1. Varifrån kommer de, alla förstörarna? Min kompost behöver nedbrytare, det gör inte samhället. Våra samhällen, sakta sprickande, rämnande, vittrande. Inget samhälle behöver detta.
Sakta? Sedan Truskmump kom in i bilden går det fort. Spricker, vittrar, rämnar.
Nu hör jag även en varm moderatkvinna stå på torget och fördöma det han i Amerika gör. Han och de andra nedbrytarna. Hon säger kloka ord i mikrofonen, torget nickar eftertänksamt, håller med. Trots att det aldrig tänker bli moderat.
Torg har hört så mycket men sociala medier har det inte. Inte Youtube, inte Tik & tocket. Torg hör inte Förstöraren. Inte vårt torg.
2. Var kommer de plötsligt ifrån alla truskmumparna? Ligger de under stenar? Under stora stenar ligger de, djupt i lera och ruttenhet, många tusen års föraktfulla ruttenhet
Det är därför härskarorden luktar. Härskna.
3. Vi borde samlas med våra spadar, alla vi, varenda schysst person i universum som har en spade lägga prima matjord på och sedan sår vi något vackert i luckerheten.
Nyss satte jag ut kontroller till en närtävling som vår klubb arrangerade. Snok vid grävda gropen, 15 000 steg på måndagen, 14 000 på tisdagen, 17 000 på onsdagen. De skulle ju in också, skärmarna.
Så kommer påsken. I mobilen landar en färsk film från när barnbarn M gör chokladägg och praliner så snålvattnet rinner på oss ända här, 30 mil bort. På Facebook berättar äldsta dottern om hur hon sitter i bilen och ägnar sig åt vår gamla syssla från när hon och systrarna var små. Att räkna vårens alla gröna nyanser. På Instagram är yngsta dottern lycklig över lägenheten hon och hennes man ska flytta in i snart. De packar.
Nu – är påsken över, sista sillen uppäten och kortleken undanstoppad. Då gräver jag fram matjord ur komposten. Fin matjord som mina vänner maskarna och mikroorganismerna gjort åt den trädgård och det jordklot vi bebor tillsammans.
Älgar, skor och bokstävlar Ibland är det skönt att bara tänka på vackerheta, kärleken och allt det som faktiskt fungerar.
Än simmar älgar över Ångermanälven. Än står ett par löparskor i hallen och längtar ut. Än ropar 29 bokstävlar i mobilen efter sällskap.
Trivs.
### Här är berättelsen om en av de första gångerna vi räknade gröna nyanser, barnen och vi. 1993. ### Den är en av de krönikor jag oftast läst högt efteråt. ### Länk till krönikan: Grönheter
1. Ena dagen Biden. 2. Nästa dagen Trump. 3. Tredje dagen Trump när han blivit uppvärmd.
Det farliga är att bara se det som händer i USA dessa dagar som en gradvis förändring. En kvantitativ sådan.
Problemet är att när den kvantitativa förändringen når en kritisk gräns – då får vi en kvalitativ förändring. Ett språng i utvecklingen om du så vill.
Det är då vattnet kokar. Resten får du tänka själv.
Jag vet vad jag tänker.
### Telefonören ringer. -Ja’ såg en trampbil i da’ på förmiddan. Eller maskburk om du så vill. ### Han har råkat få se en Tesla framför Konsum nere på köpingen.
Trump & Musk är farliga, det vet Telefonören mycket väl. Alltså skrattar han åt dom snett underifrån.
Det är så vi gör, Telefonören och jag. Skojar i det lilla.
Skickliga smygfascister Topp tunnor galenskap är svårare att skoja om. När Trump och hans rådgivare av skickliga smygfascister tar i ordentligt ligger de hela tiden långt före varje försök till satir.
Tillvaron har humor. Plötsligt hör en efter en av sig och vill att den scenrädde ska komma och tala. Det vill säga jag.
Nåja, den värsta scenskräcken från ungdomen gick så småningom över och efterträddes av dagens kombination av ”å, jag älskar att stå där!” och ”hjääälp!”.
Så nu har vänliga människor ringt, mejlat och mezzat igen. Vill jag komma och föreläsa inför en skrivarcirkel? Vill jag hålla tal på en flyktingmanifestation? Vill jag vårtala?
Ja tack. Skamlig flyktingpolitik manifesterar jag gärna emot. ”Vi bare skôja. Ni ä’ faktist inte välkomne” – det är en feg och ynklig politik.
