Löpning – Sida 18 – SVENSSONS SLÄNG

Löparlärdom nr 138-139

Nya löparlärdomar, nu från vad som i praktiken blev ett mindre träningsläger, två veckor i Playa Blanca på Lanzarote.

Löparlärdom nr 138. Vill du lära dig något om världen? Spring då ut Calle Brenas, ta höger nerför Calle Janubio och fortsätt den stora Avenida de Papagayo österut. Efter åtta och en halv minut i lugnt spanskt solskenstempo kommer du till en nerförsbacke. Där, till vänster, ligger Pablo Picasso-gatan, Calle Pablo Picasso. Stanna och begrunda det du ser. Hela nya fina gator, asfalt, elskåp, gatlyktor, flera kvarter. Det är bara det att husen som någon planerat aldrig blev av.

Fundera över vad som hände sedan Picasso målade La Guernica. Skildringen av den första terrorbombningen från flyg som kulturen känner. Efter det vann fascisterna inbördeskriget med hårdhänt hjälp av de som bombat.

Så småningom kom demokratin. Den som har sina brister men alltid är rätt, eftersom det inte finns något klokare alternativ.

Ännu några decennier senare kom de spanska konkurserna som fick nya gator att bli huslösa (och romska gästarbetare från Rumänien att tvingas söka sig norrut, arbetslösa).

Tänk på kapitalismen. Den är bra på att sälja sockervadd på Oxhälja i Filipstad men sämre på att hantera världsekonomin eller ens fastighetsplaneringen i ”det europeiska fredsprojektet”, den som annars är så bra på att bygga murar och staket.

Nu springer du vidare på den säregna ön Lanzarote, bort mot marinan. Öknen vid Papagyo-stränderna är fin. Spring där, spring ner till havet, vet ja!

Löparlärdom nr 139. Vill du springa runt en vulkan? Det är enkelt. Du ställer dig utanför entrén till hotell Caybeach Sun och väntar medan gps-klockan hittar satelliter. Sedan lufsar du lugnt iväg mot rondellen vid busstationen i Playa Blanca, tar åt höger uppför backen till macken och sedan den stora gatan västerut. Barro Pechiguera. Efter 800 meter svänger du norrut på Calle Francia, upp mot skolan.

Vid skolbussarna i första rondellen stod två poliser och vaktade trafiken för barnens skull, vid skolan väntar två poliser till. Klockan är snart nio och massor av bilar fraktar ungar, precis som i Sverige.

Du rundar skolan och alla barnen, fortsätter västerut mot vulkanens nedre nordsluttningar. Snart tar trottoaren slut men på den slitna asfaltvägen mellan det röda berget och ökenplatån är det bara enstaka sopbilar som kör förbi på väg från soptippen.

På långt håll borta vid havet ser du Atlantic Sun, det övergivna hotellet. En gång togs det över av hippies som flyttade in. Hur många decennier har det stått tomt nu, i sin ensamhet i kanten av Rubicon-öknen?

Solen stiger och kilometrarna pinnar på. Vid reningsverket svänger du söderut. Du dricker en klunk vatten från vätskebältet ibland, blöter kepa och nacke och sätter fot framför fot i lugn jämn lunk. Inte ett bekymmer i världen, inte nu. Du ser hav åt väster och hav åt söder och nu börjar bebyggelsen bli tätare igen. Vita hus, gruppvis belägna.

Efter 11,19 kilometer är du tillbaka där du startade. Bilden från längst borta i väster visar hur den spanska solen lyser över Montana Roja, vulkanen med alla de kvicka ödlorna ni såg på bergsturen i går. Du har just rundat dem alla. En tusenödlerunda.

Gôtt. Nu är det bara 299 vulkaner kvar att runda.
Lanzarote har inte fler.

# Som löpare är jag bäst i världen.
# Missförstå mig rätt, jag springer inte särskilt fort, det kan resultatlistorna intyga. Den här kroppen är medelmåttig, om löparklockan får bestämma.
# Men det finns en annan sak som jag är bra på.

Spring fort, tänk fortare

Om du undrar vad orientering går ut på, så är det ungefär vad filmen visar. Spring fort, tänk fortare, tappa inte omdömet när du blir trött.

Ändå är det här en annan sport.
På Grossbolstorp kallar vi den för Kuttlufferschack.

En särskilt rejäl utmaning om ni bara är två.
Lycka till.

Landningsljus åt en älskad vän

När kartan med sommarens fasta kontroller är skickad till tryckeriet ringer en vän från Friska Forshaga-projektet. Det har knövvlat sig med stolpjakten. Skogsbolaget avverkar för fullt.

