En värdig pil i ena ögat

”ESTETIK. – ’En allvarlig värdighet präglar framställningen.’ Karakteristiken, hämtad ur en ansedd konsthistoria, gäller den del av Bayeuxtapeten som visar hur kung Harald vid Hastings får en pil genom ena ögat och störtar av hästen med vänstra benet avhugget.”

Olle Holmberg, Tankar i en husvagn, Bonniers, 1969.


Jobba hårdare sa den late

Fredrik Reinfeldt tycker att vi ska jobba tills våra kroppar är 75 år gamla. Jo tack. Varför inte 85?

Nu är det visserligen så att jag inte tror att ens moderaterna kommer att vilja ha honom kvar tills han fyller 75. Snart kommer det någon pigg förmåga som vill att de ska satsa på De Ännu Nyare Moderaterna.

Då åker han.

Nu är det dessutom så att jag mycket sällan har sett någon platsannons om generaldirektör, utrikesminister eller ens statssekreterare sökes, där främsta kravet är att den sökande ska vara i dryga 70-årsåldern.

Jag har dessutom hört att det finns både en och annan undersköterska i riket som sliter ut ryggen långt innan hon är 65, till och med. En och annan servitris som sliter ut knäna långt innan hon är 65. En och annan tjänsteman i offentlig förvaltning som inte orkar jobba 50-60-timmarsvecka alltför länge efter 64. Allt detta har jag hört.

Framför allt tänker jag på Tage Danielsson. Hur var det Tage skrev, när kapitalägarsläkten Wallenbergs äldste fyllde 75?

”Kapitalismens överlägsenhet som skapare av ett bättre människosläkte bevisas väl bäst av den enkla sanningen att det finns få 75-åriga gruvarbetare som kan klå Marcus Wallenberg i tennis.”

Fundera på den du, Fredrik. Fundera på vad Tage menade.
Det kanske finns folk som sliter, där ute i verkligheten?

På kafé med Turken

I kväll ska jag på idrottshistoriskt kafé i Deje Folkets hus. Ja, jag vet, det heter kulturhus nu för tiden.

Värmlands Idrottshistoriska Sällskap arrangerar. De lovar att vi ska få träffa Deje IK:s pojklag från 1953 med Ulf och Owe Sterner, Agne Andersson, Bengt ”Turken” Jonsson med flera. Vem nu denne turk är? Duktiga orienterare från Deje SF och grundarna av handbollsklubben Brukspôjkera utlovas också.

Kul. När motsvarande kafé hölls i Molkom hade vi riktigt roligt, och det har jag tänkt det ska bli i kväll också. Har någon annan hockeyspelare någonsin haft samma blick för spelet som Uffe Sterner?

– Kom in och ta dörra med dig! sa läraren på realskolan i Molkom till honom.
Då gjorde unge Sterner det.

Inte en enda hyena

”Orientering är sporten för alla; den är friluftslivets nyckelidrott.

Orientering är dessutom en av de roligaste och mest omväxlande idrottsgrenar, som finns. Många anser, att ingen annan sport bjuder utövaren så många poänger och att ingen är så fri, så fantasifylld och överraskningsmättad som den.

Orientering kan utövas av alla, gamla och unga, män och kvinnor. Man anslår själv den takt man vill hålla: lugn vandring, rask promenad, sakta lunk eller fartfylld löpning. Inga åskådarhyenor skränar efter rekord, och man bestämmer själv sin väg.”

Bertil Nordenfeldt, ABC i orientering, 1939

Om kommentarsmöjlighet och den engelska golvläggarbranschens allmänna knövvlighet

Höll på att ta bort kommentarsmöjligheten helt på bloggen. Jag ville ju inte, för jag tror på det mänskliga samtalet. Särskilt mellan sådana som inte är överens, men ändå vill vara öppna, lyssna och prova. Det är då det händer saker. Alltid när jag ändrat mig har det varit vid sådana samtal.

Men en dag small det till och blev på tok för många spam. Businlägg av folk som inte ens kan svenska. Engelskspråkiga texter som ofta kraftfullt berömde min tankeverksamhet och förmåga att skriva, utan att skribenterna hade en aning om hur jag skriver. Lögner helt enkelt.

