Familjen – Sida 15 – SVENSSONS SLÄNG

Den stackars hjälplösa staden

Det skulle egentligen ha varit en klassisk Lantmännen-keps med grön plastskärm. Men den har jag inte kvar.

Sextiotal. Staden tyckte om att kalla oss som inte hade asfalt och fontäner för bönner. Det var ett skällsord. Vi visste någonting som staden inte visste. Staden, varje stad, var hjälplös utan oss på landsbygderna i världen.

”Du förstår, filmjölken du äter till frukost kommer inte från ICA två kvarter bort. Den kommer från en ko. Mjölet som din smörgås är bakad av kommer från säd från en åker. Inte ens müslin eller smöret är från stan.”

”Försöker du tända en lampa? Strömmen kommer från en älvdal långt norr om dina 50-skyltar. Malmen bor inte heller bland era parkeringsautomater.”

Jag minns att jag tyckte synd om barnen i stan som måste ha färdiggjorda lekplatser, fast det är så kul att snickra sin koja själv. Några år senare satte pappa mig i traktorn, en stor grön GMW, och lärde mig harva. Det var väldigt roligt de första fem timmarna. Så småningom gav åkern mat åt våra grisar, som därefter blev fläsk åt vår stad tre mil bort.

Där äter de bacon hela dagarna för de har inga höns.

Har man tagit åt sig en stad får man se till att ta hand om den. Den vill ha mat, skattepengar och kunder hela tiden. De är så söta, de där städerna. En fäster sig vid dem.

Det är vad min gröna kepa berättar.

###
Här är de tidigare kepsberättelserna:
En smörgås i Sacramento
Inte en underläpp darrade på avd 16
Löparkepsens stora dag
Grannarna genomskådar mig direkt
En ledsen dag på jobbet
Först i landet, älskad av ett helt landsmöte

Först i landet, älskad av ett helt landsmöte

En gång var vi först i landet, min dotter och jag. Undrar om vi var först i världen?
Ändå är det inte att vi var pionjärer jag minns mest. Jag tänker mer på kärleken som strömmade emot oss där vi slet.

Det började med en klok medmänniska som hette Rut. ”Vi ska ha landsmöte i FUB”, sa hon. ”I Karlstad. Och du ska tolka mötet på en stor skärm som alla kan se. På lättläst svenska.”
”Bra idé”, sa jag. ”Väldigt bra. Det är bara det att du frågar fel person”.
”Nej då” sa Rut Jontén.
”Jo. För jag kan inte”.

Vad jag menade var att lättläst svenska är svårt. Lätt att läsa, svårt att skriva. Det är en fin och viktig uppfinning, gjord av respekt för den miljon svenskar som behöver den. Det vill säga personer med utvecklingsstörning, barn, invandrare, afatiker och många andra med läs- och skrivsvårigheter. Men – det skriver sig inte själv, det där lättlästa.

De skickade mig på kurs förstås. Inget var omöjligt för de snälla människorna i Föreningen för Barn, Unga och Vuxna med utvecklingsstörning i Värmland.

Där satt jag sedan och tolkade allt som sades på landsmötet på en stor skärm på väggen bakom talarstolen. I två dagar. Till vänster om mig en kvinna från FUB som kände folket och organisationen och hjälpte mig med namn, mest. Till höger om mig dotter E som höll ordning på dagordning, motioner och andra papper.

Jag var sjösvett, bokstavligen sjösvett, framåt eftermiddagen. ”Nu ska vi tala om motion 16. Den handlar om… Det är när någon…”

Inte blev det perfekt lättläst alla gånger. Jag skrev ju i direktsändning och en del människor talar fort. Men tacksammare publik har jag aldrig haft. Personerna med utvecklingsstörning var tacksamma. Deras handledare var tacksamma. Andra deltagare som inte alls behövde lättläst var tacksamma.
”Om du visste hur många landsmöten och kongresser jag varit på. Det här är första gången jag hänger med hela tiden.”

Nästa landsmöte några år senare var i Östersund. Då var vi fler än en som tolkade.
”Vet du att du var först i Sverige? sa en av kvinnorna som hade lättläst svenska som yrke.”
”Nej det visste jag inte. Vet du att jag nästan aldrig känt mig så meningsfull?”

###
Det var den sjätte kepsen. Jag fick den i Östersund.
Läs mer: ”När vi var först i landet med lättläst” (VF-krönika 2001).

Här är de tidigare kepsberättelserna:
En smörgås i Sacramento
Inte en underläpp darrade på avd 16
Löparkepsens stora dag
Grannarna genomskådar mig direkt
En ledsen dag på jobbet

Grannarna genomskådar mig direkt

Vi körde Saab i många år. De första var V4:or och på den tiden kunde sådana som jag lyfta på motorhuven och se sysselsatta ut. Det fanns nämligen en sak som jag dög till under en huv. En enda. Att plocka loss locket till fördelardosan och torka bort fukt. Den samlade ivrigt på fukt, den dosan.

