Sommar

Juni och juli har kommit och strax gått, snart är det skördemånad. Här en sammanfattning av sommaren, hittills, om du haft annat för dig:

Det har förekommit nederbörd.
Kultursidorna har diskuterat klasshat.
Zlatan är såld, får tio miljoner i månaden.
I Karlstad har det varit priskrig på jordgubbar. Zlatan kan köpa 22 000 liter om dagen.
I skogen sticker sommar-kantarellerna upp sina gula trynen.

Klockan är fem i tolv, världen är orättvis och allt är lugnt, allt är lugnt.

Notiser från norska resan

Semester väster- och nordväst åt. I Morokulien trängs en busslast förvånade kineser runt den obevakade riksgränsen mitt i byggnaden. Låter sig fotograferas en efter en framför borden och flaggorna, med vänster fot i Norge och höger fot i Sverige. Obevakade. Gränsen en decimeterbred vit rand i golvet.

Förundrade kinesiska ord byter ägare. Vi vet inte vad de säger. Vi vet precis vad de säger. Vi håller med.

*

Bilar genom ett välmående norskt jordbrukslandskap. Varenda loge välbehållen, här och där en nyodling. Nordens mest decentraliserade samhälle.

*

Trafikrytmen är behagligt lugn, som i norra Kalifornien. Hemma skulle jag storkna över att behöva köra i 60-70-80 kilometer i timmen mil efter mil efter mil. Här finner jag mig och trivs. Inte en människa kör om. Jo, nu kom det en.

*

Vägarbeten efter Mjösa. Gick verkligen vägen här 1977 när jag kom på motorcykeln? Besviket inser jag att jag inte kan visa den kära vännen sjölandskapsutsikten från då. I Hamar är vi svultna, äter pepparstek, blir folk igen. Sitter i jernbaneparken och pratar om den norske poeten Rolf Jacobsen, som jag läst dikt för en gång i stadens bibliotek. Jag – för honom!

*

Röros. En pärla bland trästäder i vår miniturné de senaste somrarna. 333 års kopparhantering är slut men historien lever. Guiden som vandrar oss runt är kunnig, kan berätta och har humor. Glöm inte de som slet redan som barn och byggde samhället, säger han. Gå hem och läs Falkberget.

*

Sedan åker vi hem. Fikar på nya verandan och pratar om det dyra, kära Norge. Rondane var vackert med dramatiska bergformationer, plana fjällvidder och allt sitt porlande vatten. Fönsterlaven och renlaven (tror jag det var) gjorde marken helt vit på tallmoarna innan Folldal.  Fåren, lugnt tuggande gräs efter väg 27. Slagghögarna vid Sleggveien i Röros, 300 år gammal scenografi till pjäsen Elden som Leif Stinnerbom regisserat.

Alla renarna som fick oss att köra särskilt försiktigt i kurvorna strax innan Sveriges högst belägna by Högvålen, 830 meter över havet.

*

Nästa år en ny liten stad. Följer du med mig till biblioteket och frågar efter Johan Falkberget? Han var åtta år när han började arbeta i Christianus Sextus, en av koppargruvorna på Rörosvidda. 1901 kom första boken.

Röros har en gata som visar världen. I den ände där överheten bodde var Bergmannsgata 24 meter bred. När hon bytte namn till Mörkstugata, efter häktet, var hon till sist fyra meter bred. Perspektivet blev snyggt – men orättvisan tydlig. Gatan finns kvar, än finns mycket att göra, om världen ska bli som Falkberget drömde när han klev upp ur gruvan och började skriva.

Vem drömmer inte den drömmen.

Min kommunskylt 4:

Om jag fick tag i koden till skylten vid kommungränsen, då skulle jag skriva i eldskrift:

Tvinga staten ge oss lov
att bekämpa våra mygg!

 

(Det är bedrövligt om det tar många år innan vi får lov att försöka göra slut på myggplågan norröver. Ta hit hela regeringen och tvinga dom att grilla utomhus en hel kväll i t-tröjor, när översvämningsmyggen är i form. Långt in på småtimmarna ska dom sitta där. Det är enda platsen den regeringen bör sitta på. Inte ens ett grillförkläde ska vi ge dom.

