Sjutiden, kväll i slutet av juni. Min fortbildning i naturskådning fortsätter. Den här kvällen tar mentorn med mig till några av sina fjärilshagar och ängar. Vi cyklar femhundra meter hemifrån, mot Ängbråten. Ställer cyklarna och kisar mot himlen. Spridda moln men fortfarande sol där emellan.
Det är bra, då är fjärilarna fortfarande pigga.
Vi går omkring i det höga gräset mellan buskagen söder om grusvägen. Det går nyupptrampade stigar i grönskan. Jo, han har varit här förut.
– Det ska finnas en brun gräsfjäril här, säger Mikael.
Efter en stund ser vi den. Värmlands landskapsinsekt. Honan sitter på ett strå och låter oss komma nära. Fjärilar har dålig syn och dålig hörsel, säger fjärilskännaren.
– Men luktsinnet är bra. Ibland har jag sett hur de reagerar på mitt doftspår, där jag gått.
Den bruna gräsfjärilen flyger iväg en bit, men vi går närmare och skådar igen. På undersidan vingarna sitter en rad ögonfläckar i vingkanten. De fungerar som avledare om den blir anfallen av fåglar och ödlor. Huggen tar mot vingkanten i stället för mot kroppen och då klarar den i bästa fall livhanken.
Mitt första fjärilsfynd
Strax därpå är det jag som upptäcker en fjäril. Mikael har lärt mig vända blicken rätt. Det är Dalarnas landskapsinsekt. Den violettkantade guldvingen. Nykläckt, säger kännaren. Efter en stund har han försiktigt brutit av strået den sitter på och låtit fjärilen krypa över i sin hand. Där sitter den, och brer ut vingarna och fyller sina trakéer med luft, så att vingarna ska bli slätare än de fortfarande är.
Den är så fin. Känselspröten är randiga, vingarna är prickiga och vackert guldfärgade på baksidan. Förekommer lokalt på fuktiga, blomrika ängsmarker, jo det stämmer ju.
Förvånar en och annan bilist
Nästa anhalt är den lilla ängen intill tunneln under 62:an. Medan förvånade bilister glor när de rundar oss i den naturliga rondellen, kliver vi omkring i lårhög timotej och letar efter nästa exemplar av guldvingen. Hanen.
Vi hittar den inte den här kvällen. Det gör ingenting. Lugnet fann jag ändå. På näthinnan dröjer sig guldvingehonan länge kvar. Sverige har fyra sorters guldvingar och jag vet vem som är min favorit. Den violettkantade. Honan lägger de gröna äggen på blad av framför allt ängssyra, står det i boken jag får låna efteråt. Ofta bara ett ägg per planta.
Aldrig har jag sett en fjäril låta en människa komma så nära. Jag börjar förstå hur naturguiden Mikael Skalstad han kan ta sina vackra fjärilsbilder. Han får dem ju till och med att krypa tryggt i sin hand.