Skymningen håller på att lägga sig över Grossbolstorp och någonstans står en tryckpress och småhoppar i väntan på min revidering. Tre kontroller behöver bytas ut, vi kan inte skicka ut en massa ovana stolpjägare på ett färskt hygge i sommar, vad blir det för orienteringspropaganda?

– Tror du att du kan hitta tre nya kontrollpunkter? säger min vän. Det ska helst vara samma kontrollbeteckningar också, så vi slipper byta texterna.

Medan skogen mörknar
Jaha du. Jag ska alltså hitta en punkthöjd och två stenar, dessutom av samma svårighetsgrad som de som går bort? Vi konfererar via telefon med samma karta framför oss. Jo, det ska väl gå.

– Jag rekar i morgon, säger jag och tittar ut. Sedan lägger jag på och ger mig ut i skogen, förstås. Vänta är inte min stil när tryckpressar står och hoppar.

Ta med pannlampan säger den kära vännen, men jag tror det ska gå fort. Det gör det för skymningen, inte för mig. Mörkare och mörkare blir skogen, till slut får jag lysa mig med lampan på mobilen. Första stenen vi tänkte fungerar inte, den syns för bra från lillstigen. De andra tre alternativen går att använda, även om de sitter tätt.

Kommer farande i huvudhöjd
Till slut får jag för mig att jag ska inspektera själva hygget. Det kan vara bra att veta hur stort det blir och hur långt norrut det når. Då har jag redan hört det speciella visslande ljudet ett tag och sett henne sträcka över mig.

Morkullan. En favorit.

Jag står på högsta punkten i det blå mörkret på hygget när hon går in för landning. Rakt mot mig och min lysande mobil styr hon, svänger till sist vänster när det bara är ett par meter kvar till mig. Landar tyst mellan granriset, nio meter bort.

Henne har jag aldrig sett landa förut. Hon är magisk redan när hon sträcker, detta var övernaturligt. Tyst och obevekligt kom hon farande i huvudhöjd, rakt mot lampan på en iPhone med nylöst kontantkort.

Tack Stora Enso, tack stolpjakten.
Detta var en fin stund.

Länge leve jordaxeln

Samma nerförsbacke och tillbakablick 7 mars, 16 mars och 20 mars. Bilder som har något att berätta.

Hon rör på sig, hon gör faktiskt det i år med. Ett fyrfaldigt leve för jordaxeln, solvärmen och själva jordklumpen.

Nu är det bara nio månader tills jag får snöpulsa igen.

Hurra!

Tre mobilbilder från en skuggig del av min vardagsrunda. Från snöpulsvinter till nässelfjärilsvår på tretton dagar.

Du vet väl varför det heter Mello?

Att bo i Sverige och klaga på vädret är som att springa Lidingöloppet och sms:a hem att det är backigt.

I förrgår var det Mello, i går var det Konsumstämma, i dag är det 2-dag och där har du berättelsen om Sverige. Det är inte fri falukorv varje dag. Ibland är det köpta chips eller vesna Varma koppen.

Du förstår, Lidingöloppets banprofil är som en grundkurs i kvartalskapitalism. Konjunktur ner, konjunktur upp, fort ska det gå och nerförsbackarna är värst. En gång föll jag handlöst och skrapade hela fronten.

Blog i bägge hannflatera.

Att bo i Sverige den 14:e mars är att för en gångs skull år 2016 ha en gemensam berättelse i fikarummet, som inte handlar om vädret.

– Titta’ ru på’t?
– Ja.
– Först tatuerer di sej. Sen ser hele Mello ut som en laserklinik.
– Du vet väl varför det heter Mello?
– Nej.
– För att mellanakten är bäst.

Excentrisk träning

En del av mina träningsvänner tror att det är nyss som de börjat med excentriska övningar.

Nyss? Då har de varit excentriska i generationer.

En jag kände jagade sork med stämjärn, hammare och tålamod.
En kunde räkna upp de första tusen decimalerna för pi.
En bodde i överslafen i en byggbarack. Han hade helst bott i underslafen men där bodde hönsen. Hundarna gick mer fritt.

En hade klubbrekordet i att skita fort i skogen och sedan ansluta till gruppen igen, under söndagarnas långpass. En minut och tretton sekunder.

Jag vill INTE veta hur han gjorde.

Ett varv och ett till och ett till

Bild av en annan vårvinter men samma lust.

En del dagar är det inte komplicerat alls. Du har tid en stund, solen skiner och du har fått besök av en älskad årstid som inte visar sig varje år nuförtiden. Vårvintern.

Du tar på dig kalsonger, understället, slitnaste t-tröjan, collegetröjan, ett par grova strumpor, en snusnäsduk och löpoverallen. Letar fram en yllemössa och ett par vantar och går till badrummet och hämtar löparskorna. Tar ur tepåsarna ur skorna och ser efter så att alla dobbar är kvar.

