Hur var det man gjorde när man åkte rulltrappa? Brukade det vara efterrätt på restaurang? Fanns kräm? Vad var ett långbord?
Harklade sig karlar när de skulle hålla tal? Rakt ut i luften? Fanns det vissa som gick omkring och höll tag i andra människor, tätt på särskilda dansgolv? Hälsade folk alltid med höger hand? Var man mycket förkyld?
När det var publik på idrotten. Hade alla med sig campingstolar då och satt på? Hur var det på teatrarna före C. Hörde skådespelarna applåderna? Såg de oss?
Hur kändes en kram?
### Sista raden är en kommentar från Pinar Dal till en av stroferna ovan, när jag publicerade strofen på Facebook. ### Jag vet ingen bättre sammanfattning av känslan detta år.
Tidsuppfattning är ingen vetenskap. Det skulle 2020 ha lärt mig om jag inte redan vetat. Folk jag ”talar” med i sociala medier tycker året har gått sakta. Olidligt långsamt tycker en del.
Det underliga är att jag tycker precis tvärtom.
Visst har mitt liv blivit rubbat. Inställda diskussionsmöten med Dispyterna på måndagarna, inställda torsdagsvandringar med Gryningspatrullen, bokade framträdanden inställda, inga styrelsemöten med Föreningen för Värmlandslitteratur, inga årsmöten (jo ett), ingen bokförsäljning på bokmässan i Göteborg och bokfestivalen i Karlstad, inställda löprundor med min vän M, inte kramat barn och barnbarn sedan i februari, knappt sett dem ens (nåja), inställd semestertur, glömt bort hur det är att fika på kafé och äta på restaurang. Hur gör man när man beställer? Ingår påtår?
Hurra! Apoteket! Kvar blev en ledsenhet inuti bröstet och en väldig massa tid över inuti klockan. Då satte jag mig vid min dator och började knappa och där sitter jag än.
Vänta, ett par fästingar bet mig, det är sant. Sådant sätter ofta fart på en sensommar. Fästing nummer två gav mig borrelia, sådant skapar dessutom sysselsättning. Det är såpass att man får gå till doktorn och apoteket.
Men fort har det gått, året.
### Lustigaste konspirationsteorin hittills: att coronan sprids av 5G-masterna. ### Roligaste coronaskämtet? Kanske det här:
### Eller att somliga medmänniskor tog detta på fullt allvar, med presschef och allt:
Vi har en skata i vår trädgård. En klok en. – Det har väl alla i Bergslagsområdet och Nordvästra Svealand, svarar du då.
Det stämmer nog. Var det än finns ett löv att lyfta på för att leta efter mat står en svartvit individ med huvudet på skaft och snygga svarta mamelucker.
Skatan är allätare. Ibland tar hon till och med vuxna småfåglar. Hon kan bli 16 år men eftersom hon har gott om fiender är 2,5 år mer normalt, läser jag på nätet. Paret håller ihop hela livet och börjar jobba med nästa års bo redan på vintern. Gärna ett gammalt bo som de renoverar med ny boskål.
– Det är hos snälla människor skatan bor, sa de gamle och där hade de rätt.
Som engelska peak Namnet skata kommer av skate, vilket betyder topp eller spets (eller udde) och syftar på den långa stjärten. På latin heter hon pica pica, vilket lär ska betyda samma sak. En pik vet vi ju vad det är och engelsmännen har sitt peak.
Vår särskilda skata i trädgården vet inte riktigt allt detta men hon vet mycket annat som är matnyttigt.
Om en katt närmar sig boet kan många skator samarbeta för att få bort angriparen. De skriker och drar den i hårstråna. Om samma katt närmar sig en nyss utflugen och vimsig skatunge nära marken kan samma skator ställa sig i en ring runt katten och långsamt men retsamt locka bort den från den oskyddade ungen.
Hon hoppar häck Jo, vår skata är särskild. Klok som alla kråkfåglar har hon överlevt sedan i somras, verkat mätt varje dag, sett fin ut i fjäderdräkten, skarp i blicken, street smart.
