Ärligt talat kan en klara sig utan dem. Skulle du springa forna tiders Götajoggen, 15 kilometer, i normalt majväder och på drygt en timme. Då behövde du ingen vätskekontroll.
Vi drack ändå. För att sinnet blir muntrare och då blir kroppen också det. Livet blev ljusare och man fick något att se fram emot när man sprang.
För mig är det samma sak med årets högtider. Vi skulle nog överleva utan första söndagen i advent eller första maj. Men livet handlar inte bara om att överleva. Ibland vill en ha ljus i mörkret och ett muntert sinne också.
Vi är inte särskilt religiösa i detta hus. Vi är däremot barnsligt förtjusta i vissa ritualer. Som den, när mor i huset läser ramsan till just den adventssöndagens ljus och tänder lågan. Den ger liv åt året. Alla dagar ska inte vara lika.
Hur var det den gamla tanten sa, som de intervjuade i SVT:s utmärkta 100-årsserie hösten 1999? ”Jag har varit med om allt som blivit nytt.”
Där hade hon rätt, den goa gamla Hilma Samuelsson, 108 år, i Kosta. Då. Vad hon inte kunde ana var att det fanns en grej kvar. Den slutgiltiga.
Jo jag vet, det kom några grejor till innan dess, som hon aldrig fick uppleva. Vilstol för bärbara telefoner. Braskaminfläktar som går igång på värme. Små apparater där du kan se dina barnbarn i direktsändning.
Men dessa var mer små mellanstationer, även om det naturligtvis är stort att kunna se barna prata 30 mil bort. Jag tror det är nåt elektriskt.
Det började med ett prassel Den slutgiltiga nyheten är något annat. Jag kommer till den. Allt började med ett prassel, ett tripp och en karl i sina bästa år som satte sig tvärt upp i sängen. – Jippie! Vi har fått möss i huset!
Eller vad jag nu sa till den kära vännen. Så fort solen gick upp skickade hon mig till stan och Granngården. Där fann jag den genast på sin hylla. Supercat Musefaelde/Musfällan/Hiirenloukku. – Ta två, dä kvetter. – Tack det blir 69 kronor.
Hem kom jag, vännen satte ut dem, betet var redan på plats. ”Optimal slagkraft” läste jag för henne. ”Art-relevant, snabbt dödande.” ”Förhindrar fel vid fångst.”
Den kära vännen log stolt mot mig. Artrelevant, det är bra. Vi vill ju inte fånga orm i snedgarderoben. – Förhindrar fel, det är min gubbe det.
Kanske minns jag fel, hon kan ha sagt tvärtom. Första morgonen hade vi hur som helst en mus i varje. Stolt fotograferade jag hennes byten ute på nya trappan som hon snickrat. Dock inte med henne på bilden. Ingen etisk jägare poserar med vapen och förnedrar sitt byte. Inte min fru heller.
Tänk om hon hade vetat Nu var jaktlusten väckt. Tre arbetsdagar senare kvitterade hon ut ett anonymt paket på ICA-posten.
Det är nu den slutgiltiga nyheten kommer in i våra liv, i mänsklighetens liv. Teknikens höjdpunkt, efter vilken allt annat kommer att vara obetydligheter. Jag pratar förstås om musfällan Victor. I morse fick hon meddelande på mobilen från Victor. – Jag har fångat en mus åt dig. Det var innehållet i meddelandet. Musen dog direkt. Elektriskt.
Tänk dig det, han skrev! Tänk om gamla Hilma från Kosta år 1999 hade anat det. En musfälla som hör av sig på telefon när bytet är nedlagt.
Släng dig i väggen, lilla rara tant. Det är jag som har varit med om allt nytt. Nu har mänskligheten sett allt.
### VARNING! Allt efter andra mellanrubriken ovan är ljug. Det var skrivet i ren förväntan. ###Allt vi fick var ett sms från Granngården att Victor Wifi var slut. Kanske har han aldrig funnits. ###Mänskligheten har INTE ALLS sett något mer. Det är bara Granngården som har otur när de försöker sälja fällor på webben.
