På dagarna skriver jag bruksprosa. Uppgiften är att göra livet enklare för resenärer i Värmland genom att vara tydlig på en webbplats. Inte ”erlägga egenavgift” utan ”betala”, inte ”använda sig av” utan ”åka med”. Inte ”giltighet” utan ”gäller”. Ibland är det mina egna gamla synder jag hittar och tvättar. Ibland är det bara tiden som gör att krångligheterna syns.
Nyss läste jag en krönika i Aftonbladet om de svenska skyltarnas språk: ”Missbruk beivras”, ”Beträd ej gräset”, ”Obehöriga äga ej tillträde”. Finns det någon svensk i dag som säger beivra, beträda och äga tillträde? undrade krönikören.
Knappast. Fast skyltarna står kvar.
Målmedvetet tvättar jag mina texter. Det är så lätt att trilla dit, hur vaccinerad jag än tror att jag är mot byråkratiskan. Vissa dagar får jag lov att läsa texten högt och tänka att det är min älskade jag pratar med. Till henne skulle jag aldrig säga ”Vem får använda sig av kompletteringstrafiken?”. Till henne skulle jag aldrig säga att bussen ”angör” busstationen.
Gunnar Ehnes vårnatt
När inte ens högläsningen hjälper finns bara poesin kvar. Då går jag till diktarna. Där, bland guldkornen, finns friskheten som rensar skrivarskallen. Bengt Bergs hundskall som är ett soundcheck inför älgjakten. Gunnar Ehnes vårnatt som int ä länger än en decimeter. Tomas Tranströmers uppvaknande som är ett fallskärmshopp från drömmen. Höga visans kärlek som icke får väckas förrän den själv vill. Werner Aspenströms skor som står vid dörren och längtar ut.
Alltid dessa skor, alltid denna Aspenström.
Sedan tar det flera dagar innan jag trillar dit på en giltighet igen.