Höst i sinnet, dis i luften. På Granngården i Alster väntar de vinter, du får 25 oranga snökäppar för 660 kronor. Tjugofem stycken? Hallå, det är ju ojämnt antal. Nu blev det lite dumt för oss deltidspedanter. Busshållplatser och snökäppar måste alltid levereras i jämna antal, annars kör vi i diket.
660 kronor är exakt vad klädföretaget Gina Tricot beslutat höja minimilönen till för sina sömmerskor i Bangladesh.
25 snökäppar i månaden.
Jag köper 20 kilo svarta solrosfrön i stället. 179 kronor, ”Limited edition” står det. Måtte vi bara få Grossbolstorps pilfinkar att äta dessa svarta frön. Stolt bär jag säcken på axeln med knäande hemmansägarsteg över parkeringen. Här setter dä inte fast.
660 kronor i månaden? Trodde du att kolonialismen var historia?
Det finns inga billiga kläder, det är alltid någon som måste betala.
Katten lånar oss
På en stubbåker vid Lillerud går femton tofsvipor och äter upp sig. Är ni kvar så sent, go’vänner? Vid Höglunda gård utanför Edsvalla har fem stora flockar kanadagäss mellanlandat. Arten är inplanterad, fågelvännen Bengt Berg tog hit två exemplar från en djurpark i Holland 1927 för att de var så fina. Fyra sångsvanar mitt i största flocken sträcker på sina raka halsar. De är finare.
När jag kommer hem ligger Fia, vår lånekatt, i fönstret bakom datorn. Hur vet alla katter att det stället är bäst? Hon lånar oss som sällskap, när den ordinarie människa hon skaffat sig är bortrest. Det är vi som är lånemänniskor.
Nu läser jag att tofsvipan flyttar i juni till oktober.
Det är vad jag kallar värmländsk tidtabell.
– När drar ni?
– Te vecka. Nån gång från juni till oktober. Dä årner sä.