En skrivkarl stämplar ut, del 5

 

Ibland kan det löna sig att skriva arga krönikor om dålig bussplanering. Del 5 i miniserien om jobb jag haft. 

Del 5 

Värmlandstrafik

En dag ringer länstrafikbolagets chef.
– Jag ser att du är intresserad av kollektivtrafik, säger han.
Karln är en spjuver. Jag har skrivit flera kritiska krönikor i Värmlands Folkblad om trafiken, det är dem han syftar på. Nu bjuder han på lunch på Karlstads fulaste farkost, restaurangbåten Pråmen.
– Du frilansar ju, säger han.
– Mmm, på halvtid. Den andra halvan är jag anställd på Räddningsverket.
– Bra. Vi behöver en som gör vår personal- och kundtidning.

När maten är uppäten är vi överens. Jag tjänar 10 000 kronor i månaden på halvtid på verket och 18 000 på halvtid som frilans. Utifrån den totalsumman räknar vi ut min blivande frilanstimlön på Värmlandstrafik. Något år senare hör jag mutter från en mellanchef i Munkfors om att jag skulle ha ljugit om vad jag tjänade, för att få upp arvodet. Han har ringt Räddningsverket och frågat om min lön där. Den var alltså betydligt lägre än halva min inkomst 1998, men det tog han inte reda på.

Det gör ont några år, ljuger om pengar gör jag inte.

1974 kom lagen om anställningsskydd. 1999, när jag anställs på deltid efter att ha frilansat ett år, blir jag en av de första som tjatar mig till ett skriftligt anställningsbevis hos länstrafiken.

I dag är det ordning på papperen.

På teknisk framkant
Jag trivs bra från början. Att jobba för miljövänliga, kollektiva lösningar känns bra för en gammal miljöaktivist. Snart byter vi vd och visar framfötterna på en rad områden. Vi börjar svara på (nästan) alla insändare, startar forum på nätet med tusentals inlägg och svar, får automatiskt talsvar om turer och tider, mobilapp, mobilbiljett för hela länet, webbshop, piggare och piggare webbplats, snyggare och snyggare trycksaker, intranät, rejält utbyggt marknadsavdelning, stor försäljningsorganisation med ombud och automater, nytt biljettsystem, kundbrev, organiserad störningsinformation, företagsbiljett, en vaken facebooksida med ständig dialog samt twitter och instagramkonto. Många av de här grejorna är vi först med eller tvåa i landet med, bland länstrafikbolagen. Först också med alkolås på bussarna, först med gratis internet ombord, ensamma om att anställa doktorander. En av forskarna ser till att vi blir miljö- och kvalitetscertifierade.

Efter hand har nye chefen bett mig jobba fler timmar än de 17 i veckan jag anställdes för. Det ökar lite i taget, till sist frågar han om heltid, fast jag fortfarande tror på en författarkarriär. Det har blivit några böcker och i min dator ligger romanuppslaget och väntar på att bli färdigskrivet.
– Ja, men bara om jag får en tjänstledig månad om året för att skriva. Utan lön förstås.
– Absolut, säger chefen till min förvåning. Sedan erbjuder han mig att bli informationschef.

På 1980-talet hade vi det knapert i familjen och visste alltid på öret hur mycket pengar vi hade. Nu erbjuder han mig en någorlunda välbetald mellanchefslön. Jag vet vad jag vill göra som chef och tackar ja.

Ber att få sluta
Det händer mycket de här åren, många av de förändringar jag nyss räknade upp. Informationsavdelningen växer och vi lovar varandra att bli den bästa enheten på företaget. Det blir vi, om jag själv får sätta betyget i efterhand.

Efter fem och ett halvt år i ledningen ber jag att få sluta som chef. Jag vill gå ner på 100 procent, som jag säger till vd, och bli webbredaktör och pressansvarig. Dessutom har jag sett vem av informatörerna som både kan och förhoppningsvis vill ersätta mig.

Så blir det. Våren 2011 efterträder David mig, avdelningen döps om till just marknadsavdelning och så småningom får han det tvivelaktiga nöjet att basa över sin forne chef. Det går bra, säger vi båda vid medarbetarsamtalen.

