Onsdag. Solig vårmorgon, förfrukost på balkongen, en talgoxe filar och skator fraktar kvist.
Det är hos de snälla människorna som skatorna bygger bo sa farmor. Vad gör det då att vår höga tuja på framsidan fått en kvast.
Tisdagen var också en bra dag. Bente Sabel från Oslo kom till Kulturhuset i Deje för att berätta om hur hon hittat sina förfäder i en fjärran skog långt norrut i Övre Ullerud. Där, på gränsen mellan Forshaga och Munkfors kommuner, låg de fattiga torpen vid Vågsjön.
Hennes förfäder och deras grannar hade knappast tid till att sitta på några balkonger och skåda skator. 1865 räknades 347 319 svenskar som utfattiga och två tredjedelar av landets befolkning, 1,9 miljoner, var så fattiga att de inte kunde betala skatt. Tre år senare kom de riktiga nödåren.
Bentes farfar Erik Gustav Sabel gjorde som många svenskar. Han utvandrade till Norge. En emigration som inte är lika uppmärksammad som den till Amerika.
Bente Sabels bok heter Skogsborna. En historia om fattigfolk från Värmland.
Det är årsmötestid och vi mötesrävar trivs. Det är som om min kropp vibrerar av minnen från de svenska folkrörelsernas barndom. Då, när vanligt fattigt folk i min släkt lärde sig begära ordet, räcka upp handen och rösta, skriva ett och annat protokoll och kanske sitta ordförande. Och förändra Sverige.
Grinigt behandlade metodister, modiga fackliga pionjärer, skådespelande landsbygdsungdomar, arga Spanienaktivister, livfulla CKF:are och piprökande LRF:are. Jag har dem alla i blodet. Det måste ha varit fler i släkten än jag som älskat ett bra förslag, en rapp replik eller en pigg ordförandeklubba de senaste 140 åren.
Kände kärlek Häromkvällen var det Föreningen Värmlandslitteratur som hade möte i det sjudande kulturcentret Gjuteriet i Karlstad. – Vi saknar dig i styrelsen, sa den förste jag mötte i lokalen. Sådant blir man glad av.
Nå, mötet gick bra och jag kände kärlek som vanligt inför allt arbete som kloka ideella medmänniskor lägger ner.
Klickbar karta med skrivare Efter själva årsmötesförhandlingarna var det dags att börja föreningens 50-årsfirande.
Den har till uppgift att sprida intresse för värmländsk litteratur. Därför har man genom åren bland annat byggt upp en stor samling digitala författarporträtt under Lena Sewalls ledning. Flera hundra porträtt på nätet vid det här laget.
I onsdags kunde man så presentera en riktig 50-årsöverraskning för oss mötesdeltagare. En fint ritad interaktiv Värmlandskarta. Gå in på den och klicka på en kommunhuvudort så hittar du länkar till kommunens författare. Snyggt!
Ett snabbporträtt av mig från sommaren 1982. Tecknat med kulspets i all hast av poeten Gunnar Ehne som bodde hos oss en natt. Han lånade min anteckningsbok.
Än en gång gör han mig rörd, den gode Millmarkôrn. Dessutom är det likt säger mina barn.
Min döstädning 2.0 fortsätter. Lunta efter lunta penetreras, ibland är min tidskriftssamlar-arkeologi nere på 1970-talet. Då, när vi var fler som drömde.
Jag slänger mycket och sparar mycket.
Här är en dikt, renskriven på maskin någon gång 1980 när vi nyss både förlorat och vunnit folkomröstningen om kärnkraft. Alla tre linjer ville ju avskaffa den livsfarliga atomkraften. Det var bara det att vi ville det mest.
1980 års besvikelse Nå, vi förlorade. Efter Palmes svek med tre linjer och efter den mest intensiva kampanjen i mitt liv – förlorade vi. Jag har aldrig pluggat fakta och opinionsbildat så hårt som då.
Utmattad av allt arbete berättar min vän i miljögruppen hur just hon känner det. Ett ögonblick medan vi alla slickar såren i vår glesbygdskommun.
– Jag längtar efter våta gatstenar…
Det blev en dikt. Ingen lysande text men ett försök att gestalta 1980 års besvikelse. Framför mig på skrivbordet ligger en hälsning från mig själv som 29-åring.
Lika livsfarlig än Jag har fortsatt bo nära en skog. Kärnkraften är lika livsfarlig än.
### Lösningen? Den kräver fortfarande hårt opinionsarbete och faktaplugg. ### Det tog ett tag, men nu växer vinden och solen.
Den blev inte publicerad i Smålands Folkblad den 8 september 1975 som jag hade tänkt. Nu kommer den här i stället:
ÄNTLIGEN en lång och sysslolös helg till ända. Vi kan gå till det trygga arbetet igen.