Ordförklaring: Skôja – skojade.
Här är några kommande framträdanden:
-28 april skrivarcirkel Deje. -30 april kl 19 vårtal, Övre Ulleruds hembygdsgård, Edeby. -3 maj kl 12 flyktingmanifestation, Stora torget, Karlstad. -10 maj kl 14 Forshaga hembygdsgård: medlemmar från Värmländska författarsällskapet presenterar nya antologin Ögonblicksbilder – Leva tillsammans.
### En gång i tiden levde jag bland annat på mina framträdanden. Det gör jag inte nu som pensionär. Därför tar jag sällan betalt av ideella arrangörer.Men jag blir rik på mänskliga möten, pirr och endorfin.
För övrigt anser jag att Turkiet måste släppa Joakim Medin omedelbart. Journalistik är inget brott.
När vår hall är omtapetserad, ommålad och omutsmyckad av den händiga i familjen (det är hon som skålar på bilden) blir det hall-fest. Det är sen gammalt.
Hallfest. Alltså serveras det hal-strad hall-omi och (h)al-koholfritt bubbel med hall-on.
Fin hall, go’ hallrenovatör! Trivs.
### Akvarellen på fjärde bilden har Pia Sondell målat.
Antag att det är en sån där dag när du bestämt dig för att springa lite längre än du brukat i vinter.
Antag att dina nya hörapparater gör att du fått tillbaka en hel kör av vårfåglar. De övar ivrigt medan du löper längs Klarälven och in mellan villagatorna.
Nu har det gått 50 minuter och du börjar bli trött mitt i löplusten. Rejält seg i gammelmansmusklerna.
Antag att det då råkar stå två små töser i kanten av dungen bredvid skolan. De undrar om du vill ha en blomma.
En lätt börda Allt detta hände mig i går och jag blev så lycklig. En blomma var räckte de den lufsande farbrorn i träningsoverallen, allt medan deras lärare nickade och log. – Tack snälla, det är klart jag vill.
Försiktigt försiktigt bar jag två nyplockade vitsippor med mig i näven, de sista kilometrarna hem. Tung i löpsteget, lätt i sinnet.
Jag hoppas barnen märkte vad de gjorde denna medmänniska glad. Det gjorde de nog.
Lokalradioprofiler: Bodil Tingsby, Sven LO Johansson och i kontrollrummet Urban Ericsson. (Foto: Värmlands Folkblad).
En dag 1983 när NWT:s blivande kulturredaktör Mats Dahlberg och jag gick Östra Torggatan fram i Karlstad mötte vi ett gäng herrar från Radio Värmland. En lång, en kort, två runda och en med rätt vardagligt utseende. Mycket duktiga radioröster alla fem men ”di ser inte ut som di låter… ” sa vi eftertänksamt till varandra.
Ty så är det med radiomediet. Det är ett kraftfullt bildmedium. Här gör du dina egna bilder med hjälp av ljuden och berättelserna. Vi visste båda två precis hur var och en av de fem rösterna från våra vardagsrum såg ut. Det hade vi ju hört. Dock såg rösterna inte ut som de människor av kött och blod vi mötte.
Tema public service Det är årets första nummer av tidskriften Värmländsk Kultur som sätter igång tankar. Temat är public service och numrets redaktör Ulla Walldén har gjort ett gott jobb. De brukar göra det, VK-redaktörerna, tidskriften blir bara bättre och bättre.
Hör bjuds vi 36 sidor värmländsk radio- och tv-historia, framför allt från den intensiva sista delen av 1900-talet. Program som Trädgårdsdags, eFekt, Livslust, Hajk och sändningarna av Svenska Rallyt virvlar förbi tillsammans med medarbetare som Ulf Schenkmanis, Bengt Alsterlind, Per-Eric Nordqvist, Bo Landin, Sven LO Johansson, Karin Lövgren och Lisbeth Fröding. Då, när programmen från Värmland nådde massor av lyssnare och tittare i landet.