Förr eller senare slutade det med att de ville göra reklam för någon golvläggarfirma i London. Jag vet inte riktigt om jag och mina elva läsare (låtsas jag) är den rätta marknaden för golvläggare vid stranden av Thames.

Fast försöka duger. Jag tror på det med, men du får förbaske mig vara juste.

Hundratals businlägg
Jag orkade inte hålla på och kasta 60, 70, 100 sådana businlägg om dagen, först i mejlen, sedan hittade jag dem i själva det administrativa wordpressverktyget också och fick radera dem där med. I flera steg. Det är inte meningen med mitt liv.

Först stramade jag åt lite grand. Det går att göra det i verktyget. Det hjälpte inte. Sedan lite till. Det kom fortfarande 50 spam om dagen. Då kryssade jag i allting. Kräv det, kräv det av den som ska tycka något. Snart gick det i praktiken inte att kommentera om du inte var inloggad. Och det är det bara jag som är, då och då.

Det är mycket sällan jag får lust att kommentera mina egna blogginlägg. Då brukar jag ta en kall dusch eller ett långpass.

Skulle just stänga av
Jag vet inte riktigt varför marknadskrafterna i form av ett gäng golvläggarföretagare i London (med flera) vill hindra en enkel medmänniska i Grossbolstorp från att skriva att han tror på solidaritet och medmänsklighet samt tycker om barnbarn, öppenhet och att springa. Men nu vill de tydligen det.

Så jag skulle just stänga av kommentarerna. Du får kommentera på facebook, tänkte jag. Det är ändå där de flesta kommentarerna kommer.

Då hittade jag någon sorts tillägg. Plug in som vi säger i Grossbolstorp. Vi får se om det fungerar. Först gjorde det inte det, tvärt om skapade det ett nytt irriterande problem. Kommentarsrutan försvann helt, utan att den fått order om det. Men just nu ska det gå ganska lätt att kommentera, tror jag.

Detta var inlägg nummer 108. Förresten är en gubblogg en ganska värdslig sak. Fast visst blir jag glad när jag får läsa sånt här i stället:

 

Ordnamnsforskning

Djupt inne i ordet ”sommarvikarier” bor orten Arvika. Jaså är det där den ligger. Kära nån, var ligger då Dyvelsten, Östra Nordstan och Kuala Lumpur?

Eller Grossbolstorp, var hamnar det?
Finns mitt hem över huvud taget?

 

Putäll på er grefvar och baroner

Det finns en teckning av Albert Engström. Huvudpersonen, Kolingen, står utanför en finare restaurang och tittar in. På andra sidan rutan sitter välgödda herrar och kalasar från en dyrbar meny.

Kolingen, luffaren, höjer sin enkla pilsner och skålar med herrarna:
– Putäll på er grefvar och baroner!

Ser du klassamhället framför dig? Precis så tydligt kunde bara den drivne konstnären gestalta det, dessutom med humorn som vapen. Med satiren drypande om pennan fick Engström sitt budskap sagt, bättre än hundra flygblad, tidningsartiklar och tal:

Det finns ett klassamhälle.
Det finns en överhet.
Den tål att skrattas åt.

Just så ser jag på den omtalade överklassafarin till Solsidan också. Den är tydlig och enkel. Rollerna är som sprungna ur ett grekiskt drama, samtidigt som de är hämtade direkt ur vår samtid, inklusive solsideynglingarnas fläskkotlettfrillor och oförskämda uppträdande.

Unga män som lämpligt nog slänger ägg och småmynt efter underklassarna i bussen. Underförstått: här är vi så rika att vi har råd att kasta mat på enkelt folk om vi vill. Sådana där som inte bor på vår sida. Vi köper bara ny mat sedan. Solsidan är full av ägg.

Resans organisatörer intresserar mig inte, annat än som pr-genier och skapare av ett modernt drama. Parollen om klasshat intresserar mig än mindre. Men orättvisorna, klyftorna, utanförskapet: dem borde vi debattera, grefvar och kolingar.

Varför är Solsidan så full av ägg?