Det är en gammal jobbarkompis på ett sågverk en gång som får oss att minnas. Han hette Gösta. Hade varit med på den tiden Det Begav Sig.
– Skönt att det är måndag, så man får göra nå’t nyttigt!
Det var hans första ord varje måndagsmorgon i två år. Han log ett maliciöst leende och ställde kaffekoppen ifrån sig med en smäll när han sa det. Alla i lunchrummet reste sig då och gick till sina jobb.
***
Efter två år orkade vi inte mer utan sa upp oss och tog en ABF-kurs i självbehärskning. Gubben menade allvar nämligen. Han kunde ses stå på sin balkong och kika ner mot sågen på lördagskvällarna. Så’na bygger man samhällen på.
Men det var inte lätt att vara vanlig dödlig när han höll i andra änden av plankorna. För jobba kunde han. Oftast odrägligt glad när vi svettades och fick flisor i vita nävar.
Alltid snabb i repliken.
***
Första dagen kom vi till sågen efter tolv år på skolbänken. Nu skulle vi ut i Livets Hårda Skola, som rektorn sagt på avslutningen.
– Följ med Gösta du Svensson, så lär han upp dig! sa förmannen.
Jaha, då gjorde vi det då. Gösta muttrade lite om skolungar. Men skrattade snart lika glatt igen. – Ser du den stora sågspånshögen där borta? Jodå. Den var stor som ett hus och gick inte att undgå att se. Hur så? – Du ska sortera den. Skilj på fura och tall! Tall är dom med långa barr.
Ögonmåttet och den amerikanska synvinkeln hämtade vi dock aldrig.
***
Onsdagskvällens fröjder räddade han åt oss en gång i alla fall. Den gamle spjuvern. Klockan var kvart i fyra på eftermiddagen. Vi satt bakom en brädstapel och drack kaffe med Gösta. Klara med dagens beting.
Förmannen kom smattrande på sin moped. En gammal Victoria med drivrem och tanken under sadeln. Om vi minns rätt.
– J-ar, du ska se att jag får övertid ikväll. Spånbilen ska lastas… viskade vi till den store Gösta. – Nej då. Det ordnar sig, menade Gösta. Och blinkade åt oss.
Förmannen försökte se myndig ut bakom styret: – Vet du vad du ska göra ikväll, Svensson?
Gösta var sågverksräv på den tiden förmannen ännu bara var vedpojke. Nu kom svaret blixtsnabbt: – Han ska hem och läsa paragraf 32!
Sant var det inte. Och någon arbetsrättsutredning var inte ens påtänkt då. Men vi slapp övertiden.
GO’MORRON!
### Här och var har jag tagit bort nytt stycke och ett antal onödiga tre punkter och kommatecken. Det är enda ändringen. Säg ingenting till den unge mannen som skrev krönikan en sommar för 50 år sedan. Han skrev som en hackelsemaskin ibland.
### Detta var innan jag hade tröttnat på att kalla mig själv som skribent för ”vi” och ”oss”.
### Paragraf 32 i Svenska Arbetsgivareföreningens stadgar förklarade att arbetsgivaren har rätt att fritt leda och fördela arbetet samt att fritt anställa och avskeda arbetstagare.
Jag håller på med Döstädning 2.0. Det vill säga rotar bland gamla opublicerade manus. Sådana som ligger och samlar damm och bara bevisar en sak. Att skribenten saknade omdöme redan på den tiden.
Djupt ner i en sådan bunt ligger Vaggeryds-krönikorna.
Saken var den att jag hade fått mitt första fasta jobb som journalist. Sådant var viktigt om du kom från ett lågavlönat arbetarhem.
Efter en termins intensivt och roligt praktikarbete på Smålands Folkblad i Jönköping hade de erbjudit mig jobbet som lokalredaktör i Vaggeryd. Den gamle redaktörn hade blivit ovän med direktörn, låst redaktionen utifrån och gått.
Den ständiga lokalredaktörsångesten Jag tackade ja. Men Vaggeryd? Hur ska detta gå? En lätt ångest spred sig i kroppen och långt uppåt skrivarsjälen till.
Som tur var brukade de publicera krönikor på lokalredaktörernas ortssidor varje måndag. Bra. Det fyller åtminstone lite. Alltså satt jag hela sommaren och författade sådana så fort jag var ledig från sommarviket på Värmlands Folkblad i Munkfors.
13 stycken. Skönt. Dom borde räcka hela hösten.
Elda eller inte elda? Då kom dråpslaget. Under sommaren hade den pigge redaktionssekreteraren där uppe i Jönköping drivit igenom att ortssidornas krönikor skulle bort. – Vi kan inte ha en tidning med bara flum. Skriv riktiga artiklar i stället.
Här står jag nu 50 år senare med de 13 opublicerade i näven. Vad göra? Elda upp eller inte elda upp?