Vad är det då som är så särskilt med henne? Svaret är att hon har bara en vinge och inte ens den fungerar. Den släpar. Snabb som en sprinter löper hon häck över ojämnheterna på vår enkla fastighet. Flyga kan hon inte.
Hur hon blev av med vänstervingen och fick den högra skadad vet vi inte. Kanske katt, kanske rovfågel. Var hon övernattar har vi inte upptäckt än, fast det har tydligen inte rovdjuren heller.
Varje dag gör hon precis som SVT:s expertkommentator Mathias Fredriksson sa, när han åkte längdskidor uppför slalombacken i Tour de Ski.
Ärligt talat kan en klara sig utan dem. Skulle du springa forna tiders Götajoggen, 15 kilometer, i normalt majväder och på drygt en timme. Då behövde du ingen vätskekontroll.
Vi drack ändå. För att sinnet blir muntrare och då blir kroppen också det. Livet blev ljusare och man fick något att se fram emot när man sprang.
För mig är det samma sak med årets högtider. Vi skulle nog överleva utan första söndagen i advent eller första maj. Men livet handlar inte bara om att överleva. Ibland vill en ha ljus i mörkret och ett muntert sinne också.
Vi är inte särskilt religiösa i detta hus. Vi är däremot barnsligt förtjusta i vissa ritualer. Som den, när mor i huset läser ramsan till just den adventssöndagens ljus och tänder lågan. Den ger liv åt året. Alla dagar ska inte vara lika.
Hur var det den gamla tanten sa, som de intervjuade i SVT:s utmärkta 100-årsserie hösten 1999? ”Jag har varit med om allt som blivit nytt.”
Där hade hon rätt, den goa gamla Hilma Samuelsson, 108 år, i Kosta. Då. Vad hon inte kunde ana var att det fanns en grej kvar. Den slutgiltiga.
Jo jag vet, det kom några grejor till innan dess, som hon aldrig fick uppleva. Vilstol för bärbara telefoner. Braskaminfläktar som går igång på värme. Små apparater där du kan se dina barnbarn i direktsändning.
Men dessa var mer små mellanstationer, även om det naturligtvis är stort att kunna se barna prata 30 mil bort. Jag tror det är nåt elektriskt.
Det började med ett prassel Den slutgiltiga nyheten är något annat. Jag kommer till den. Allt började med ett prassel, ett tripp och en karl i sina bästa år som satte sig tvärt upp i sängen. – Jippie! Vi har fått möss i huset!
Eller vad jag nu sa till den kära vännen. Så fort solen gick upp skickade hon mig till stan och Granngården. Där fann jag den genast på sin hylla. Supercat Musefaelde/Musfällan/Hiirenloukku. – Ta två, dä kvetter. – Tack det blir 69 kronor.
Hem kom jag, vännen satte ut dem, betet var redan på plats. ”Optimal slagkraft” läste jag för henne. ”Art-relevant, snabbt dödande.” ”Förhindrar fel vid fångst.”
Den kära vännen log stolt mot mig. Artrelevant, det är bra. Vi vill ju inte fånga orm i snedgarderoben. – Förhindrar fel, det är min gubbe det.
Kanske minns jag fel, hon kan ha sagt tvärtom. Första morgonen hade vi hur som helst en mus i varje. Stolt fotograferade jag hennes byten ute på nya trappan som hon snickrat. Dock inte med henne på bilden. Ingen etisk jägare poserar med vapen och förnedrar sitt byte. Inte min fru heller.
Tänk om hon hade vetat Nu var jaktlusten väckt. Tre arbetsdagar senare kvitterade hon ut ett anonymt paket på ICA-posten.
Det är nu den slutgiltiga nyheten kommer in i våra liv, i mänsklighetens liv. Teknikens höjdpunkt, efter vilken allt annat kommer att vara obetydligheter. Jag pratar förstås om musfällan Victor. I morse fick hon meddelande på mobilen från Victor. – Jag har fångat en mus åt dig. Det var innehållet i meddelandet. Musen dog direkt. Elektriskt.
Tänk dig det, han skrev! Tänk om gamla Hilma från Kosta år 1999 hade anat det. En musfälla som hör av sig på telefon när bytet är nedlagt.
