juni 2018 – SVENSSONS SLÄNG

Skratta allvarsamt

Jag fick lust med det övriga livet, det som inte handlar om yta och framgång. Bloggen fick vila.
Men ändå, vem orkar tiga? Där lurade jag mig själv.

Framgång? Jo vars. Levt på pennan, Facit privaten och datamaskinen ända sedan jag slutade på sågen 1974. Hundan vet hur det gick till. När vi på skoj (och på grund av kärvänligt skryt) gick igenom var jag uppträtt med skrivarkurser, amatörskådespeleri och framför allt personliga krönikor och allvarsamt tal om medmänsklighet och alla människors lika värde kunde jag pricka för alla kommuner i länet och några utomläns samt vissa utomlands. Plus det som setts, hörts eller lästs i hela länet eller ibland riket.

Dock blev det mest sällan i Arvika kommun märkte jag. En kan inte vara profet överallt. De är bra kloka och roliga i Jösse härad utan min hjälp.

Gôtt liv, som en gammal arbetskamrat brukar säga.

Korkat och föraktfullt
Budskapet var och är alltid detsamma, innerst inne. Människokärlek, att sluta dela upp oss i ojämlika klasser, att främlingshat och kvinnolöner är korkat och föraktfullt – och att humorn är en särskiljare. Den jag inte kan skratta med kan jag heller inte tala allvar med.

Livet är en kamp. För filmjölken till frukost, för att få henne jag älskar att skratta och må bra, för att de som kommer efter oss ska få en bättre värld att leva i än den vi övertog.

Ingen tackar oss
Det är förfärligt att de främlingsfientliga krafterna är starka i det demokratiska Sverige. De krafterna måste varje riktig sverigevän stå emot. Ingen klok kommer att tacka oss om vi låter bli.

… och jag har faktiskt uppträtt hos socialdemokraterna i Arvika. Vi pratade om kulturpolitik och det var tyvärr inte min bästa föreställning. Ibland är jag alldeles för rädd för allvaret.

Kampen går vidare.
Skratta nu.
Skratta allvarsamt.

Ären I hen-brukare?

Språket är människans bästa uppfinning. Det hjälper oss att tänka, förklara världen för oss själva och kommunicera med varandra.

Det är dessutom demokratiskt. Till sist är det alltid användarna som bestämmer hur det ska låta och se ut.

Nu är jag inte vildsint språkliberal. Tar vi in låneord eller nya ord bör de anpassas till vårt befintliga språk. Nya ord skapar vi förresten hela tiden, i och med att verkligheten förändras. Se hjul, oxe, stångjärn, brevlåda, klämdag, datavirus och trollfabrik.

Själv har jag börjat använda det alltmer frekventa ordet ”hen”. Men jag väljer tillfällena. Fortfarande skulle jag dra mig för att skriva det i officiella sammanhang om jag vore offentliganställd kommunikatör och inte pensionerad sådan. Det stör alltför många.

”Se upp med man-sjukan”
Rätt ofta skriver jag dessutom ”en” i stället för ”man”. Ibland skyller jag på min dialekt (som är mitt modersmål), där ”en” kan betyda just ”man”. Ibland tänker jag på en klok lärare på Journalisthögskolan som tyckte jag skulle se upp med man-sjukan. Ibland – rätt ofta ärligt talat – är det ett feministiskt ställningstagande.

En gör så gôtt en kan.

Välj själv och andas lugnt
Dock predikar jag inte. Skriv och säg så som du själv trivs med. Men gå inte i taket på grund av oss hen- och en-medmänniskor. Det ÄR värre med rasism & terror & svält & klimathot & Donald Trump.

Tycker en annan.

Länk: Språkråd om hen
Länk: Språkråd om en
Länk: Eget boende i Hen-icke-hammar?

Kort sagt

”För frågor, hör av dig till …”

Jag vill inte ha frågor. Jag vill ha svar.

Krispig kornknarr eller skrivare Lindgren?

Ibland behöver jag en talgoxe, ibland en krispig kornknarr. Ibland behöver jag Jo Nesbö, ibland Steve Sem-Sandberg.
Det varierar.
Men komplicerat är det inte.

Talgoxen och hans vän pilfinken är lättillgängliga, kornknarren och för all del nattskärran kräver mer av en. Upplevelserna ska inte jämföras men alla fyra gör mitt liv rikare.

Varför skulle jag fnysa åt han som låter som en cykelpump bara för att han som låter som ett blixtlås är sällsyntare och därmed i någon mening exklusivare?

Jag är många läsare
Natur och kultur hänger ihop i mitt liv. Etiketter bryr jag mig mindre om. Astrid Lindgren och en bra deckarförfattare är lika ”fina” som Herman Melville och Torgny Lindgren. Kvalitet försöker jag välja men det är kvalitet på talgoxen med.

Jag är dessutom inte samma läsare på måndag förmiddag som på fredag kväll, inte samma när jag försöker somna som när jag druckit dagens första slatt kaffe efter frukost.