All den mödan och ångesten.
### I morgon: första Vaggeryds-krönikan från 1975. ### Om sågen förstås.
Det verkar som om kommunalrådet Ås (kristdemokrat) i Årjäng till slut måste betala tillbaka de 620 000 kronor han fått för mycket i arvode av skattebetalarna i kommunen. Fast han vägrat i det längsta.
Stackarn.
620 000 kronor. 63 kr och 10 öre av varje kommuninnevånare, gammal som ung. Det är klart att han helst hade velat behålla den skärven han fått av var och en.
63 kronor och 10 öre. Undrar vad du får för det på Götes Grill i Årjäng, Jonas Ås (kristdemokrat)?
### Tar du lite ur egen ficka också så räcker det till en 90-grams burgare. ### Fast vilken burgen borgare delbetalar burgarn själv? ### När det finns änkans skärv.
Har du läst i bibeln om den skärven, Jonas Ås (kristdemokrat)? Eller om den gyllene regeln?
Ibland smäller denna blogg till och blir en nyttoblogg. Som nu.
Saken var den att vi behövde hjälpa till och hitta en medicin åt en vän. Det var inte vilken medicin som helst, det var en viktig en – som var slut. Vi sökte på apotek efter apotek på nätet. Slut.
Gör en dumsökning Det är då livet har lärt mig att man ska göra dumsökningar. Spela inte klokare än du är, sök på det enklaste sätt du kommer på. Tänk på Astrid Lindgrens grådvärgar: ”Voffor gör di på detta vise’?”
Alltså skrev jag på Google: ”var kan jag hitta en medicin som verkar slut överallt”.
Svaret kom direkt från min datamaskin. Sök på Fass.
Inte bara biverkningar Vadå Fass? Det är väl där man letar efter spännande biverkningar? Nej då. Inte bara. Fass kan visa lagerstatus också.
Kort sagt: -Klicka fram fass.se -Skriv in namnet på medicinen du vill ha tag i och klicka på Sök. -Klicka sedan på knappen Sök på lagerstatus och därefter på den lika blå knappen Sök nära mig.
Ett fåtal kvar Upp kom en lista med apotek i min närhet. Tyvärr stod det Beställningsvara överallt. Pillren var slut.
Vänta, inte på en ort! Där fanns det ett fåtal kvar, berättade listan på skärmen.
### Nu är de slut där med. ### Kil ligger inte så långt bort.
Mamman till en ung vän ringer hans arbetsgivare. Hur är det med pôjken min, kommer han i tid till jobbet?
Damen i luren tiger tre sekunder, sedan svarar hon eftertänksamt: – Någon gång men mera sällan.
Så där är det för mig – med tanken på resten av livet. Vad ska jag göra de dagar, kanske år, som är kvar? Vad bör göras? Den frågan grunnar jag inte mycket på.
Någon gång men mera sällan.
Sista datorstarten Det blir väl som det brukar. Jag vaknar, ligger och läser nyheter i mobilen, särskilt text-tv, trär på mig min blå morgonrock och dom lilarandiga yllesockorna, häller upp kaffe, tittar om det snöar ute eller om sopbilen kommer, spelar vändåtta med den kära vännen, förbereder nästa uppträdande och nästa gubbvandring samt filar på En Viss Roman. Envis roman.
I mars 2025 slår mig ändå tanken: En dag har jag startat datorn för sista gången. En dag ska det sluta dimpa ner ett och annat vänligt mejl från trevliga läsare. En dag kommer det inga mer kortfattade svar från något förlag som tackar nej.
Då har jag burit ut min sista soppåse.
Dåliga tider När jag springer femkilometern i Sisuskogen blir kilometertiderna allt långsammare och världen bortom skogen ska vi inte tala på. Där är det dystrare än på länge.
Förresten är det tungt även i Sverige. Jag har inte bett att det ska gå 94,2 städerskor på en börs-vd i mitt kära fosterland. En skamlig siffra för vårt land.
Jag lunkar sakta nerför backen från femmans högsta punkt, sneglar på löparklockan på armen och tittar ut över världen. Den värld där Trump & Putin och Maktlystnad & Girighet & Rena Rama Dumheten styr.
Det är inte bara som motionslöpare jag noterar dåliga tider.
Vad bör göras? Så vad bör göras? Styrketräna? Backträna? Rusta upp? Skapa rörelse, rösta bort?
Jag vet ju svaren. De är rätt enkla. Men det ska göras också.
Mina framträdanden den närmaste tiden -Tisdag 11 februari: Gröna mattan, stadsbiblioteket, Karlstad. -Söndag 9 mars 11-13.00: Skrivsöndag, biblioteket Forshaga. -Onsdag 26 mars 19.00: Sisu Forshagas årsmöte, Sisugården.
