Författare: Sven-Ove Svensson

Finns det någon som bättre har förstått begreppet homo ludens än hon? Den lekande människan, den höll Astrid Lindgren vid liv så länge hon levde. Barnet inom henne blinkar åt oss i nästan varenda mening. Dessutom kunde hon skriva om de mest allvarsamma ting på ett sätt, så att till och med en vuxen förstod.

Vår familj är som många andra familjer, där några var barn på femtiotalet och några var det på 80-talet. Astrid Lindgren finns i vårt språk. Jag tror det fortsätter med nya generationer förresten, det har inte slutat än. Hon pratar inuti oss.

Denna dagen ett liv. Voffor gör ho på detta viset? Han fattas mig. En lagom tjock man i sina bästa år. Jag gör så att blommorna blommar. Den som är väldigt stark måste också vara väldigt snäll.

Annars är man en liten lort
Sådana uttryck har vi hur många som helst och vi använder dem ofta utan att ens tänka på var de kommer ifrån. Det är bara Shakespeare och Bibeln som haft samma inflytande på språket och tanken.

”Men då sa Jonatan att det fanns saker som man måste göra, även om det var farligt. ’Varför då’, undrade jag. ’Annars är man ingen människa utan bara en liten lort’, sa Jonatan.”

Ronjas sätt att akta sig
Astrid hade sitt eget sätt att akta sig på, utan att överbeskydda. Bränt barn skyr inte elden, det visste hon mycket väl:

”Och under dagar som kom gjorde Ronja inget annat än aktade sej för det som var farligt och övade sig att inte vara rädd. Trilla i älven skulle hon akta sej för, hade Mattis sagt, därför skuttade hon med liv och lust på de hala stenarna vid älvkanten, där det brusade som allra värst. Inte kunde hon gå borta i skogen och akta sej för att trilla i älven.”

Det här citatet vet jag stämmer även på vissa 60-åriga farbröder, för jag har varit en av dessa båda många gånger:

”När två pojkar av samma skrot och korn möts så tänds det liksom ett ljus i deras ögon.”

Löparguru av två skäl
Allt det där är säkert bra, tänker du nu. Men hur kommer det sig att denna blogg tar med Astrid Lindgren i en serie om löparguruer?

Jag har två goda skäl till det:

Den lekande människan, homo ludens. Det är klart att det är en lek, en nödvändig lek visserligen, när 60-åriga farbröder drar på sig löparskor en söndagmorgon, när vi kunde ligga kvar i sänghalmen på hustruns arm och lyssna på Mannheimer och Tengby på radion. Sådant leksinne handlar hela hennes författarskap om och det inspirerar.

Det bästa uttrycket för löplust som någonsin skrivits. ”Bena blir fulla med spring”, bättre kan den inte uttryckas. Den där känslan vi har, när vi tänker på löpning och det börjar vattnas i munnen och benen omedvetet börjar böja sig i knävecken, i löpliknande rörelser, och vi får en inre bild av backarna bortom Haget eller rakan på Mölndalsvägen eller Bodenvägen, eller var vi nu har våra drömmar.

Satte ord på lusten
Bena blir fulla med spring. Löpartidningen Springtime ändrade det till ”fulla av spring” i rubriken en gång, när jag skrev en krönika om saken. Av? Det är det enda jag inte riktigt förlåtit den redaktionen, som annars är en förträfflig samling människor.

Tack Astrid, för att du satte ord på en av de bättre känslorna en människas kropp kan uppleva. Nu ska jag ge mig ut i skogarna runt Forshaga och akta mig för att bli övertränad, frostskadad, fotledsvrickad samt anfallen av en galen älg.

Skorna luktar skog och lycka.