Släng dig i väggen, lilla rara tant. Det är jag som har varit med om allt nytt. Nu har mänskligheten sett allt.
### VARNING! Allt efter andra mellanrubriken ovan är ljug. Det var skrivet i ren förväntan. ###Allt vi fick var ett sms från Granngården att Victor Wifi var slut. Kanske har han aldrig funnits. ###Mänskligheten har INTE ALLS sett något mer. Det är bara Granngården som har otur när de försöker sälja fällor på webben.
Nu ska jag berätta hur det är att vara pensionär. Man läser bok till klockan tolv, ibland ett på natten. Vänner till mig läser inte bok, de lyssnar bok men det är samma sak.
Man vaknar kvart i fem, fem i sex eller 08.30, det varierar. Sedan ligger man kvar på rygg en timme med rullgardinen fortfarande nere och läser nyheterna på Omni, Radio Värmland, SVT Värmland, Nya Wermlands-Tidningen, Värmlands Folkblad, SVT Text, SVT Nyheter, Dagens ETC samt ibland CNN och BBC om det hänt nåt i de socknarna. Vissa pensionärer bor inte i Värmland. Dessa medmänniskor läser lokala webbnyheter, var och en från sin stad.
Man pussar den kära vännen klockan kvart i sex, fem i sju eller 09.30 och kollar Facebook och Instagram. Är det mörkt nog går man ut i blå morgonrock och hämtar VF i brevlådan, för att kontrollera att gårdagens webbnyheter verkligen står där.
Man sätter på kaffevatten och dukar frukost. Glas, skålar, Västanåkopparna. Lättfil till en själv, yoghurt till den kära vännen, smör, ost, köttpålägg, apelsinjuice till medicinen, müsli, neskaffe, dosetter, usb-tändare till stearinljuset. Den kära vännen skär bröd.
Man äter. Kikaren står bredvid filskålen. Då och då kommer en steglits och äter spilld vildfågelblandning eller tappad talg på marken bredvid matarna där ute. En nötväcka hämtar solrosfrön och gömmer. Man tittar på dem.
Man spelar vändåtta när maten är uppäten och bara kaffet återstår. Halv kopp, annars kan hjärtat börja klappa. Det ska klappa men inte så. Man spelar till 50 poäng.
Man skrattar.
Man går och drar upp rullgardinerna, nu är klockan kvart i sju, fem i åtta eller 10.30. Har man suttit i bästa läsfåtöljen och skrivit ner små infall i mobilen (och det har man) är hon ännu mer. Man tar en runda till bland nyhetssajterna och på FB.
Ofta tvättar man sig nu, borstar tänderna, mummar valda delar och klär på sig. Man fikar. Man skrattar. Den kära vännen går ut och går en timme. Man gör nåt.
Man äter lunch (fast det heter egentligen middag). Hackkorv. Man gör nåt. Man fikar och spelar till 50 poäng. Man strövar runt i sociala medier.
Man gör nåt.
Man tittar på gamla foton på när man hoppade stav. Man skrattar. Man äter. Trattkantarellsoppa.
Man märker att det har blivit mörkt ute. Då ser man på NCIS på kanal-tv samt ett gammalt avsnitt av Unge kommissarie Morse på SVT Play. Man kollar nyheterna på Play, första minuterna.
Man läser bok. Vänner till mig lyssnar bok, det är samma sak. Man tänker på Summer of Love 1967 eller skogsbrandsommaren 2018.
Man somnar.
### Med att ”göra nåt” menas springa, skriva, handla, laga mat, gå till biblioteket, prata med barn och barnbarn i liten bärbar apparat, plocka hallon eller svamp eller gräva i komposten och slå ängen med slö lie. Snöskottning kan förekomma. ### Det heter inte pensionär. Det heter kompledig ty tiden är inarbetad. ###Man trivs. Ibland trivs man inte.
Den hårda lervägen hemifrån Ängebäckstorp och till skolbusskorset och tillbaka. Den knixiga terrängrundan med SK Örnen i skogen vid Sundstorp. Den eviga inledningsrundan på gympan på gymnasiet i Karlstad, två varv runt Sundstatjärn.