Nu ska jag berätta hur det är att vara pensionär. Man läser bok till klockan tolv, ibland ett på natten. Vänner till mig läser inte bok, de lyssnar bok men det är samma sak.
Man vaknar kvart i fem, fem i sex eller 08.30, det varierar. Sedan ligger man kvar på rygg en timme med rullgardinen fortfarande nere och läser nyheterna på Omni, Radio Värmland, SVT Värmland, Nya Wermlands-Tidningen, Värmlands Folkblad, SVT Text, SVT Nyheter, Dagens ETC samt ibland CNN och BBC om det hänt nåt i de socknarna. Vissa pensionärer bor inte i Värmland. Dessa medmänniskor läser lokala webbnyheter, var och en från sin stad.
Man pussar den kära vännen klockan kvart i sex, fem i sju eller 09.30 och kollar Facebook och Instagram. Är det mörkt nog går man ut i blå morgonrock och hämtar VF i brevlådan, för att kontrollera att gårdagens webbnyheter verkligen står där.
Man sätter på kaffevatten och dukar frukost. Glas, skålar, Västanåkopparna. Lättfil till en själv, yoghurt till den kära vännen, smör, ost, köttpålägg, apelsinjuice till medicinen, müsli, neskaffe, dosetter, usb-tändare till stearinljuset. Den kära vännen skär bröd.
Man äter. Kikaren står bredvid filskålen. Då och då kommer en steglits och äter spilld vildfågelblandning eller tappad talg på marken bredvid matarna där ute. En nötväcka hämtar solrosfrön och gömmer. Man tittar på dem.
Man spelar vändåtta när maten är uppäten och bara kaffet återstår. Halv kopp, annars kan hjärtat börja klappa. Det ska klappa men inte så. Man spelar till 50 poäng.
Man skrattar.
Man går och drar upp rullgardinerna, nu är klockan kvart i sju, fem i åtta eller 10.30. Har man suttit i bästa läsfåtöljen och skrivit ner små infall i mobilen (och det har man) är hon ännu mer. Man tar en runda till bland nyhetssajterna och på FB.
Ofta tvättar man sig nu, borstar tänderna, mummar valda delar och klär på sig. Man fikar. Man skrattar. Den kära vännen går ut och går en timme. Man gör nåt.
Man äter lunch (fast det heter egentligen middag). Hackkorv. Man gör nåt. Man fikar och spelar till 50 poäng. Man strövar runt i sociala medier.
Man gör nåt.
Man tittar på gamla foton på när man hoppade stav. Man skrattar. Man äter. Trattkantarellsoppa.
Man märker att det har blivit mörkt ute. Då ser man på NCIS på kanal-tv samt ett gammalt avsnitt av Unge kommissarie Morse på SVT Play. Man kollar nyheterna på Play, första minuterna.
Man läser bok. Vänner till mig lyssnar bok, det är samma sak. Man tänker på Summer of Love 1967 eller skogsbrandsommaren 2018.
Man somnar.
### Med att ”göra nåt” menas springa, skriva, handla, laga mat, gå till biblioteket, prata med barn och barnbarn i liten bärbar apparat, plocka hallon eller svamp eller gräva i komposten och slå ängen med slö lie. Snöskottning kan förekomma. ### Det heter inte pensionär. Det heter kompledig ty tiden är inarbetad. ###Man trivs. Ibland trivs man inte.
Den hårda lervägen hemifrån Ängebäckstorp och till skolbusskorset och tillbaka. Den knixiga terrängrundan med SK Örnen i skogen vid Sundstorp. Den eviga inledningsrundan på gympan på gymnasiet i Karlstad, två varv runt Sundstatjärn.
Blå spåret under värnplikten på I2. Röda spåret vid Öxnegården i Huskvarna. Det kuperade elljusspåret intill Frykensundet vid Sunne hembygdsgård. Tvåochenhalvan vid Sisugården några minuter hemifrån. Femkilometern på samma ställe, milbanan, tur-retur-rundan till Abborrtjärn och tillbaka, alla dessa kringelikrokar längs stigarna uppför höjden väster om 62:an.
Jag var där. Det var roligt varje gång.
Du sätter ena foten framför den andra. Två fötter i luften samtidigt vid vissa tillfällen under förflyttning, oftast framåt. Vi kallar det löpning. Du känner hur det pirrar i kroppen i förväg, du märker hur jäkla tungt det går i första slakmotan men du håller i och efter tre minuter vänder det. Lusten kommer. Lusten att löpa.
I dag blir det skôj.
Fötter som vill iväg Jodå, jag har sprungit. Sprungit när jag haft en sorg i bröstet, då lindrar det. Joggat när jag haft ett problem i skallen, då löser det sig. Kutat när jag bara varit glad och behövt en skog att skratta i. Skratta tyst, inuti, men skratta. Det syns nästan aldrig utanpå hur mycket jag trivs med löparskorna på.
Svett är muskler som gråter. Av glädje. Muskler är svett som skrattar. Kondition är fötter som vill i väg och lungor som håller med.
Så många avstånd Det är söndag i november, luften är fuktig. Klockan är halv tre, vi har sett färdigt på skidskyttet på tv, jag har strövat runt en stund i sociala medier och nu vill jag ut och röra på kroppen. Sätta två fötter i luften. ”Jag har precis kört nästan 16 i Änggårdsbergen i Göteborg” skriver en vän på Facebook. Det är sådant som inspirerar oss motionslöpare.
Först blir det en kort stretchstund på verandan. Fortfarande har ingen i vår klubb sett en kenyan som stretchat men jag lägger ändå ner mig på hälsenorna. Häver sakta upp och ner på tå på översta trappsteget. Vänstersenan har krånglat i år, det vill jag inte ha tillbaka.
Nu startar jag klockan och joggar gatan norrut, ut på Grossbolstorpsvägen, uppför backen, bort till friluftsgården. Sakta börjar känslan komma. Kondition är fötter som vill i väg och lungor som håller med.
Sex bilar på parkeringen, i går var det fler. Jag springer ner förbi gamla bastun, ut på elljusspåret, möter en artig hundägare som håller bra avstånd med både hund och utandningsluft.
Detta år kommer vi att minnas. Så mycket folk i skogar och motionsspår, så många avstånd. Strax innan uppförsbacken vid Svarthultet börjar lunken komma. Hälen tiger, pulsen trivs och då gör jag det med. Tiger och trivs. Strax efter uppförsbacken bär det utför igen när jag passerat nästa artiga hundekipage. Jag hostar, damen hör mig och halar in kopplet, vi hälsar. – Du får inte gå så fort! säger jag. Jag kommer ju aldrig ikapp dig.
En lyckomaskin Vägen till vattentornet är asfalterad och går i zickzack nerför höjden. Där jag kan springer jag på gräskanten bredvid. Blöta löv på våt asfalt är alltid lurigt. Nere vid bommen får jag en idé och löper genom samhället bort till Ängevi idrottsplats. Hälen vill ha mjukt underlag.
Lunken. Den goe lunken! Nu kommer den på allvar. Min kropp blir en lyckomaskin, jag bara mal och mal runt fotbollsplanen på autopilot. Svett är muskler som skrattar!
Varv efter varv efter varv far jag runt på fuktig gräsmatta strax utanför själva planen. Tass tass tass, skallen trivs, kroppen tycker också det är kul. Innan jag vänder hemåt avslutar jag med en glädjerunda runt grusplanen bakom ishallen.
Hemma på verandan står det till sist 11 kilometer på gps-klockan. Hälen har varit snäll hela tiden.