Här ska det egentligen vara ett förstärkningsord nu, som till exempel  ”människoplågarna”, och det är inte myggen jag menar. Men det får du tänka ut själv. Dejes myggproblem är i-n-t-e överdrivet).

I en tallbacke på nattskärrans hed

Vi blir fyra personer i bilen, på väg till tallheden som inlandsisen skapade. A som är 85 år är äldst, men han är den som hör fåglarna bäst ska det visa sig.

Klockan är tio på kvällen när vi kommer fram. Sista tvåhundra meterna går vi. Kryssar mellan sandvägens vattenpölar, slår oss ner i lingonriset under en tall. Där ligger jag i sluttningen och tittar upp mot molnen medan försommarnattens ljus blir bara aningen mörkare.

Först kommer morkullan. Varv efter varv patrullerar hon av luftrummet. Visslar, orpar och berättar att hon vill leva vidare. Det vill göken också, påpekar han. Flera stycken gökar gal. Borta från den närmaste tjärnen ropar en lom, A hör den först. Vi lyssnar till vemodet som hälsar oss i natten.

Fyra människor, tysta i vår sluttning. Bättrar på med myggstiftet en aning. Tar så småningom fram kaffet och smörgåsarna. Aldrig smakar kaffe bättre än halv elva på kvällen i en tallbacke på nattskärrans hed. Taltrastarna försöker stänga dagen, men det är inte lätt i det nordiska ljuset. Borta vid sjön någonstans skriar tranorna.

Fyra människor, tysta.
Tysta länge.

A hör det först. Ja, hör, där är det! Det magiska surret, som en värmländsk cikada men inte riktigt. Snart kommer nattskärran närmare. Nu – ser jag fågeln! Högt på en gren på en torraka sitter hanen. Spelar upp det läte han är helt ensam om, bland allt det som lever i min värld.

Det blir en magisk natt igen. I fjol var första gången, i natt en bra repris. I kikaren ser jag hur han lyfter från grenen, klatschar ihop med vingarna ovanför kroppen på det karaktäristiska nattskärreviset. Lycka! Inte undra på att folk trodde på oknytt förr, med röster som lommen och skärran i natten. Magiskt!

– Nu flög han bortåt hygget. Ska vi försöka ta oss närmare?

Ja, det gör vi.

 

Här är en film på youtube, från en annan nattskärreskådare. Jag tycker han har fångat både fågeln och känslan väl.

När jag var en berömd ornitolog

Drömde att jag var en berömd ornitolog och hade hittat massor av rariteter hemma på Grossbolstorp. Stor sensation i fågelskådarvärlden när mina fynd publicerades. Här är några av obsarna, fåglar som ingen människa visste fanns:

Töckenlöparen.
Bomherren.
Loveskrikan.
Slofsmesen.
Tånglärkan.
Spånglärkan.
Svånglärkan.
Trånglärkan.
Fånglärkan.
Gånglärkan.
Stånglärkan.
Stånklärkan.
Ånglärkan.
Vrånglärkan.
Fjånglärkan.
Batonglärkan.
Betonglärkan.
Trynan.
Snortruten.
Böken.
Fuskmåsen.
Fornugglan.
Fnattugglan.
Spralloxen.
Flåsgamen.
Salonglärkan.

När jag tänker rätt på saken så har jag sett dem allihop i verkliga livet. Vissa även på Grossbolstorp.

Men de var inte fåglar, alla.

Katt i fönstret

Pantern i fönstret fräser mot mig, med varje muskel beredd.

Farfars gamla skrivställ. Koppen för bläck, sigillet i urgröpningen där pennorna ska ligga, några runda vackra stenar och resterna av höjdhoppsbronset från Nyedsmästerskapen 1969. 1.35, barfota. Är det marmor?

Ute målar regnet våren grönblötgrönare.
Märklig reflex i fönstret.

Detta är inte i dag, detta är en annan dag. Han går nog, den här dagen med. Nånstans går han. Fräs inte åt husse, katt.

Vad har jag sagt om att fräsa åt husse?