Blå spåret under värnplikten på I2. Röda spåret vid Öxnegården i Huskvarna. Det kuperade elljusspåret intill Frykensundet vid Sunne hembygdsgård. Tvåochenhalvan vid Sisugården några minuter hemifrån. Femkilometern på samma ställe, milbanan, tur-retur-rundan till Abborrtjärn och tillbaka, alla dessa kringelikrokar längs stigarna uppför höjden väster om 62:an.
Jag var där. Det var roligt varje gång.
Du sätter ena foten framför den andra. Två fötter i luften samtidigt vid vissa tillfällen under förflyttning, oftast framåt. Vi kallar det löpning. Du känner hur det pirrar i kroppen i förväg, du märker hur jäkla tungt det går i första slakmotan men du håller i och efter tre minuter vänder det. Lusten kommer. Lusten att löpa.
I dag blir det skôj.
Fötter som vill iväg Jodå, jag har sprungit. Sprungit när jag haft en sorg i bröstet, då lindrar det. Joggat när jag haft ett problem i skallen, då löser det sig. Kutat när jag bara varit glad och behövt en skog att skratta i. Skratta tyst, inuti, men skratta. Det syns nästan aldrig utanpå hur mycket jag trivs med löparskorna på.
Svett är muskler som gråter. Av glädje. Muskler är svett som skrattar. Kondition är fötter som vill i väg och lungor som håller med.
Så många avstånd Det är söndag i november, luften är fuktig. Klockan är halv tre, vi har sett färdigt på skidskyttet på tv, jag har strövat runt en stund i sociala medier och nu vill jag ut och röra på kroppen. Sätta två fötter i luften. ”Jag har precis kört nästan 16 i Änggårdsbergen i Göteborg” skriver en vän på Facebook. Det är sådant som inspirerar oss motionslöpare.
Först blir det en kort stretchstund på verandan. Fortfarande har ingen i vår klubb sett en kenyan som stretchat men jag lägger ändå ner mig på hälsenorna. Häver sakta upp och ner på tå på översta trappsteget. Vänstersenan har krånglat i år, det vill jag inte ha tillbaka.
Nu startar jag klockan och joggar gatan norrut, ut på Grossbolstorpsvägen, uppför backen, bort till friluftsgården. Sakta börjar känslan komma. Kondition är fötter som vill i väg och lungor som håller med.
Sex bilar på parkeringen, i går var det fler. Jag springer ner förbi gamla bastun, ut på elljusspåret, möter en artig hundägare som håller bra avstånd med både hund och utandningsluft.
Detta år kommer vi att minnas. Så mycket folk i skogar och motionsspår, så många avstånd. Strax innan uppförsbacken vid Svarthultet börjar lunken komma. Hälen tiger, pulsen trivs och då gör jag det med. Tiger och trivs. Strax efter uppförsbacken bär det utför igen när jag passerat nästa artiga hundekipage. Jag hostar, damen hör mig och halar in kopplet, vi hälsar. – Du får inte gå så fort! säger jag. Jag kommer ju aldrig ikapp dig.
En lyckomaskin Vägen till vattentornet är asfalterad och går i zickzack nerför höjden. Där jag kan springer jag på gräskanten bredvid. Blöta löv på våt asfalt är alltid lurigt. Nere vid bommen får jag en idé och löper genom samhället bort till Ängevi idrottsplats. Hälen vill ha mjukt underlag.
Lunken. Den goe lunken! Nu kommer den på allvar. Min kropp blir en lyckomaskin, jag bara mal och mal runt fotbollsplanen på autopilot. Svett är muskler som skrattar!
Varv efter varv efter varv far jag runt på fuktig gräsmatta strax utanför själva planen. Tass tass tass, skallen trivs, kroppen tycker också det är kul. Innan jag vänder hemåt avslutar jag med en glädjerunda runt grusplanen bakom ishallen.
Hemma på verandan står det till sist 11 kilometer på gps-klockan. Hälen har varit snäll hela tiden.
