Det blev diskussion i går, efter mitt inlägg om särskrivningar och livets hårda skola.
Som alltid sätter samtalet igång nya tankar i den här skallen.
Så här tror jag:
1. Det finns folk som skrattar åt en särskrivning, utan att de menar att håna den osäkre, slarvige eller dyslektiker som skrivit den (med eller utan rättstavningsprogrammets hjälp).
Självklart.
För mig kan det skrattet ändå uppfattas som förakt, också när detta aldrig var meningen.
2. Det finns andra som mycket medvetet ser ner på särskrivaren. Ofta samma personer som svänger sig med föraktfulla uttryck typ white trash (wt). En del av våra mer argsinta språkpoliser finns i den här gruppen.
För mig handlar det då om ett klassförakt, från medelklass och överklass, riktat snett nedåt mot arbetarklass och prekariat.
Folkförakt med andra ord.
Klasshat var fel uttryck.
3. Ibland stöter jag på särskrivningar från folk som har till yrke att skriva texter och skyltar. Av dem begär jag mer.
Livet, läsningen och olika skrivarkurser jag hållit har lärt mig att många dyslektiker är goda berättare. Hemingway med flera. Bra, det är berättelsen som är det viktiga. Har de den som yrke ska de förstås se till att få texten korrigerad, innan publicering.
4. Jag är bara människa. Det är klart att jag också har skrattat åt särspråkliga dråpligheter hos mig själv och andra. Numera försöker jag tänka:
– På vems bekostnad skrattar vi?
Blir svaret att vi skrattar neråt, då vet du vad jag tycker.
### Gårdagens inlägg: Det fina begreppet LHS
Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 1 962. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)