För att travestera min gamle favorit Torsten Ehrenmark: varje glädje utan Beda från Bogen är konstlad glädje.
Så håll till godo. Här är Beda, så som bara Arvika Gammeldansorkester kan berätta hennes historia. Klicka och njut, dä ä faktiskt möe på gang.
Rotmos. I Ehrenmarks fall var det rotmos.
Först röstade svenska folket med knapp majoritet ja till svenskt medlemskap i Europeiska Unionen.
… sedan klagar nykteristerna över att billig pilsner och sprit väller in över landet och mjölkbönderna över att billig mjölk väller in.
Man får inte säga ”Vad var det jag sa”.
Man får inte.
Folkpartiledaren Jan Björklund var rolig i sitt sommartal:
”Stefan Löfven är rädd för två saker just nu. Det ena är att gå till val 2014 utan ett rödgrönt gemensamt alternativ, det andra är att gå till val 2014 med ett gemensamt rödgrönt alternativ.”
Själv är Björklund lika rädd för två saker 2014, säger min vän Telefonören när han ringer:
Att svenska folket ska gå till val.
Att svenska folket ska gå till val.
Det har sina nackdelar att få ett sju-åttaårigt avbrott i löpandet. Inte för att jag var bra förr heller. Men när jag kunde börja springa på allvar igen efter diskbråcket i nacken hade det gått en och en halv minut.
Sju-åtta år och 90 sekunder.
Jag pratar om min tid per kilometer vid löpning i samtalstakt. Förr var det lätt att räkna ut hur långt jag sprungit, för siffran var enkel och takten jämn som på ett urverk. Nu krävs det gps-klocka och visst mod när jag tittar på den. En och en halv minut sämre. Jag vill inte. Gör mig inte detta, kropp!
Det hade varit lättare att acceptera åldrandet om det kommit gradvis, inte från ena träningsrundan till den andra. Nu blev det en frisk runda år 2000 och en försiktig, ryggskallrande tur många år senare. Nittio sekunders skillnad.
Nå, jag är en glad optimist, särskilt med löparskorna på och när svettningen kommit igång, så det brukar inte göra så mycket. Man behöver ju inte skriva folk på näsan hur långsam man är. Det viktiga är att springa och må bra.
… eller så kan man träna fler pass i juli än något år tidigare, med Den Rödögde Tävlingsdjävulen på höger axel.
Det gjorde susen. Träning gör ofta det. Tillbaka är jag inte, kroppen är som sagt äldre. Men senaste passet, nu i augusti, lyser solen över ängen några hundra meter hemifrån, nära friluftsgården. Fjärilarna dansar över timotejen, gräshopporna hörs ett år till och stigen bort mot busshållplatsen slingrar sig inbjudande. Spring mig, ropar stigen. Spring mig, Svensson!
Juli gjorde susen. Juli och den nyinköpta t-tröjan med klubbnamnet på ryggen. Jag kan ju inte löpa omkring över ängar, längs skogsstigar och genom tätortens gator i alltför lusig takt när det står SISU Forshaga SK mellan skuldrorna. Sådant förpliktigar. Fortfarande kör jag i samtalstakt men nu är den takten 45 sekunder snabbare per kilometer än i juni.
Jaså, ni trodde gubben var körd? Glöm det. Nu är han på gång. I vinter blir jag farlig på skogsstigarna väster om stora vägen. Snöpulsning i uppförsbacke, tjoho!
Bilden på cykelskylten har inget samband
med snöpulsning. För lite snö.
Möter gamla vänner. Några har jag inte sett på 40 år. Vi skruvar lite generat på oss, först. Maten vi äter är dyrare. Vad åt vi den gången förresten, nåt måste vi väl ha ätit på 70-talet?
Sedan är det igång igen, samtalet. Vi är en evighetsmaskin.
Om några år ska vi sjunga Svarta tupp i närmaste PRO-kör.
Svarta tupp, när du hörs gala,
blir det mörkt, natten är inne.
Men när den röda tuppen gal,
då gryr morgonens timme.
Måste säga att jag tycker den här pratbubblan från en Aftonbladet-läsare är rätt bra.
Bilden i sig visar hur det går till vid en normal informationskampanj i kungariket Sverige:
En applåderar.
En deltar och för budskapet vidare.
En håller för öronen.
Man får ta bollen med händerna i handboll, kungen. Det är många som gör det.
Fynd i akademins ordlista: Krabbso – hona av sjurygg.
Vi behöver inga författare, journalister eller bloggare. Det räcker med svenska folket, så får språket liv.
– Jo, den här fiskens hona tycker ja’ vi kallar krabbso.
– Bra. Å hanen kallar vi sjurygg.
– Åkej. Va’ ska vi kalla benbågen?
– På folk?
– Mmmm.
– Knä, tycker jag.
Telefonnätet blev automatiserat och jag var med.
Faxen kom och jag var med.
Skrivmaskinen fick en kula, blev elektrisk och fick ett åtta teckens minne och jag var med.
Datorn kom. Datamusen. Gopher, World Wide Web, Altavista, Netscape, Google, Skype och Wordfeud.
Jag var med.
Jag var med när kameran blev utan film och telefonen kunde börja skicka tysta bokstäver hit och dit.
Jag var med.
Men nu har det hänt. Svenska Akademiens Ordlista har bestämt att atlet får betyda friidrottare. Inte bara stark man, tyngdlyftare m. m. som tidigare. Tveksam, trött och förtretad försöker jag få min trut att säga efter mig:
Ut-
Veck-
Lingen
Kräver
Det.
Ut-
Veck-
Lingen
Kräver
Det.
Ut-
Veck-
Lingen
Kräver
Det.
Men han är inte med.
1.
Bordtennisspelarna torkar bordet, curlingspelarna sopar isen. Hela tiden. Varför klipper aldrig Zlatan gräset under match? Har nån sett Foppa på en ismaskin?
2.
Fotbollsmålvakterna får ta många steg med bollen i handen. Seten i bordtennis går inte till 21. Tyskland eller Spanien vinner inte i fotboll. Allt ändrar dom på.
Stavarna är inte av bambu. Marathonlöparna tar sig i mål själva. Korgboll heter nåt engelskt.
Allting. Precis allting.
Gu’ va gôtt.
Polisens kontrollfråga för att ta Töcksforsrånarna som stal 100 000 kr i mynt.
– Har du växel?
– Ja.
