Jag borde berätta om en lyckad resa, för så var det.
Ändå tänker jag hela tiden på kvinnan i hotellreceptionen som gjorde mig svarslös.
Först borde jag skriva om hur vår resa med Inlandsbanan äntligen blev av. Vi for hela vägen från Mora till Gällivare och tillbaka. Avslutade med en förvånad genväg hem med obyråkratiskt tågstopp i Molkom (!) och tågresa genom både barndomsbygder och nutida grannbygder (Pannkakan i Deje) där sannerligen inga persontåg går mer. Egentligen.
Jag borde berätta om mitt livs godaste rårakor med fläsk och lingonsylt i Siljansfors när vi kom med bil på väg till Mora.
Jag borde berätta om tågvärdinnornas service ombord på Inlandsbanans rälsbussar:
– Älg höger!
– Reindeers to the left!
– Nu är vi strax framme vid Polcirkeln. Här stannar vi i fem minuter så ni kan gå ut och fotografera. (Efteråt fick vi certifikat på att vi passerat den nordliga cirkeln).
– Snart kommer vi till Åsarna. Där är det matuppehåll. Här är menyn, ifall ni vill beställa någonting, så ringer jag.
– Säg till när ni vill köpa souvenirer, godis eller fika ombord.
Sedan kunde jag skriva om räksmörgåsen på Frösön, promenaden i Östersund och den gestaltade historiska vandringen med agerande skådespelare på friluftsmuseet Jamtli. Hur jag efteråt stod tårögd inne i gröna vågen-torpet med alla FNL-affischerna, debattpocketböckerna och NJA-gruppen på vinyl i högtalarna. Deras miljövisa från 1970: ”Men när röken från fabriken slår ner på chefens hatt, då får vi en miljödebatt”.
Jag borde berätta om hur 14 timmar på tåg från Östersund till Gällivare inte alls kändes långtråkiga. Om de grekiska kvinnorna som jag undervisade i frågor kring inlandsis och jättekast.
– Ser ni en stor sten i skogen här, så har isen brought it here. Varenda en.
– Du borde bli mentor.
– Nja.
Gällivare sedan, Gällivare, oj oj oj! Pensionat först, promenader sedan, spännande sightseeing till Malmberget där hela tätorten ska flyttas. Sju kilometer flytt av stora villor och flerfamiljshus, sök på youtube, det är fantastiska filmer. Midnattssolen borde jag berätta om. Byggkranarna i Gällivare, där arbetslösheten är nära noll.
Jag borde berätta om hur jag skulle springa upp på Dundret och glatt valde en skoterled med 25 centimeter högt lingonris som snart övergick i blötmyr men aldrig tog sig upp på fjället, för där är det skoterförbud. Nå, dagen därpå fick jag min revansch. Rätta leden går att gå med barnvagn, jädrigt fort nerför.
Jag borde berätta om bilen vi hyrde billigt i kanten av Gällivare.
– Den är väldigt populär.
När vi kom fram till bilen var den en mindre skåpbil, men va’ hundan, vi fick fyra dagar till priset av en och den var kul att köra.
Jag borde berätta om Jokkmokk och det fantastiska samemuseet. Om hur vi fick en lokförare och tågvärdinna att för första gången i deras liv stanna i Sandsjönäs. Om våra vänner som visade sin stuga i Gubbträsk och utsikten i Storuman. Om min träningsrunda på Björn Ferrys väg och uppför hans stigar.
Dunket från tåget också, glöm inte dunket (klicka, se & hör!). Även det borde jag skriva två lyckliga rader om.
Jag borde berätta om det kompakta hotellet i Östersund som ersatt personalen med en sms-kod. Avslutningsvis om hur folk hälsar på en på stan i Gällivare, Jokkmokk och Storuman. Tvärs över gatan hälsar de.
Gör mig svarslös
Absolut. Det är bara det att jag hela tiden kommer att tänka på kvinnan i den där hotellreceptionen, när hon gav oss hotellnyckeln. Jag råkade nämna att vi kom åkande från Värmland.
– Du, svarade kvinnan bakom disken. Jag har haft min beskärda del av värmlänningar.
Trött naken blick. Beskärda del.
Inte kan en svara på sånt.
Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 1 963. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)