Midsommardagen kan bara betyda en sak, spontan och fort påhittad bilutflykt. Vi är lika förvånade varje gång, när vi sitter där i bilen på väg mot ännu ett inte utpekat mål – och ändå gör vi det varje år. Hur många stängda dörrar till kaféer och sevärdheter har vi inte ryckt i denna dag. Hur många nersläckta rum har vi inte glott in på, med näsorna tryckta mot rutorna.
Strax efter frukost bestämmer vi oss, det gör vi alltid. ”Ska vi inte ta och…”. ”Ja vad kul, det gör vi”.
För trångt för far i Rottneros
Den tur som barnen talade mest om efteråt var när vi for till Rottneros men hamnade på klätten och… Till saken hör att vi hade en rutig utflyktsduk. Den hade vi fått lov att bre ut i gräset i Rottnerosparken, men just denna midsommardag var det så mycket folk i parken att jag skulle känt mig utpekad. Då for vi upp på Tossebergsklätten i stället och fikade på vår rutiga duk.
När far är mätt i magen blir han storvulen. Så där stod jag snart med smörgåsarna uppätna och pekade på de blånande höjderna vid horisonten. ”Ser ni barn, långt där borta ligger Norge. Det är ett annat land”.
”Har jag varit där?” sa den ena. ”Kan vi inte åka dit någon gång” sa den andra.
Då tändes glimten
Mer blev inte sagt men i deras föräldrars ögon hade tänts en glimt, utan att de små såg det. Kort sagt, vi for nerför serpentinbacken och tog oss sedan på nästan lika slingriga vägar västerut. Stannade vid riksgränsen och visade. ”Nu – kör vi in i ett annat land!”.
I baksätet utbröt jubel. Stärkta av detta fortsatte far till Kongsvinger, som ligger fint med sin fästning och sin älv. Nu var det sen eftermiddag och under resans gång hade alla i Saaben lärt sig ett nytt uttryck:
”Å vad är det däråt, tro?”.
”Däråt? Vi får åka och titta”.
Nytt hemligt beslut
I Kongsvinger tog den kära vännen och jag ett nytt hemligt beslut. Vi drar vidare till Oslo. Varför inte visa äldsta barnet Holmenkollens Turisthotell, där hon bodde när hon var ett år gammal?
Därför kör denna unga familj omkring på Karl Johann mycket sent en midsommardag på 1980-talet. Oslo är vackert, utsikten från Holmenkollen är ännu senare men bedårande, bensinen räcker… ja, hur länge egentligen? Tar vi oss hem? Magarna knorrar, nu är vi så hungriga. Detta händer nämligen på den tiden när den här envise karlen just har blivit övertalad av en hårdhänt omvärld att skaffa checkkonto. ”Vadå checkkonto? Jag vill ha min lön i ett kuvert. Ett brunt kuvert ska det vara, med sedlar och mynt. ”
”Check”, sa Gustaf Ander.
Sa jag att resan var spontan? Sa jag att det inte fanns några bankomater i väggarna den gången, i synnerhet inte för oss, för kort skulle jag i varje fall aldrig skaffa. Sa jag att vi inte hade nästan några kontanter med oss och att de vi hade tog slut i förorterna till Kongsvinger? Sedan hade vi inte ett rött öre kvar.
Hungrigare och hungrigare och klockan går
Ingen i hela Norge vill ha vår vackra check som det står Wermlandsbanken på. Inte i Kongsvinger, inte i Oslo, inte någonstans. Mjukt och m-y-c-k-e-t bensinsnålt rattar jag Saaben genom norsk midsommargrönska. Än räcker dropparna men senare och senare blir det. Den kära vännen läser kartan, i baksätet sitter tre hungriga barn och klockan går. Nu når vi slutligen Sverige igen, där bankens checker gäller, men allt är stängt. Klockan är över tolv och allt är stängt.
Himmelriket hittar vi i Bengtsfors klockan 00.35. Där finns en öppen korvkiosk och bemannad mack, så vi kan fylla på våra reserver. Den grillade specialen med hackad gurka mitt i Dalsland, mitt i natten, talar de små länge om efteråt.
”Tänk när vi åkte till ett annat land, pappa, där dom andra hade pengar men inte vi”.
Detta skriver jag på midsommardagens förmiddag år 2013. Den kära vännen och jag har precis ätit frukost och nu är vi på’t igen. Precis så spontant som familjetraditionen kräver. ”Ska vi inte ta och…”. ”Ja vad kul, det gör vi”.
Uppdatering efter hemkomst, midsommardagen 2013. När vi kom nog långt västerut slog snökäpparna ut. Kaffekvarnen i Klässbol var öppen och på linneväveriet fann vi vår nya bordslöpare.