Efter gymnasiet och lumpen jobbade jag på sågen i Molkom några år. Älskade jobbet och gubbarna och behövde pengarna. Det är en skön känsla att veta att nu har du varit en i gänget som justerat ettusen entumfyra igen. Och nu tusen till. Och tusen till. Dagen är inte slut, ackordet blir bra i dag.
Doften när sågklingan skär sig igenom träet, dessutom på rätt ställe. Stoltheten i att göra ett gott arbete. Skämten, skratten, svetten. Soliga majdagar på brädgården, lunchvila på ett brädpaket med två brädlappar som huvudkudde, kalla vinterdagar när utandningsluften syns, trötta men nöjda cykelturer hem genom samhället.
Målet var att bli journalist, det hade det varit länge, och slutmålet stavades facklig reporter på Värmlands Folkblad.
Det sprack.
Ville inte ha mig Jo, jag klarade inträdesprovet till Journalisthögskolan. Jo, jag gick en ettårig facklig-politisk kurs på arbetarrörelsefolkhögskola efter det, lärde mig de nya lagarna om medbestämmande och anställningstrygghet som svenska folket kämpat sig till. Jo, jag fick jobb på VF.
Bara inte på centralredaktionen. Jag fick inte berätta om hur folk hade det på jobbet. Redaktionen ville inte ha mig dit. Hur mycket jag än längtade till det stora huset på Säterivägen i Karlstad, där de satte ihop vår tidning.
Den tidning som växte i upplaga år för år. Den som skulle förklara och förändra världen. Den, där jag hade tänkt berätta om skratten och svetten på värmländska arbetsplatser, om folks arbetsglädje men också om somligas hörselskador efter år i bullriga miljöer.
Det närmaste jag kom Jag fick drömma andra drömmar. Mitt arbetsliv blev fint ändå. Jag drog ihop till frukostfilen varenda dag, skrattade och svettades i andra rum än på Säterivägen, visslade både till och från jobbet de flesta dar.
Så småningom blev mina nya redaktioner kunder i tryckeriet på VF i stället. I många år skrev jag dessutom krönikor i tidningen som frilans, det var det närmaste centralredaktionen jag kom. Knackade på hos chefredaktören var fjortonde dag och lämnade min diskett med senaste texten. Fortfarande med visst vemod varje gång.
Den känslan blev inte muntrare när folkbladets ägare inom värmländsk arbetarrörelse en dag bestämde sig för att sälja sin tidning. Facket och S ville inte ha den längre. Det ville däremot den blå konkurrenten, NWT-koncernen. Kapitalet.
Hur var det chefredaktören Peter Franke sa? – Det är roligt med ägare som vill ha oss.
Förkrympt och förflyttad Härom dagen var jag tillbaka i huset där min dröm hade bott. Tidningen är såld, datorerna utburna, redaktionen förkrympt och förflyttad. I ett av rummen har ABF byggt en tv-studio, dock.
Där satt jag i 45 minuter och samtalade med VF:s gamle ledarskribent Philip Johnsson (S) om demokrati och framtidstro. Han hade också tagit bilen dit. Det ska visst sändas på nätet snart.
När jag kom hem låg det ett brev i brevlådan. Det var från resterna av gamla VF-tryckeriet, där de sista delarna av försäljningen nu strax är formellt avslutade. Om jag lämnar in min aktie i folkbladet ska jag få 3 500 kronor för den.
Suck.
De pengarna har generationer av journalister slitit ihop. Generationer av tryckare, annonsförsäljare, prenumerationsförsäljare, vaktmästare, växeltelefonister, tidningsbud och prenumeranter.
Jag läser Värmlands Folkblad varenda dag fortfarande. Peter Frankes ledare är en fröjd för människovänner. Men det händer att jag blir förbannad, när jag far förbi på Säterivägen.
Så mycket slit. Så mycket framtidstro. Så många drömmar om en bättre värld.
Min grundforskning i allmänhetens tjänst går vidare. Nu har jag fångat nattens mysterium. Vore jag så lagd skulle jag låtsas att det är själens ensamma vandring jag fångat. Det hade varit riktigt kusligt.
Saken är den att jag har haft två ordentliga anfall av hjärtflimmer i mitt liv. Det är säkert 15 år sedan, nu.
