. Själv känner jag pinsamt nog en rejäl tår i ögonvrån, just som de visar oss scenen där Akka och örnen Gorgo försonas. Skådespelerskan som spelar Akka står en meter framför mig och den förargliga tåren trillar sakta nerför kinden.
Hoppas inte hon såg den.
Jo, hoppas det.
I kväll är det dags igen för publikskolan. Då ska Inger Hallström Stinnerbom och Bo Jonzon berätta om kostymer och masker, det som blivit ett annat av Västanås kännetecken. Det pirrar redan i magen.
Gorgo och Akka i vinterturnéföreställningen av Nils Holgersson 2012. Foto: Per Hardestam.
Promenad med barnbarn, tittar på björkar som försiktigt börjat slå ut. Grönt. Vi står stilla länge och tittar på fågel vippstjärt. Sedan går jag hem och läser om henne i folktron.
Hämtar hem fågelläten till datorn, tränar på de tre arter jag bestämt mig för att lära mig i vår. Inte fem, inte sju. Tre. Den tredje är lite lurig.
Ser gräsmattan bli grönare och grönare, först i värmen framför elhuset, därefter vid gamla björkstubben som vi och det strävsamma livet låtit bli en egen ekologisk zon.
Lyssnar på fåglar i verkligheten. Vid ett torp i Dalsland seglar fiskgjusen förbi men också svalor och gäss. Gransångaren berättar om salt sill och lövsångaren blir andlös av sin egen sång.
Får helgbesök av två andra älskade små. Vi grillar korv på lördagen, badar i Deje badhus på söndagen. Sjunger, läser, lyssnar på en taltrast som har något att berätta.
Då och då en löprunda, nu har sista isen smält längs min snöpulsarstig genom skogen bort till Stackbråtarnas pulkakulle. Besöker alla forshagakontrollerna i Friska Forshaga på en enda dag, bara för att våren spritter i själen. Besöker alla Mölnbackas en annan dag.
Krattar i jorden i trädgårdslandet, den reder sig. Funderar. Trivs.
Tänker att naturen själv är bästa blogg.
Länk: senaste krönikan på tankesmedjanida.se
Saven stiger och maj är ljuvlig åt oss alla
PS. Tre beting gav jag mig själv under bloggens björklövslov, förutom att följa våren: Lära mig tre fåglars läten. Tänka ut tre tankar. Motionera tre mil. Återkommer om tankarna, anser själv att betinget är uppnått. DS.
Plockar.
Sköljer. Rensar.
Lagar till. Äter. Känner släktskap med många generationer bakåt.
Ett av svenskans vackrare ord betyder förstling, första friskhet, det första av årets skörd. Nu smakar vi både på ordet och den försiktiga skörd ordet berättar om. De späda nässlorna från ett av tomtens mer livfulla hörn.
Farmor skulle ha gillat vad jag gjort de sista två åren. Lärt mig tycka om att plocka och laga till den primören.
Hälften av fjärilarna i trädgården kan inte ha fel.
Forshaga kommun minskar med 44 invånare. FN går ut och säger att vi människor måste börja äta mer insekter. Karlstad släcker rödljusen på Karl IX. Jag hinner bara vända ryggen till och ge bloggen ett ynka björklövslov så händer det grejor. Men jag ger inte tappt, fortsatt lov får det bli.
Kom igen, våren. Nu kör vi. Vi får väl åka över Sundsta.
Dagarna går. Ibland skriver jag så fort datorn hinner, mitt i det flöde som livet och inspirationen bjuder på. Ibland händer det sådant som jag inte har minsta behov av att berätta. Andras integritet är viktigare än poäng i en blogg.
En förunderlig sak detta, att folk kan sitta i Älvsbacka, Girona, Stockholm och andra förorter och läsa mina funderingar. Varje dag nya besökare, varje dag många återbesök. Men nu tar jag paus. Har inte vågat förut, har inte velat heller, skrivandet är nu ett mäktigt gift.
Trevlig vår. Inspiration finns det massor av, men nu ska jag använda min till att toppa formen på andra håll några dagar*.
* Tänkte egentligen skriva veckor, men fanken vet om jag orkar hålla fred i cyberrymden så länge. Ut och lyssna på fåglar nu! Snart är det november.