Folk hade fortfarande verktyg med sig i bilen då, på 1900-talet. Våra var inte slitna.

Nej, jag är inte typen med oljigt trassel i bakfickan. När vår mellandotter var liten och grannen i Sunne tvättade bilen sa hon: ”Titta, han gör mammajobb!”

I början på 1990-talet köpte vi vår första splitter nya bil. Saabarna var för dyra men Skodan var något billigare just då. Det fick bli en Octavia. Jag skrev till marknadsavdelningen i Stockholm och klagade över att det inte fanns några Skoda-kepsar att köpa hos vår bilhandlare i stan. Då skickade de mig en gratis.

Stolt gick jag omkring här hemma på gatan i märkeskeps och låtsades att jag hade varenda bakficka full med trassel och kunde byta oljetråg. Grannarna log, sådär som bara en granne som genomskådat dig kan le.

Men jag är bra på att ställa in backspegeln.

###
Det var den fjärde kepsen.
Här är de första tre:
En smörgås i Sacramento
Inte en underläpp darrade på avd 16
Löparkepsens stora dag

God Jul & GOTT Nytt År!

… önskar penntomten och hans vänner även detta år, särskilt Viktor Root och hans kamrat bloggarn på Grossbolstorp. Detta år går också över. Må nästa år bli BÅDE nytt och gott.
2020 var ett måndagsexemplar.

Tjohoo!

### Regler för hur jul får firas (2016)
Inlägg nr 2 117. (c) Sven-Ove Svensson, men dela gärna.

”This too shall pass”

Livet har lärt mig att balansera våra ledsenheter. Det finns händelser och erfarenheter som ligger och vibrerar som en svart ton i bröstet. Ständigt.
Jag hör den men har lärt mig höra andra toner med.

Motmedlen mot ledsenheten stavas empati, humor, solidaritet. Det finns de som har det värre och this too shall pass som engelsmännen säger. Även detta kommer att passera.

”Det är timjan i”
Folk är olika. Nyss deltog jag i en diskussion på Facebook om Frans G. Bengtssons roman Röde Orm. Vi är några stycken som läst boken om den rödhårige vikingen många gånger. Nu bollade vi favoritepisoderna mellan oss.

”Men när blodkorven kom, fingo de tårar i ögonen båda, och det tycktes dem att de aldrig fått ett ordentligt mål mat alltsedan de seglat ut med Krok.
– Den lukten är bäst av allt, sade Orm stilla.
– Det är timjan i, sade Toke med bruten röst.”

Mitt i diskussionen kommer en kommentar från en medmänniska som säger att tyvärr, för henne fungerar det inte. Hon har öppnat samma bok som vi men fått lov att avbryta läsningen.

Sådär är det förstås och så ska det vara. All respekt för att vi inte är lika. ”Vi gillar olika” är en klok insikt.

Möter eländet olika
Jag börjar inse att det är samma sak med motgångarna och ledsamheterna vi möter. Vi är varierande skapta här med. Då är det klart att vi möter eländet olika.

Jag som kan gråta när jag ser julfilmen Love Actually för minst tredje gången (jo det är sant) gråter sällan offentligt inför ledsamma verkliga händelser på närmare håll. Den gråten gråter jag inombords. Lika stilla, mycket ledsnare men på annat sätt.

Varför kan man undra. Jag som har så nära till mina känslor annars. Den korta stubinen som gått i arv sedan farfars far har visserligen blivit försiktigare med åren men kort är den än. Lyckligtvis bor även skrattet nära till.

Den gamla fina envisheten
Kanske handlar det om farmorsarvet. Hon fanns också som ett starkt exempel i familjen. Farmor som smörjde och lindade sina bensår varje dag. Hon som hade så ont att det värkte höften sned, men som jag aldrig hörde klaga.

Var det där min uthållighet föddes? Någonstans har jag plockat upp förmågan att orka springa drygt fyra mil och två kilometer och gilla det. Eller fila vidare på ett romanelände som jag började skriva på när husets skrivmaskin inte var elektrisk ens och inte hade minne.

Coronan är en jävel. Hon har hindrat oss länge nog nu från att krama våra barn och barnbarn. Dessutom har hon förstört vår verklighetsuppfattning. Vi hajar till varje gång vi ser folk trängas eller kramas i någon gammal film.
– Hallå där! App app app, distansen!
Slutscenen i Love Actually ska vi bara inte prata på. Hela England kramas.

Ändå: this too shall pass. Jag tror ju verkligen det. I december 2020 är det en gåva att vara obotlig optimist. Det finns vackra toner.