Första gången fick jag ligga på sjukhus, käka lugnande och annat och babbla med en rolig farbror från Deje. Det hjälpte.
Andra gången sövde de mig och gjorde elkonvertering. Efter den elstöten har det fungerat. Jag springer, skrattar och muttrar som vanligt. Inga jobbiga anfall där hjärtat rusar så att kroppen blir trött.
Slutade med allt Fast det är de där extraslagen. Hjärtklappning kallar jag det när det känns som mest. Då är det svårt att somna, inte för att det gör ont men för att jag känner hjärtat.
Hjärtan ska jobba diskret.
Förra hösten blev det värre. Då försökte jag ta reda på vad som kan utlösa hjärtklappningen och sedan slutade jag med det mesta i den vägen. Stressar gör jag sällan numera och normalt dricker jag bara en halv kopp kaffe till frukost. Resten av dagen får det bli meskaffe. Vi kallar det koffeinfria kaffet så.
Det hjälpte länge. På ett år har jag haft väldigt få sömnlösa förnätter. Fast i höst är det tillbaka, då och då. Inget farligt, det gör inte ont, jag är inte bekymrad. Det är bara så svårt att somna de kvällarna.
Lät klockan mäta hela natten Motionslöpare som en är så bär jag gps-klocka med pulsmätare. Jag har den på mig jämt, även på nätterna. På fredagskvällen fick jag för mig att jag skulle knäppa igång pulsmätningen, som om natten vore ett enda långt träningspass. Jag ville se hur hög hjärtfrekvens jag hade den natten.
Vilopulsen var fin, kan jag meddela. Trots hjärtklappningen. Den avbröts bara av några normala toppar när jag gick upp och satt mig i tv-soffan för att surfa i min sömnlöshet.
Klockan mäter optiskt, vid handleden, och kan inte registrera allt elektriskt hjärtat har för sig i bröstet.
Satelliternas ringdans När jag hade konstaterat detta på lördagsmorgonen, roade jag mig med att titta på kartbilden också. Gps-en gillar att berätta var jag sprungit mina löppass. Den kunde ju inte veta att jag bara rört mig några få steg mellan sängen och soffan.
Nå, satelliterna måste ha dansat ringdans ovanför Grossbolstorp. Hur ska jag annars förklara bilden av mina påstådda rörelser natten till den 24:e oktober 2020?
Bilden ljuger. Jag är faktiskt nästan aldrig uppe och klipper gräs hos grannarna mitt på småtimmarna i slutet av oktober. De tycker det stör.
Kul bild. Somnade 03.00. Klockan gick, satelliterna stuffade runt. Go’morron!
För mig är det en gåta att det socialdemokratiska partiet inte tar kamp mot de ökande klyftorna i Sverige. Läs er historia! Det skrev jag i en debattartikel i Värmlands Folkblad 15 oktober. Läs hela artikeln här nedan.
Den 21 oktober svarade det forna landstingsrådet i Värmland, Philip Johnsson (S), att partiet inte är någon folkrörelse längre. Debatten om framtiden är totaldöd i kommunen, skriver han. Läs mer här.
I dag kom min replik till honom. Läs den i papperstidningen, på VF.se eller här nedan.
För en utomstående är det ingen större dramatik i några publiceringar. Men för mig personligen innebär utvecklingen i Sverige att jag nu tagit steget och gått med i ett parti för första gången på 36 år. Vänsterpartiet.
Här är den första VF-artikeln. Där berättar jag varför:
VF Debatt 15 oktober: Vem står på de utsattas sida?
Sedan hösten 1973 har jag kallat mig miljövän och demokratisk socialist. Vi hade ju fel om demokratin, en del av oss från 68-generationen. Det var det jag insåg i oktober för 47 år sedan. Karl Marx hade haft rätt i mycket när han analyserade det industrialiserade klassamhället. Mao Zedung hade däremot inte rätt när han gjorde Kina till en förtryckarstat. Den utvecklingen började inte med honom, den började med Lenin och togs över av Josef Stalin.
