Ännu en tidningsbild på en bonde som står och trampar till knäna långt ute i en sädesåker.
Hur tänker de? Tänker alla dessa fotografer att bönder är rika, nonchalanta idioter och bör skildras som sådana? Tänker alla dessa bönder att fotografer är rika, nonchalanta idioter, men man får väl gå med på deras idéer, så man kommer i tidningen.
Jag vill ju inte tro det.
– Man trampar inte i maten, sa farfar.
Välkomna till första lektionen. Vi börjar med några grundläggande begrepp och vissa mer speciella.
Bra där
När någon är bra på ett enda ställe, se förmåga till punktinsats.
Är på stan med bästa NN
När du bara känner en med det namnet. Hon är sämst också.
Njuter ett glas rött
När du dricker väldigt mycket rödvin.
Och där kom…
När något händer som inte har med äktenskapligt samliv eller anländande att göra.
Checka in
När du ber telefonen berätta var du är, så nån ska veta vid eventuellt eftersök, se statlig räddningstjänst.
Check in-spotters
Tjuvar som noterar när du checkar in i Örebro, på Kreta eller Konsum Forshaga.
Dela
När du visar hur begåvade formuleringar du nästan har skrivit själv.
Statusuppdatering
När du berättar vilken fantastiskt falukorv du just har tillagat (se även semestermål med solrykte samt överlevande blomplanteringar). Detta är enda tillfället då en rätt vaggad svensk får lov att skryta.
Statussymbol
När du lyckas knappa dit ett hjärta på statusraden.
Det sista undrar jag så hur man gör.
Friheten är stor när vi ska kommunicera. Nu, när jag kan posta från min kamera om så krävs och skicka brev från min ”skrivmaskin” dygnet runt. Tack för den friheten, den har jag stor nytta av i mitt dagliga arbete och liv. Några knapptryckningar bara, sedan kan hela världen läsa mina meddelanden om den nu skulle vilja det.
Det är en del på Antarktis som är lite motspänstiga.
Fast visst var tillvaron lättare att fatta, innan den stora valfriheten och kommunikationstekniska revolutionen kom. Då, när Televerket ägde och skötte en fast bakelittelefon i varje hem och Posten levererade brev alla dagar utom söndag och – tillräckligt långt tillbaka – till och med flera gånger om dagen på vissa håll.
Den kära vännen och jag besökte barn och barnbarn i helgen. För denna tvådygnsutflykt medförde vi kläder och toalettartiklar, men också fem laddare, räknade vi när vi packade upp.
Fem laddare för vår frihet. Inte blir de färre heller, sladdhärvorna.
På facebook och twitter pågår en diskussion om tv-kommentatorn Henrik Larsson. Nej, fel. Det är ingen diskussion, alla tycks överens:
Av alla dragningar den karln har gjort genom åren är den när han ska försöka dra på munnen sämst. Samt sällsyntast. Rösten ett träningspass på grus en afton i slutet av mars.
Så blev han junior igen, den fantastiske Henke. Ska bli intressant att se om han håller för högre divisioner som pratare. Sommarprogrammet i fjol var i alla fall ingen juniorinsats.
Men ett ska du veta, Edward Henrik Larsson: fotbollspubliken framför tv är hårdare än någon tränare. Här är det ingen som säger att du måste få ha rätt att prova och misslyckas.
Jag kommer inte ihåg exakt hur hon skrev och hittar det inte nu. Men ungefär så här skrev Hedvig Nilsson på Radio Värmland för några dagar sedan på facebook:
Dom som tror dom är smarta skriver på twitter.
Dom som inte vet hur smarta dom är skriver på facebook.
Det ligger en del i det. Måste jag välja mellan de inbillat smarta och de vardagsvisa, då är valet lätt.
*
Bäst av allt är att det finns en plats till, där vi kan leta lärdom. Vissa av de klokaste pratar i verkliga livet. Så där som folk gjorde förr.
Med munnen.
Wikipetter – en annan variant av viktigpetter, men en wikipetter baserar sin kunskap på det som står på Wikipedia och måste alltid slå upp allt på Wikipedia och komma med en föreläsning om vad han eller hon hittat.
(Av Monika Bjelton, publicerat som nyord på Språktidningens webbplats).
*
… och här är ett sådant nätfynd som varje riktig wikipetter gör dessa dagar. Den fantastiska ”översättningen” av de ryska gummornas sång till svenska. Missa inte semlornas sång!
Nu gjorde jag det igen. Wikipetter.
För ett tag sedan skrev jag på facebook: ”Vart tog Värmlands Folkblads bemannade redaktioner i Ambjörby, Munkfors, Grums, Kil, Forshaga, Årjäng, Storfors och Filipstad vägen? Har jag bara drömt att de fanns?”.
Budskapet – det outtalade – var att även granskarna måste anpassa sig till en föränderlig verklighet ibland. Det är det inte bara offentliga sektorns service som måste göra. När folk flyttar så flyttar de, när tekniken förändras så gör den.
Nu kommer ett nytt besked, läser jag på nwt.se. 7,3 tjänster försvinner på Värmlands Folkblads redaktion, delvis med hjälp av naturliga avgångar, men tre anställda sägs upp. Min gamla arbetsplats lokalredaktionen i Sunne läggs ner.
Det svaret hade jag inte velat få på den diskreta passningen. I dag är det nästan bara Värmland som har två konkurrerande länstidningar. Den konkurrensen behöver vi i fortsättningen med.