Så är de flesta av oss skapta.

Behöver även trams
Dessutom är vi många som behöver trams ibland för att hålla skrattmuskulaturen fräsch, fast det är en annan historia.

Här är tre länkar jag rekommenderar i sommarskuggan, med eller utan skratt:

### Kulturmagasinet Opulens
http://www.opulens.se

### P2-fågeln
https://sverigesradio.se/p2fageln

### Henrik Dorsin reser jorden runt

Börja med Dorsin. Sätt på ljudet. Lyssna efter svensken på solsemester.
Trevlig resa.

Bra jobbat, gamla arbetskamrater

Kommer hem efter en fin vecka i Malmö med omgivningar. Den staden trivs jag i. Pildammsparken, trädäcket intill havet vid Västra hamnen, folklivet och finmaten vid Lilla torg. Malmöbilisternas lugn när de stannar till för korsande cyklister och fotgängare.

Här hemma ligger broschyren på köksbordet. ”Om krisen eller kriget kommer”.

Nu är jag visserligen part i målet. I åtta år arbetade jag med information åt statliga Räddningsverket. Det som nu är omorganiserat till MSB och gett ut krisbroschyren. Inte för att jag vet vilka men förmodligen har forna arbetskamrater varit med och formulerat texten.

Där är jag möjligen partisk – men framför allt som medborgare, medmänniska, pappa och morfar.

Folk blir rädda
I diverse medier ser jag att somliga skojar med broschyren. Jag anar varför. Det är en försvarsmekanism. Folk blir medvetet eller omedvetet rädda och då försöker de skoja bort sin rädsla. Inte ska väl vi ha någon kris eller ännu värre – krig.

Nej det är klart att vi inte ska. Vi skulle inte ha något krig när jag gjorde lumpen heller och fienden anföll I2 västerifrån. Västerifrån? Jo, faktiskt, Värmland ligger där det ligger. Vi grävde våra ståvärn i alla fall och pickade på våra telegrafnycklar. Vi tänkte förbaske mig inte släppa en jäkel förbi Trangärd och Södra Sanna.

Vi var beredda. Torvan ska försvaras, demokratin likaså.

Ficklampsberedskap
Den beredskapen handlar MSB:s kloka broschyr om. Matberedskap, informationsberedskap, ficklampsberedskap.

Någon överspänd prepper tänker jag inte bli. Vi bygger ingen betongbunker på vår tomt, det finns andra sätt. Men broschyren har jag läst och nyss hade vi familjeråd om saken.

En bra broschyr med goda råd. Jag gillar mina forna arbetskamraters verk. Bra jobbat., vänner. Vi får skaffa fler batterier. Maten, hur gör vi med den? Borde vi ta ut lite kontanter också?

Mera fjärilar?
Borde vi tänka (ännu) mer kritiskt om vilka meddelanden vi sprider?Asch, där är vi redan försiktiga. Källor har en annan granskat, minst sedan 1968.

Närmsta skyddsrum? Visst var det där ungdomarna spelade schack?

Demokratin måste ständigt försvaras. Ibland kanske det betyder att handla hem lite mer fjärilspasta.

Kamp lönar sig.

Pionjären på Baltzarsgatan 13

Det händer att jag vallfärdar, jag är den typen. Nu senast till Baltzarsgatan 31 i Malmö.

Här var det.

Skräddare August Palm kom hem till Sverige efter att ha lärt om socialismen i Tyskland. Nu bokade han salen på hotell Stockholm, det låg på nummer 13 fast det står 31 på platsen numera. Där innanför porten hänger hans bild, ty mötet blev historiskt och Palm pionjär.

6 november 1881. Entré 20 öre. Stora salen full av lärare, fabrikörer, hantverksmästare och tidningsfolk. I Mäster Palms manus lyder rubriken:

”Hvad vilja socialdemokraterna?”.

Den frågan är vi många som ställer oss i dag. Vad vill ni egentligen? Menar ni det som ledningen säger eller det som SSU och kvinnoförbundet och de andra säger? Menar ni det ni säger i år eller det ni sa för några år sedan eller det ni kommer att säga om ytterligare några år?

Jag längtar efter en Mäster Palm och en Axel Danielsson.
Helst en av varje.

### Att ett parti ”har velat” var bara roligt att säga om andra.
### Förr.
### Nu har fulvelandet kommit för nära.

För övrigt har jag ätit pizza i Ystad på min skånska resa, smakat angusburgare i Västra hamnen i Malmö med havet ett stenkast bort och bron inom synhåll, låtit mig fotograferas på fosterlandets sydligaste udde, frågat Zlatan om vägen till Turning Torso och sprungit långpass via vackra Pildammsparken både en och två gånger.

Nämnde jag den goda och mättande falaffelrullen med Ramlösa för totalt 29 kronor? Eller tapasen i går på uteservering, när solen sken över Lilla torg?

Det är tur att åtminstone inte vår matkultur bygger några murar.

– Däråt, mannen.