Fredag förmiddag, snön faller och jag är kompledig efter en rolig och intensiv vecka. Vitt på träden, vitt på biltaken, vit hela gatan, luften vit. Snö. Kära älskade snö. Titta barn, nu flyger lappvantar stora som grytlappar, tätt tätt i hela luften över Grossbolstorp.
Vilka barn? De är utflugna för många snöfall sedan. Vem pratar du med?
Jag hittar ingen rutig flanellskjorta, så det tar ett tag. När jag äntligen är påklädd i vildmarkskängor, vildmarksbyxor, vildmarkskåsa och grön arméskjorta har det redan börjat smådugga. Strunt i det, snön ligger vit på ängen upp mot friluftsgården. Ett rådjur har gått före mig i den orörda snön och inuti mig hör jag Tomas Tranströmer berätta om det spåret: språk men inga ord.
Blöt i ansiktet tar jag fram mobilen ur sin plastpåse och fotograferar ett stilleben av skogsutflyktsmåsten i snö. Sittunderlag, vikbar kåsa, ett styck smörgås med skinka, ett styck smörgås till med skinka, en citrusfrukt (absolut nödvändig på varje utflykt i snölandskap), en japp samt kaffetermosen. Allt finns. Språk men inga ord.
Det lilla gröna moleskineblocket och en blyerts kommer också med. Inte ens jag använder block och penna länge när snön rasar från träden, men de är som kikaren i fickan. De ska alltid finnas. Tänk om det kommer nåt och går förbi och jag inte har en kikare att se det i? Tänk om det kommer en idé och jag inte har ett block att se den i?
Kaffet och smörgåsarna smakar som kaffe, bröd, smör och skinka bara smakar mellan fuktiga granar.
Lördag kväll. Julbord med jobbet. Vid underhållningen efter maten vinner jag ris à là malta-slickartävlingen. Rätt svar på tipspromenaden: en etta. När jag kommer hem berättar min fru att Tomas Tranströmer klappade kungen på kinden när han fick nobelpriset. Språk men inga ord.
Söndag. Läser om hela dikten om när Tranströmer var ”trött på alla som kommer med ord, ord men inget språk”. Ska vi ta en tur i skogen? säger jag till min fru.
Åtta grader kallt, världen vit, solen hittar ytor överallt att gnistra i. Färska rådjursspår vid vårt fågelbord.