Min röda dröm är alltså bred, folklig, ömsint, demokratisk och gillar fina skogsstigar. Jag tror inte på kotterier, eliter eller patentlösningar. Ska jag formulera det i nyckelord blir det de här: frihet, jämlikhet, systerskap, broderskap, rättvisa, demokrati, solidaritet, humor, kärlek och hållbar omsorg om natur och kultur. Samt då och då ett roat småskratt underifrån åt överheten. Det har hänt att jag storskrattat till och med. De är så söta de små näringsliven när de kivas om grindslantarna i livet.
Som du märker har jag lagt till feminismen till miljöfrågorna och socialismen. Patriarkatet behöver sannerligen bekämpas, men glöm inte klassklyftorna för det. Sverige spricker mer och mer. 1980 gick det åt 9 industriarbetare för att tjäna lika mycket som en börs-vd. 2018 krävdes det 61. Eller 76 om industriarbetarna är kvinnor. En skamlig utveckling.
I dag är kampen för allas lika värde också viktig på ett annat område. Antirasismen. Det var två kilometer is över mitt Forshaga för 12 000 år sedan. Vi är alla invandrare.
Jag tror på gemensamma lösningar. Bären varandras bördor. Därför har socialdemokraternas politik till sist blivit för mycket för mig, som gick med i SSU 1974 när rörelsen var radikal. Hur var det förre S-riksdagsmannen Jonas Gunnarsson skrev i sociala medier häromdagen? Han ”saknar den socialdemokrati som självklart står på de utsattas sida”.
I tio år stod jag själv i talarstolen vid de socialdemokratiska första maj-mötena i Forshaga och Deje (och någon ort till) och kåserade och talade allvar. Det hände att jag berättade varför jag fortfarande var emot ett svenskt medlemskap i EU. Innan dess hade jag som miljöaktivist varit starkt kritisk mot Palmes tre linjer i kärnkraftsomröstningen och mot att så lite hänt i omställningen efteråt. Det är jag än.
Det finns fler sådana socialdemokratiska haverier i historien, som jag ser det. Göran Perssons fördelningspolitik. Den nyliberala avregleringen av allt från skola till apotek som partiet medverkat till.
På senare tid kan jag räkna upp mycket annat som jag är kritisk till hos mina vänner socialdemokraterna: Svängningen i fråga om migrationen, där Stefan Löfven plötsligt började bygga de murar han nyss lovat låta bli att uppföra. Att partiet är med och försöker förstöra anställningstryggheten. Att man är beredda att införa marknadshyror. Att socialdemokratin inte tar itu på allvar med skillnaderna i skatt för löntagare och pensionärer.
För mig är det en gåta att det socialdemokratiska partiet inte tar kamp mot de ökande klyftorna i Sverige. Läs er historia! Ni borde dessutom ha en kraftfullare glesbygdspolitik. Ni borde göra mycket mer åt vår digitala klyfta i Sverige. Lars Mejern Larsson (S) ställde en bra fråga i riksdagen till ansvarig minister i ämnet, fick ett intetsägande svar och där dog frågan ut.
Lokalt, i Karlstad, utmärker sig de ledande socialdemokraterna genom att kärvänligt gå arm i arm med det moderata kommunalrådet när han vill sätta staket runt bästa delen av friluftsparadiset Skutberget och ge bort bätterbiten till exploatörer.
Jag kunde räkna upp fler punkter där jag är besviken på den rörelse jag kom att sympatisera med, samma höst som militären tog över i Chile och Olof Palme talade klarspråk än en gång. Stefan Löfven kallar sitt parti ett mittenparti. Det är klarspråk det med men ett pinsamt sådant. Tage Erlander snurrar i sin grav.
I dag finns det bara ett demokratiskt socialistiskt parti i landet. Vänsterpartiet. Vi har Sveriges populäraste partiledare, sådant är ju alltid kul. För mig som nybliven medlem har vi den klokaste politiken också, sådant är ännu kuligare. Välkommen som medlem, du med.
Sven-Ove Svensson Forshaga
Där slutar min debattartikel från Värmlands Folkblad, 15 oktober 2020. Länk till Philip Johnssons svar hittar du i ingressen ovan. Min replik på Philips svar finns i VF:s papperstidning och på VF.se i dag. Och här:
