-Hur går det? undrar bekymrade vänner på sociala medier. Jag har ju lovat att förvåna mig själv år 2016. Då ska jag byta plats vid köksbordet, för första gången sedan hösten 1974 när vi fick gemensamt hushåll.
Jotack, jag har klarat det fint. Jag är förvånad själv. Den här karln har inga problem med att flytta till den andra sidan, så att hon som jag älskar ska se gångvägen och fågelborden bättre. Då kan vi alla dessutom ta oss förbi bordet lättare, om vi ska till köket, nu när inte jag sitter i vägen. Med vi alla menas hon som jag älskar. Det är när jag sitter i vägen jag är i vägen. När jag inte sitter i vägen är jag inte i vägen.
Förvåningen kommer när det inte är jag som protesterar utan hon.
– Men kära nån, säger jag bevekande, du har ju alltid sagt att du vill byta, så du ska kunna…
Det har hon inte alls.
*
Förhandlingar har inletts under öppenhjärtliga former. Vi har kommit så långt att vi är överens om formen på förhandlingsbordet. Det liknar vårt köksbord.
Under tiden kommer min röst från en obestämbar plats i rummet.
Åh, djärvt! Bra att ni löst frågan om förhandlingsbordets form, utan att behöva investera i ett snordyrt superellipsbord!
Avvaktar med spänning förhandlingsutfallet. Varannan dag? Ett år i taget? Flytta bordet till vardagsrummet?
Först avvaktar vi kraftfullt. Sedan ler vi mot varandra. Så börjar valrörelsen. Utgången är oviss men vi har mycket roligt 😉