Kulturpolitisk skandal Jag blir både nostalgisk och arg när jag läser artiklarna. Nostalgisk på grund av rösterna jag hör för mitt inre igen. Arg på grund av den tystnad som kom efter guldåren, genom beslut tagna högt över våra huvuden i provinsen. För att citera Olle Malmberg, chef för SVT i Karlstad 1987-2000, jag förmodar att det framför allt är tv han tänker på:
”Exemplen här ovan visar betydelsen av public service ’på plats’ ute i landet. Sverigebilden skapad runt om i landet menar jag är viktig för förankringen av public service. De växande politiska krafter som ifrågasätter demokratisk och offentligt finansierad radio och television får naturligtvis stöd för sina åsikter, om den folkliga förankringen urvattnas. För närvarande produceras inga allmänna program utanför Stockholm, Göteborg, Malmö och Umeå.
Det är närmast en kulturpolitisk skandal, enligt min uppfattning. Men våra kulturpolitiker har inte förstått vad deras passivitet lett till. Skadan är skedd, frågan är om den är irreparabel?”.
### Läs det här numret om du vill bli påmind om storhetstiden för värmländska röster i etermedia. ### Vill du veta ännu mer? Besök de värmländska radio- och tv-pensionärernas webbplats www.rtpk-karlstad.se
Årets första nummer av utmärkta Värmländsk Kultur.
För övrigt noterar jag: … att i samma ögonblick som Donald Trump köpte en Tesla av Elon Musk måste de fossilburna högerextremisterna i världen nu plötsligt börja gilla – en elbil?!! Dä’ tesagt.
Onsdag. Solig vårmorgon, förfrukost på balkongen, en talgoxe filar och skator fraktar kvist.
Det är hos de snälla människorna som skatorna bygger bo sa farmor. Vad gör det då att vår höga tuja på framsidan fått en kvast.
Tisdagen var också en bra dag. Bente Sabel från Oslo kom till Kulturhuset i Deje för att berätta om hur hon hittat sina förfäder i en fjärran skog långt norrut i Övre Ullerud. Där, på gränsen mellan Forshaga och Munkfors kommuner, låg de fattiga torpen vid Vågsjön.
Hennes förfäder och deras grannar hade knappast tid till att sitta på några balkonger och skåda skator. 1865 räknades 347 319 svenskar som utfattiga och två tredjedelar av landets befolkning, 1,9 miljoner, var så fattiga att de inte kunde betala skatt. Tre år senare kom de riktiga nödåren.
Bentes farfar Erik Gustav Sabel gjorde som många svenskar. Han utvandrade till Norge. En emigration som inte är lika uppmärksammad som den till Amerika.
Bente Sabels bok heter Skogsborna. En historia om fattigfolk från Värmland.
Det är årsmötestid och vi mötesrävar trivs. Det är som om min kropp vibrerar av minnen från de svenska folkrörelsernas barndom. Då, när vanligt fattigt folk i min släkt lärde sig begära ordet, räcka upp handen och rösta, skriva ett och annat protokoll och kanske sitta ordförande. Och förändra Sverige.
Grinigt behandlade metodister, modiga fackliga pionjärer, skådespelande landsbygdsungdomar, arga Spanienaktivister, livfulla CKF:are och piprökande LRF:are. Jag har dem alla i blodet. Det måste ha varit fler i släkten än jag som älskat ett bra förslag, en rapp replik eller en pigg ordförandeklubba de senaste 140 åren.
Kände kärlek Häromkvällen var det Föreningen Värmlandslitteratur som hade möte i det sjudande kulturcentret Gjuteriet i Karlstad. – Vi saknar dig i styrelsen, sa den förste jag mötte i lokalen. Sådant blir man glad av.
Nå, mötet gick bra och jag kände kärlek som vanligt inför allt arbete som kloka ideella medmänniskor lägger ner.
Klickbar karta med skrivare Efter själva årsmötesförhandlingarna var det dags att börja föreningens 50-årsfirande.
Den har till uppgift att sprida intresse för värmländsk litteratur. Därför har man genom åren bland annat byggt upp en stor samling digitala författarporträtt under Lena Sewalls ledning. Flera hundra porträtt på nätet vid det här laget.
I onsdags kunde man så presentera en riktig 50-årsöverraskning för oss mötesdeltagare. En fint ritad interaktiv Värmlandskarta. Gå in på den och klicka på en kommunhuvudort så hittar du länkar till kommunens författare. Snyggt!
Ett snabbporträtt av mig från sommaren 1982. Tecknat med kulspets i all hast av poeten Gunnar Ehne som bodde hos oss en natt. Han lånade min anteckningsbok.
Än en gång gör han mig rörd, den gode Millmarkôrn. Dessutom är det likt säger mina barn.
