Jag är urtypen för en ensamvarg.
Och för en lagspelare.
Det varierar.
Just så tror jag att varenda människa är skapt. Det handlar bara om att inse att vi pendlar mellan polerna, olika starkt och olika fort, men pendlar gör vi.
Alla mina jobb har varit lagarbeten där individen varit viktig. Några av individerna har varit stjärnor, vare sig de vetat om det eller inte och vare sig de velat vara stjärnor eller inte. Det spelar ingen roll, inte ens den duktigaste medmänniska som kan allt – kan allt.
Hon behöver sin omgivning.
Ingenting är möjligt. Inte utan andra. Stjärnkrönikören i Den Stora Tidningen behöver tipsaren, redaktören, redigeraren, tryckaren, tidningsbilschauffören, tidningsbudet, ekonomiassistenten, löneutbetalaren, teleledningsdragaren, it-fixaren, pappersarbetaren, skogsarbetaren – läsaren.
Orientering i ungdomen och framåt, ganska individuell idrott. Visst, men någon ritade kartan, någon lade banan, några satte ut alla kontrollerna, några skötte start och tidtagning, mål, resultatgivning, prisutdelning och… tja, en gång vann jag en brun slips.
Vi behöver varandra.
Vargar är väldigt sociala djur.
Ensamvargar är det, för att de är ute och letar.