Just nu håller offentliga sektorn på att avregleras medan pressen går mot monopol. Vilken tidning ska vi tipsa om det systemskiftet?
PS, torsdag förmiddag: Här är bara ett exempel på att rösten från Våxnäs behövs: Loreen gör helt rätt DS.
Jag är sannerligen ingen tekniknörd. Fråga varje it-människa på varje datoriserad arbetsplats där jag verkat. Fråga min fru, för ibland har ju arbetsplatsen varit här hemma. Hon vet hur jag blir när det krånglar.
Sitter där tomögd och stirrar på sladdhärvor och konstigt översatta manualer i datorn. Av någon anledning blir jag fortare bra på dataförkortningarna än på deras program. RTFM lärde jag mig på en kafferast, men budskapet bakom de fyra bokstäverna har jag inte lärt mig tillämpa än, fullt ut.
Det brukar lösa sig. Leta information kan jag. Dessutom är en av mina naturliga talanger att se hjälplös ut, det brukar fungera till och med när man söker på google. Vete fanken hur det går till. Hjälpen kommer.
Besöksräknare? Aldrig i livet
Tänker inte dra historien en gång till, men en dag svängde denna teknikfientliga skrivkarl och blev hängiven. Det var långt före google, facebook och webbloggens dagar. Nu sitter jag här och skriver krönikor på egen sajt mest varje dag, bara för skrivglädjens skull. Varje dag? På fritiden? Jag som en gång skrev en betraktelse var fjortonde dag och dessutom tog betalt för det.
Då var skrivandet stressande ibland. Nu är det bara kul och gensvar får jag hela tiden, ibland i realtid. Sajten har jag fixat själv. Tack för den möjligheten tekniker, till sist gjorde jag som förkortningen sa. Läste den förbaskade manualen.
En sak skulle jag aldrig skaffa. Gillaknapp till bloggen. Det var nördigt.
En annan sak skulle jag heller aldrig skaffa: besöksräknare. Det var ännu nördigare.
Tammerfors?
Hå hå jaja. Nu ser min fru mig sitta framför analyssidan varje kväll sedan några veckor tillbaka. Det går att räkna besökare utan att ha räknaren på själva sidan. (Där gick gränsen). Du, säger jag till henne, nu är det en i Finland som har varit inne på sidan. Jaså, ser du vem det är? Naturligtvis inte, det går inte och det vill jag inte, men jag ser från vilka landsändar.
Ibland vistas besökarna långt bortanför de köksbord och klockradior dit betraktelserna i VF och Radio Värmland en gång nådde. Sex länder och tre världsdelar, visst är sådant kul att veta och förundras över.
Tro inte att jag har gôrmånga besökare, någon blondinbella vill jag inte bli. Jag är gerilla, inte armé. Du är stormsvala, inte måsflock. Ändå är det spännande att se att ibland, när ingen klickar gilla, är det lika fullt massor som har besökt. Ja jag vet, inlägget kanske inte var gillvärt och det är ingen tävling, detta. Viktigast är om någon enda text betyder något för någon annan – eller för mig själv.
”Putäll på er grefvar och baroner!”
Rätt många har hittat bloggen genom att söka på ordet putäll, lustigt nog, ser jag. De återkommer då och då. Det inlägget handlade om överklassafarin och hade Albert Engströms teckning som illustration. Andra har hittat hit genom att googla på ”någon använder mitt spotify konto”. Förvånansvärt många faktiskt. Hur kom flera stycken på att skriva så? Är vi många som blivit spotifyraped?
De flesta hittar fortfarande hit via facebook. Mellan sex och sju på morgonen är en tydlig topp, så då måste jag ha hunnit stiga upp och länka på fb. Suck, jag som är så’n utpräglad kvällsmänniska, vänner. Varför gör ni mig detta?
Strunt i det, jag är ju ändå vaken. Tack för att ni finns. Nu förändrar vi världen.
Det stör mig att det stör mig men det är en polis i Värmland som säger till polisreportrarna att vissa stölder är fräcka och då skriver de det i tidningarna, ”En fräck stöld” skriver de om just de stölderna, fast min farmor har sagt att alla stölder är fräcka och det som stör mig är att polisreportrarnas tidningar har en förfärlig människosyn, i alla fall just då när de tycker att ibland är det inte alls fräckt att ta saker från folk.
Ibland är det inte fräckt. Det är ju det de skriver.
Vissa mornar tänker jag att jag ska mejla och be redaktörerna prova att byta ut stölden mot något annat brott, så kanske de ser själva. ”En fräck våldtäkt”. ”En fräck mordbrand”. ”Ett fräckt mord”. Då syns det, va’?
Vi har för många poliser som journalistlärare, ska jag skriva. Sedan ska jag ringa länsjournalistmästaren och göra en anmälan. ”Missbruk av tjänstevapen”, ska jag kalla det.
Fräckt.
Är ni nöjda nu, ni som fick i gång mig på det här? Nu twittrar jag, facebookar och bloggar varenda dag, hela tiden. Hur länge måste jag hålla på? Det har jag inte fått någon information om. Tills jag fyller 75?
Gör det något om jag återanvänder inläggen om några år? Wermland forever, Bonde söker fru, Melodifestivalen, våren, löplusten och behovet av ett styck bättre värld finns förmodligen kvar, så jag tror inte någon märker någon skillnad.
Hur var det ni sa? ”Twitter, blogg och facebook är som högt blodtryck. Har du en gång börjat är du dömd till livslång medicinering”. Sa ni det eller minns jag fel?
Oj, nu fick jag löplust igen.