Solen skiner. Hon glittrar på skaren ute på gräsmattan när du sitter på trappan och tar på dig skorna. Inte gå med broddar på träverandan, det är lagen. Den lagen har du hittat på själv.

På verandaräcket ligger gps-klockan med antennsidan vänd mot tolv satelliter, det vill säga uppåt. Lägger du henne rätt och inte har varit ute i världen och rest och förvirrat henne, så hinner hon precis få kontakt med de tolv där uppe, under tiden som du knyter skosnörena.

Du tar på dig klockan, knäpper bort den förra löptiden och nollställer. Går försiktigt över plattgången med broddarna, ut på gräsmattan under körsbärsträdet och knäpper igång. Löpsteg och klocka.

Det är vårvinter. Den hoppfullaste av årstider. Samtidigt fin vinter och löftesrik vår. Skaren sprakar skönt för varje löpsteg du tar förbi lekstugan, över bäcken och ut i snön bredvid gångvägen västerut.

Älskade snöpuls. Du har varit löpkonvalescent hela hösten och sedan har du ägnat vintern åt försiktig rehablöpning. Långsamt trappat upp tiden du sprungit och sträckan. Det har varit kallt ibland så du fått avstå från utomhuslöpning, du har varit förkyld en gång och du har varit bortrest och upptagen.

Inte gör det någonting. Du har tid. Nu svänger du ut på övre delen av gatan, söderut mot gångvägen, svänger höger och ut på ängen. Din kära äng som du gått över och sprungit över så många gånger.

Det är veligt väglag, för så är det om vårvintrarna här på trakten. Asfalten är ren men full av isfläckar samtidigt som skogar och gärden är fulla av snö, halvannan decimeter med snö med två centimeter skare överst. Du skulle behöva springa utan dobbar på gatorna och med dobbar i skogen. Tjohoo!

En enkel ekvation att lösa. Du har ju ängen. Det går en stig över den, lagom isig. Följ den. När den delar sig svänger du åt höger. Följ stigen bort till vägen mot friluftsgården. Där svänger du söderut i snön, fast det inte finns någon upptrampad stig där. Glad som en tvåmånaders renkalv pulsar du fram bredvid vägen, fortfarande på ängen, fortfarande skiner solen.

– Detta är kul. Jag har ju ängen.

Du fortsätter runt hela. När du kommer tillbaka till startpunkten följer du stigen igen, samma väg, svänger höger på isstigen och sedan snöpuls söderut och runt. Runt och runt och runt.

En del dagar är det inte komplicerat alls.

Ett oviktigt mål

… och så, en onsdagsmorgon i februari, är jag framme vid målet. Kommunhus står det, tre kvarter från Mölndalsån, med det är inte till ett hus jag strävat sedan början av november, motvilligt återhållen.

Det är till halvtimmen.

Benhinneinflammation 6 september, löpuppehåll till 6 november, låååååångsamt upptrappad rehablöpning sedan dess. Gå en stund, spring en bit. Målet: att till sist klara att springa en sammanhängande 30-minutersrunda utan att få ont i höger benhinna.

Äntligen klarar jag det.
Jag bryr mig mindre än du tror.

Ibland finns det viktigare ting i livet än en lätt joggingrunda genom en trevlig textilort i väster.

Backen är sig lik men inte jag

Arkivbild.

Mitt i elljusbacken tittar pulkabarnen förundrat på mig. Vad håller den där på med? Jag har startat i vanlig takt, den fart jag hade innan skadan, men nu märker jag skillnaden. Backen är sig lik men det är inte jag. Sista tio metrarna innan krönet är det svårt att kalla löpsteget löpsteg, jag stapplar.

Allt har börjat med glädje. Den glädje som bara en blivande runda i decimeterdjup snö och fem minusgrader kan ge åt en människokropp. Äntligen har snön fallit över sydvästra Svealand, äntligen har jag kommit så långt i min rehablöpning att jag får springa sju minuter i sträck, mitt i passet.

Klaga inte på rehabiliteringen, den har jag uppfunnit själv efter att ha sneglat på en idrottsläkarspalt på nätet. Den här gubben ska inte ha något återfall i benhinneinflammationen, det är det enda viktiga. Återkomsten får ta sin tid, det struntar jag i, jag ska inte till Rio i sommar i alla fall. Möjligen Tokyo-OS 2020.

Eller möjligen inte.

Just det, när Rio-OS går i augusti, då är en annan pensionär och kan titta på marathonlöpning på tv hela nätterna. Tjohoo!