### En gång för många år sedan klarade jag inte att hålla munter fasad. Jag var krönikör i P4 Värmland och blev ombedd att medverka i radions rimstuga inför julen.
### Jag tackade nej, fast de blev arga på mig. Sjukdom i min närhet.
### Det finns dagar när den svarta tonen blir för stark och inte ens jag orkar skratta.

Hur kändes en kram?

Hur var det man gjorde när man åkte rulltrappa?
Brukade det vara efterrätt på restaurang? Fanns kräm?
Vad var ett långbord?

Harklade sig karlar när de skulle hålla tal? Rakt ut i luften?
Fanns det vissa som gick omkring och höll tag i andra människor, tätt på särskilda dansgolv?
Hälsade folk alltid med höger hand?
Var man mycket förkyld?

När det var publik på idrotten. Hade alla med sig campingstolar då och satt på?
Hur var det på teatrarna före C. Hörde skådespelarna applåderna? Såg de oss?

Hur kändes en kram?

### Sista raden är en kommentar från Pinar Dal till en av stroferna ovan, när jag publicerade strofen på Facebook.
### Jag vet ingen bättre sammanfattning av känslan detta år.

Går tiden fort när jag har tråkigt?

Tidsuppfattning är ingen vetenskap. Det skulle 2020 ha lärt mig om jag inte redan vetat. Folk jag ”talar” med i sociala medier tycker året har gått sakta. Olidligt långsamt tycker en del.

Det underliga är att jag tycker precis tvärtom.

Visst har mitt liv blivit rubbat. Inställda diskussionsmöten med Dispyterna på måndagarna, inställda torsdagsvandringar med Gryningspatrullen, bokade framträdanden inställda, inga styrelsemöten med Föreningen för Värmlandslitteratur, inga årsmöten (jo ett), ingen bokförsäljning på bokmässan i Göteborg och bokfestivalen i Karlstad, inställda löprundor med min vän M, inte kramat barn och barnbarn sedan i februari, knappt sett dem ens (nåja), inställd semestertur, glömt bort hur det är att fika på kafé och äta på restaurang. Hur gör man när man beställer? Ingår påtår?

Hurra! Apoteket!
Kvar blev en ledsenhet inuti bröstet och en väldig massa tid över inuti klockan. Då satte jag mig vid min dator och började knappa och där sitter jag än.

Vänta, ett par fästingar bet mig, det är sant. Sådant sätter ofta fart på en sensommar. Fästing nummer två gav mig borrelia, sådant skapar dessutom sysselsättning. Det är såpass att man får gå till doktorn och apoteket.

Men fort har det gått, året.

### Lustigaste konspirationsteorin hittills: att coronan sprids av 5G-masterna.
### Roligaste coronaskämtet? Kanske det här:

### Eller att somliga medmänniskor tog detta på fullt allvar, med presschef och allt:

Stackars gökar.

Den särskilda skatan

Vi har en skata i vår trädgård.
En klok en.
– Det har väl alla i Bergslagsområdet och Nordvästra Svealand, svarar du då.

Det stämmer nog. Var det än finns ett löv att lyfta på för att leta efter mat står en svartvit individ med huvudet på skaft och snygga svarta mamelucker.

Skatan är allätare. Ibland tar hon till och med vuxna småfåglar. Hon kan bli 16 år men eftersom hon har gott om fiender är 2,5 år mer normalt, läser jag på nätet. Paret håller ihop hela livet och börjar jobba med nästa års bo redan på vintern. Gärna ett gammalt bo som de renoverar med ny boskål.

– Det är hos snälla människor skatan bor, sa de gamle och där hade de rätt.

Som engelska peak
Namnet skata kommer av skate, vilket betyder topp eller spets (eller udde) och syftar på den långa stjärten. På latin heter hon pica pica, vilket lär ska betyda samma sak. En pik vet vi ju vad det är och engelsmännen har sitt peak.

Vår särskilda skata i trädgården vet inte riktigt allt detta men hon vet mycket annat som är matnyttigt.

Om en katt närmar sig boet kan många skator samarbeta för att få bort angriparen. De skriker och drar den i hårstråna. Om samma katt närmar sig en nyss utflugen och vimsig skatunge nära marken kan samma skator ställa sig i en ring runt katten och långsamt men retsamt locka bort den från den oskyddade ungen.

Hon hoppar häck
Jo, vår skata är särskild. Klok som alla kråkfåglar har hon överlevt sedan i somras, verkat mätt varje dag, sett fin ut i fjäderdräkten, skarp i blicken, street smart.

Vad är det då som är så särskilt med henne? Svaret är att hon har bara en vinge och inte ens den fungerar. Den släpar. Snabb som en sprinter löper hon häck över ojämnheterna på vår enkla fastighet. Flyga kan hon inte.

