Samebyn Girjas och han som ringde och ville ta ved

Urminnes hävd. Ett vackert uttryck.
Där har du också skälet till att Girjas sameby fick rätt.

Samebyn har brukat marken under lång tid. Därför har den – genom urminnes hävd – ensamrätt att upplåta småviltsjakt och fiske på sitt område ovanför odlingsgränsen. Den jakten och det fisket ska byn få bestämma om, inte staten. Så enkelt var det och den här gången tyckte också Högsta domstolen det.

Bra, tror jag. Om vi inte har respekt för vår urbefolkning, vem har vi då respekt för? Oss själva ens?

Ved till husbehov
Urminnes hävd. En gång i tiden blev jag regelbundet uppringd av en människa jag tyckte om. Där, från sin nordvärmländska plats i tillvaron, slogs han för folkvett, miljö och rätten att ta sin ved till husbehov ur närmsta skog.

Det sista fick han aldrig makt och myndigheter med på, fast han hävdade just urminnes hävd.

Jordbrukarna drog gränser
För den historieintresserade hade han förstås rätt, på sätt och vis. En gång var vi alla jägare och samlare och ingen ägde landet. Det var allas. Då kunde du ta din ved var du ville. Då, innan jordbrukarna vandrade in i det blivande Sverige och började dra gränser och kalla jordplättar och skogstrakter sina privata.

Ibland saknar jag de där telefonsamtalen. Det hade varit roligt att svara att i Girjas fick han rätt.

Högsta domstolen: Girjas sameby men inte staten har rätt att upplåta småviltsjakt och fiske på samebyns byområde ovanför odlingsgränsen