Första gången med broddar
Medan den kära vännen sätter broddar på löparskorna klär jag mig i dubbla lager. Munnen vattnas och benen spritter men lungorna är mer eftertänksamma. Idioten cyklade inte, idioten simmade inte… För första gången denna vinter får jag lov att gå i foppatofflor över verandan när jag ska springa. Den är i trä och jag tänker inte sätta dubbspår i trävirket. I stället får jag snällt sätta mig längst bort på trappan och snöra på mig skorna där.

Rehablöpning. En minut gång, en minut lättjogg. Så började det för sju veckor sedan. Sedan dess har jag tränat på att hålla igen och lyckats fint med det. Ibland glömmer jag att titta på klockan när jag springer men det jämnar ut sig. Enda gången benhinnorna muttrade på allvar efteråt, var när jag lyckades vinterbada fullt påklädd långt borta i Skivedskogarna och fick halvskynda mig i en timme, hem.

Sträckan jag får springa har ökat, vecka efter vecka. Meningen är att jag ska kunna springa 30 minuter sammanhängande i lätt takt vecka 3, 2016. Då har jag verkligen inte jäktat med upptrappningen.

Själen sjunger
Skorna på, tar gps-klockan från verandaräcket. Det brukar ta lika lång tid för henne att hitta satelliterna som för mig att knyta skosnörena. Först en minut gång, sedan en minut spring. Kylan smeker kinderna, när jag passerar Lindåsgatan trillar redan tårarna, snart springer jag förbi Backsippans forna fritidshem och då är det ännu värre. Borde jag ha lämnat glasögonen hemma? Nej, gränsen går vid 10 minus.

I början är det välplogad gång- och cykelväg men ändå tillräckligt med packad snö för att broddarna ska trivas. Utför går det lätt och nere på platten mår ben och lungor fortfarande fint. Själen sjunger, tass tass tass mot Grossbolsgatan när jag viker höger ett tag, innan jag svänger in bland husen på Hantverksgatan. Ute på Storgatan viker jag vänster och strax vänster igen, ut i lössnön på gräsmattan bakom skolan.

Älskade snöpuls.

Sju hela minuter
Där far jag runt några minuter sedan. Sju hela minuter närmare bestämt. Så långt har jag inte sprungit i sträck sedan budkavle-DM i september. Änglarna sjunger.

Går en minut igen och sedan ligger elljusbacken väster om Pingstkyrkan där lockande som alltid. Fullt med barn och pulkor på glid, vad gör det. Det finns plats för en 64-årig farbror med drömmar.

Där drömmer jag mig nu uppför, steg för steg sedan, medan pulkorna viner kring benen.

– Vad i all sin dar håller den där farbrorn på med? undrar barnen. Det undrar mina lungor med.

Dom ska härdas.

Försöker fylla folks kontrollbehov

Hur är det Mikael Wiehe sjunger om sångaren Victor Jara, som blev mördad efter kuppen i Chile den elfte september 1973?

”…att dö för förtjänst
det väger lätt som en fjäder
Men att dö för sitt folk
det väger tungt som en sten”.

Själv är jag inte direkt den heroiska typen. Jag blev journalist för att förändra världen (det gick sådär) och sedan informatör i det allmännas tjänst. Först för att hjälpa folk skydda sig mot brand och olyckor och senare för att göra det lättare att resa miljövänligt.

Jag tycker om att ha ett jobb där det även finns ett ideellt motiv. Dö för mitt folk har jag inte tänkt mig men tjäna det känns bra. Även på fritiden ibland.

Tungt men kul
Så nu ska jag strax ut och rekognosera de sista stolpkontrollerna till vårens första kartsläpp i friskvårdssatsningen Friska Forshaga. Femtio kontroller har jag hittat på sammanlagt, en del lätta, några svåra. Tre stycken återstår att titta till, innan kartan kan lämnas till tryck. Det är första gången jag gör just det här jobbet och ansvaret känns fint att bära. Tungt och kul på samma gång.

Jag tror inte mina tidigare kollegor varit ute i skogen och rekat i mellandagarna förut, men nu blev det sent bestämt vilket område vi skulle använda. Jag hade inget val.

Vinterbadat av misstag
Långsamt men säkert har jag skannat av områdena öster och väster om Klarälven. Muttrat över vindfället som behagat ramla rakt över min tänkta kontrollpunkt dikesslutet, njutit av utsikten jag upptäckte när jag sprang alla tätortens gator för något år sedan, vinterbadat av misstag i ett surdrag. Filat, flyttat tänkta kontroller och mått bra.

Stilla snöfall över Forshaga, äntligen lite snö igen. Tre kontroller kvar.

Tjäna folket.