Jag har fortfarande kvar mejlen med beröm från marknadschefen och vd. Hoppas jag var lika frikostig med berömmet när jag var chef.

Landets nöjdaste och ändå blåser det
Resenärerna i Värmlands län är landets nöjdaste, när detta skrivs. Det finns det siffror på. Månad efter månad ligger vi i topp i branschens gemensamma oberoende intervjuundersökning. Även om du bara räknar företaget Värmlandstrafik som sådant, inte den andra stora och duktiga aktören i länet, Karlstadsbuss, så ligger vi högt. Då är ändå jämförelsen orättvis, eftersom nästan ingen har samma lösning som den i Värmland, där residensstaden kör tätortstrafiken i egen regi. Det är nästan bara vi som inte får räkna med största tätortstrafiken, länets motor.

Värmlands län ligger i topp – men samtidigt är företaget Värmlandstrafik ofta i blåsväder på insändarsidorna och i sociala medier. Hur förklarar jag den dubbelheten?

En förklaring är att de flesta som verkligen pendlar med kollektivtrafiken är nöjda. Det är ett fåtal missnöjda som skriver, några av dem inte ens regelbundna resenärer. För några dagar sedan upptäckte jag till och med en kristinehamnare som satt i system att skriva och klaga på oss under olika signaturer. Skitstövlar finns det alltid, pricken över i:et var när han låtsades vara vår vd i ett hånfullt och kränkande foruminlägg och sedan svarade indignerat själv på detta fejkinlägg.

En annan förklaring kan vara att vi då och då lyckas skapa oro i opinionen, men att detta ändå till sist inte påverkar helhetsbetyget hos de som verkligen åker med våra bussar och tåg.

Det är populärt att kritisera kollektivtrafiken i dessa tider. SJ och de som sköter järnvägarna i landet har sett till att den kritiken alltför ofta är befogad. När väl hatobjektet är utsett så smittar det. Sedan hjälper det inte, om det är tjuvar som stulit kopparkabeln till signalsystemet eller staten som glömt underhålla järnvägarna. Tågbolagen får ändå skulden för de inställda turerna.

I egoismens tidevarv är det populärt även bland kollektivister att klaga på tågen. Han som (senast) räddade Fryksdalsbanan kommer aldrig att få ett erkännande för det.

Kritisk solidaritet
Jag visslade när jag gick till jobbet och jag visslade när jag gick hem, sa jag till arbetskamraterna när jag slutade. Det är sant. Jag är stolt över att ha jobbat med kollektiva och miljövänliga lösningar som bussen och tåget.

Rädda skogen, våra barns miljö! ropade vi i talkörerna för 37 år sedan. I dag vet vi bättre än någonsin att det handlar om hela klotet, inte bara den älskade skogen. Ska våra barnbarn och deras barnbarn ha ett jordklot och en välfärd att vårda, då krävs det krafttag med klimatfrågorna. Nu. Helst nyss. Åk alltså kollektivt.

Om jag är kritisk mot något i firman? Klart jag är. Jag brukar skoja och påstå att varje möte med företagsledningen blev en halvtimme kortare, när jag slutade i ledningen. Det förstår du väl att vi diskuterade olika beslut om biljettpriser och annat, det fattar du väl att jag ibland hade avvikande mening. Det vet alla som känner mig, jag är skapt sådan. Men mitt i mothugget var det alltid högt i tak och mina synpunkter byggde alltid på kritisk solidaritet. Resenärsperspektiv och kritisk solidaritet.

Om du tror att jag tänker avslöja här på vilka – få – punkter jag var kritisk, så tror du fel. Jag tycker inte om när folk talar illa om sitt ex.

### Jag älskade mitt jobb på Värmlandstrafik.
### Älskade arbetskamraternas yrkesstolthet, alla som slet så hårt för att hjälpa våra resenärer.
### Det slitet har jag många gånger önskat att värmlänningarna hade fått se i direktsändning.

Serien om jobb jag minns: En skrivkarl stämplar ut, del 1 – En skrivkarl stämplar ut, del 2 – En skrivkarl stämplar ut, del 3 – En skrivkarl stämplar ut, del 4 –