Hur hon blev av med vänstervingen och fick den högra skadad vet vi inte. Kanske katt, kanske rovfågel. Var hon övernattar har vi inte upptäckt än, fast det har tydligen inte rovdjuren heller.

Varje dag gör hon precis som SVT:s expertkommentator Mathias Fredriksson sa, när han åkte längdskidor uppför slalombacken i Tour de Ski.

– Kliv kliv överlev.

Vi tycker om att hon trivs hos oss.

Årets vätskekontroller

Ärligt talat kan en klara sig utan dem. Skulle du springa forna tiders Götajoggen, 15 kilometer, i normalt majväder och på drygt en timme. Då behövde du ingen vätskekontroll.

Vi drack ändå. För att sinnet blir muntrare och då blir kroppen också det. Livet blev ljusare och man fick något att se fram emot när man sprang.

För mig är det samma sak med årets högtider. Vi skulle nog överleva utan första söndagen i advent eller första maj. Men livet handlar inte bara om att överleva. Ibland vill en ha ljus i mörkret och ett muntert sinne också.

Vi är inte särskilt religiösa i detta hus. Vi är däremot barnsligt förtjusta i vissa ritualer. Som den, när mor i huset läser ramsan till just den adventssöndagens ljus och tänder lågan. Den ger liv åt året. Alla dagar ska inte vara lika.

Trevlig adventssöndag.
Tjohoo!

Har mänskligheten sett allt?

Hur var det den gamla tanten sa, som de intervjuade i SVT:s utmärkta 100-årsserie hösten 1999? ”Jag har varit med om allt som blivit nytt.”
Där hade hon rätt, den goa gamla Hilma Samuelsson, 108 år, i Kosta. Då. Vad hon inte kunde ana var att det fanns en grej kvar. Den slutgiltiga.

Jo jag vet, det kom några grejor till innan dess, som hon aldrig fick uppleva. Vilstol för bärbara telefoner. Braskaminfläktar som går igång på värme. Små apparater där du kan se dina barnbarn i direktsändning.

Men dessa var mer små mellanstationer, även om det naturligtvis är stort att kunna se barna prata 30 mil bort. Jag tror det är nåt elektriskt.

Det började med ett prassel
Den slutgiltiga nyheten är något annat. Jag kommer till den.
Allt började med ett prassel, ett tripp och en karl i sina bästa år som satte sig tvärt upp i sängen.
– Jippie! Vi har fått möss i huset!

Eller vad jag nu sa till den kära vännen. Så fort solen gick upp skickade hon mig till stan och Granngården. Där fann jag den genast på sin hylla. Supercat Musefaelde/Musfällan/Hiirenloukku.
– Ta två, dä kvetter.
– Tack det blir 69 kronor.

Hem kom jag, vännen satte ut dem, betet var redan på plats. ”Optimal slagkraft” läste jag för henne. ”Art-relevant, snabbt dödande.” ”Förhindrar fel vid fångst.”

Den kära vännen log stolt mot mig. Artrelevant, det är bra. Vi vill ju inte fånga orm i snedgarderoben.
– Förhindrar fel, det är min gubbe det.

Kanske minns jag fel, hon kan ha sagt tvärtom. Första morgonen hade vi hur som helst en mus i varje. Stolt fotograferade jag hennes byten ute på nya trappan som hon snickrat. Dock inte med henne på bilden. Ingen etisk jägare poserar med vapen och förnedrar sitt byte. Inte min fru heller.

Tänk om hon hade vetat
Nu var jaktlusten väckt. Tre arbetsdagar senare kvitterade hon ut ett anonymt paket på ICA-posten.

Det är nu den slutgiltiga nyheten kommer in i våra liv, i mänsklighetens liv. Teknikens höjdpunkt, efter vilken allt annat kommer att vara obetydligheter. Jag pratar förstås om musfällan Victor. I morse fick hon meddelande på mobilen från Victor.
– Jag har fångat en mus åt dig.
Det var innehållet i meddelandet. Musen dog direkt. Elektriskt.

Tänk dig det, han skrev!
Tänk om gamla Hilma från Kosta år 1999 hade anat det. En musfälla som hör av sig på telefon när bytet är nedlagt.

Släng dig i väggen, lilla rara tant. Det är jag som har varit med om allt nytt.
Nu har mänskligheten sett allt.

### VARNING! Allt efter andra mellanrubriken ovan är ljug. Det var skrivet i ren förväntan.
### Allt vi fick var ett sms från Granngården att Victor Wifi var slut. Kanske har han aldrig funnits.
### Mänskligheten har INTE ALLS sett något mer. Det är bara Granngården som har otur när de försöker sälja fällor på webben.

Hilma vann.

Länk
Hundra Svenska År, avsnittet Jag har sett allt som blivit nytt