Efter gymnasiet och lumpen jobbade jag på sågen i Molkom några år. Älskade jobbet och gubbarna och behövde pengarna. Det är en skön känsla att veta att nu har du varit en i gänget som justerat ettusen entumfyra igen. Och nu tusen till. Och tusen till. Dagen är inte slut, ackordet blir bra i dag.
Doften när sågklingan skär sig igenom träet, dessutom på rätt ställe. Stoltheten i att göra ett gott arbete. Skämten, skratten, svetten. Soliga majdagar på brädgården, lunchvila på ett brädpaket med två brädlappar som huvudkudde, kalla vinterdagar när utandningsluften syns, trötta men nöjda cykelturer hem genom samhället.
Målet var att bli journalist, det hade det varit länge, och slutmålet stavades facklig reporter på Värmlands Folkblad.
Det sprack.
Ville inte ha mig Jo, jag klarade inträdesprovet till Journalisthögskolan. Jo, jag gick en ettårig facklig-politisk kurs på arbetarrörelsefolkhögskola efter det, lärde mig de nya lagarna om medbestämmande och anställningstrygghet som svenska folket kämpat sig till. Jo, jag fick jobb på VF.
Bara inte på centralredaktionen. Jag fick inte berätta om hur folk hade det på jobbet. Redaktionen ville inte ha mig dit. Hur mycket jag än längtade till det stora huset på Säterivägen i Karlstad, där de satte ihop vår tidning.
Den tidning som växte i upplaga år för år. Den som skulle förklara och förändra världen. Den, där jag hade tänkt berätta om skratten och svetten på värmländska arbetsplatser, om folks arbetsglädje men också om somligas hörselskador efter år i bullriga miljöer.
Det närmaste jag kom Jag fick drömma andra drömmar. Mitt arbetsliv blev fint ändå. Jag drog ihop till frukostfilen varenda dag, skrattade och svettades i andra rum än på Säterivägen, visslade både till och från jobbet de flesta dar.
Så småningom blev mina nya redaktioner kunder i tryckeriet på VF i stället. I många år skrev jag dessutom krönikor i tidningen som frilans, det var det närmaste centralredaktionen jag kom. Knackade på hos chefredaktören var fjortonde dag och lämnade min diskett med senaste texten. Fortfarande med visst vemod varje gång.
Den känslan blev inte muntrare när folkbladets ägare inom värmländsk arbetarrörelse en dag bestämde sig för att sälja sin tidning. Facket och S ville inte ha den längre. Det ville däremot den blå konkurrenten, NWT-koncernen. Kapitalet.
Hur var det chefredaktören Peter Franke sa? – Det är roligt med ägare som vill ha oss.
Förkrympt och förflyttad Härom dagen var jag tillbaka i huset där min dröm hade bott. Tidningen är såld, datorerna utburna, redaktionen förkrympt och förflyttad. I ett av rummen har ABF byggt en tv-studio, dock.
Där satt jag i 45 minuter och samtalade med VF:s gamle ledarskribent Philip Johnsson (S) om demokrati och framtidstro. Han hade också tagit bilen dit. Det ska visst sändas på nätet snart.
När jag kom hem låg det ett brev i brevlådan. Det var från resterna av gamla VF-tryckeriet, där de sista delarna av försäljningen nu strax är formellt avslutade. Om jag lämnar in min aktie i folkbladet ska jag få 3 500 kronor för den.
Suck.
De pengarna har generationer av journalister slitit ihop. Generationer av tryckare, annonsförsäljare, prenumerationsförsäljare, vaktmästare, växeltelefonister, tidningsbud och prenumeranter.
Jag läser Värmlands Folkblad varenda dag fortfarande. Peter Frankes ledare är en fröjd för människovänner. Men det händer att jag blir förbannad, när jag far förbi på Säterivägen.
Så mycket slit. Så mycket framtidstro. Så många drömmar om en bättre värld.
