Hur kan ett folk stå ut? Jag springer ut i novembermorgonen. I sociala medier klagade någon nyss över mellansvenskt mörker och kyla, nu tänker jag på Vietnams djungler, Ukrainas luftrum och Gazas bostadskvarter. Gazas raderade bostadskvarter.
Hur stod de ut i decennium efter decennium i det fattiga bondelandet Vietnam? Hur står de ut i Ukraina där grannregimen nu bombar elektricitet, värme, bostäder och liv? Hur kan någon orka fortsätta fly mot ständigt nya hörn av det grusade friluftsfängelset Gaza?
Uppförsbacken vid Svarthultet går lätt i början men efter ett tag blir andningen tyngre. Skillnaden är att min enkla stress är självvald och positiv. För mig är det lätt att stå ut.
Sen sol, elände… Jag vet varför krigen startade. Det gör de också. Vad hjälper det?
Nu klagar ännu en medmänniska i mitt Sverige över att solen fått för sig att gå upp treminuter senare och att hans termometer visar en grad minus.
Ännu en dag är bekymren i världen precis som dess rikedomar. Ojämnt fördelade.
Söndag, parkerar vid en av de 901 tjärnar i landet som heter Abborrtjärn.
Springer.
Här och där frestar min kommun med Mågôttbänkar, men jag ger inte tappt. Det gjorde inte de skogsfinnar från norra Värmland (mest) som på tre månader 1849 byggde banvallen heller. Den där jag hittar den goe lunken i dag. Sveriges första järnväg för folk, min sista löprunda denna vecka.
Tre månader för dem, drygt en timme för mig. Det blev visst två sjöar till i dag.
Häromkvällen hamnade jag i en panel. Det händer en gång per millennium och jag blir lika förvånad varje gång.
Paneler på offentliga möten brukar bestå av snabbtänkt folk, verbala typer med djup sakkunskap. Inte av fladdriga forshagingar som behöver manus till minsta femminuters inlägg.
Förvånat upptäckte jag att jag vågade begära ordet flera gånger och säga saker som inte alls fanns utprintade på papper. Plötsligt hörde jag mig själv prata oförberett om 60-talets enhetsfronter, journalistikens smörgåsbord, de tre K:na och sånt.
En del är nog lika bra att de inte står på papper efteråt heller, men det är en annan sak.
Vad jag borde ha sagt Nu undrar du möjligen om jag låg halva natten och kom på sådant som jag egentligen borde ha sagt i samtalet med den trevliga kvinnan som stod bredvid mig i panelen?
Nja, inte halva natten. Bara till halv två.
Trivs.
Fotnot: mötet var arrangerat av Karlstads Bokcafé. Nya Wermlands-Tidningens kulturredaktör Lena Richardson och jag samtalade om tidsandan mot bakgrund av Mats Parners och Stefan Widqvists bok Brev.
Lärdom ett: att vara en trevlig och duktig talare räcker inte om innehållet är tunt. Lärdom två: det är bra om du har en konkret politik och berättar om den. Lärdom tre: om folk i glesbygder och forna industriorter är missnöjda med stat och marknadskrafter kan det finnas skäl till det. Lärdom fyra: om folk är missnöjda med integrationspolitiken kan det finnas skäl till det. Lärdom fem: du måste ha ett framtidsprojekt som folk tror på.
På fredag den 8 november är det dags. Då framträder jag på bokfestivalens Värmlandsscen i Karlstad.
Dessutom säljer jag värmlandsböcker i Föreningen Värmlandslitteraturs bokbord på fredag förmiddag och i Värmländska Författarsällskapets bokbord på lördag eftermiddag.
Så här står det på bokfestivalens webbplats:
”Efter ett liv som motionär har Sven-Ove Svensson skrivit en inspirerande tänkebok för nybörjare, endorfinjägare och gatuplockare – Mitt liv som Värmlands sämsta löpare.
I boken hittar du hans 163 löparlärdomar, Runner’s high på Brårudsmossen, löparfilosofins tre grundsatser, fyra tänkande löpargurus och hans uppfinning för dig som tröttnat på elljusspåret.
Läs om lyckan att hitta en fem kilometer lång nerförsbacke. Lär dig komma loss när du fastnat i nya vätskeryggsäcken och är ensam hemma.
Kondition är fötter som vill i väg och lungor som håller med.
Sven-Ove Svensson, Forshaga, har gett ut ett 25-tal böcker och småskrifter och medverkat i lika många antologier, skrivit 1 100 krönikor i diverse löpartidningar, P4 Värmland, TV4 Värmland och Värmlands Folkblad med mera samt uppträtt offentligt ungefär 750 gånger. ”
Mitt framträdande på bokfestivalen på Nöjesfabriken i Karlstad sker på Värmlandsscenen fredag 8 november kl 14.30. Kom gärna!
Mina uppläsningar i år -Tisdag 6 februari: Môracafé, Munkfors församlingshem. -Tisdag 20 februari: Frukostklubben, Forshaga församlingshem. -Lördag 9 mars: Vänsterpartiet Grums årsmöte, Gruvan, Grums. -Onsdag 13 mars: Karlstads Hembygdsförening, Karlstadrummet, Bibliotekshuset, Karlstad. -Söndag 17 mars: Vänsterpartiets distriktsårskonferens, Hotell Årjäng. -Lördag 13 april: Hagfors bokfestival, Älvstrandens bildningscentrum. -Lördag 27 april: Världsbokdagen Karlstad, Gröna matten, bibliotekshuset -Torsdag 16 maj: Boksläpp ”Mitt liv som Värmlands sämsta löpare”, Gamla Kraftstationen, Deje. -Lördag 3 augusti: Poesi och berättarkväll, Vikingacentret, Nysäter. -Måndag 5 augusti: Författarafton, Församlingshemmet Östra Ämtervik. -Onsdag 14 augusti, berättarkväll, kvarteret Almen, Karlstad. -Fredag 20 september: Kulturnatta, Gröna mattan, bibliotekshuset Karlstad. -Lördag 5 oktober: Berättelser vid brasan, Nors hembygdsgård. -Tisdag 22 oktober: långt eget program på Folkhögskolan, Stöllet. ”Med penna, keps och löparskor genom livet”.
Kommande program -Fredag 8 november kl 14:30: ”När fötterna vill i väg”, Värmlandsscenen, bokfestivalen Karlstad. -Tisdag 12 november kl 18:00: samtal med NWT:s kulturredaktör Lena Richardson och författarna om Mats Parners och Stefan Widqvists bok Brev, Karlstads Bokcafé, Gjuteriet, Karlstad.
– Bor du i lägenhet eller i hus? känns också lustigt för den här 73-åringen men inte för många yngre talare. Livet har lärt mig att lägenheter har en tendens att hålla till i hus, men det hjälps inte. Den som bor ”själv” i ”hus” förväntas inte ha grannar bakom en dörr strax intill.
”Hemskt”? Nja, farligt är det väl inte, bara lite konstigt och möjligen förvirrande. Förunderligt är däremot är ordet hemsks historia.
Rädd eller skräckinjagande? ”NÄR MAN LÄSER GAMLA TEXTER kan man stöta på ord vars innebörd står i direkt motsättning till vad orden betyder i dag. Ordet hemsk, som numera vanligen har betydelsen ’skräckinjagande’ eller ’ryslig’, kunde alltså förr även ha en nästan motsatt betydelse: ’ängslig’ eller ’rädd’. Under en period på 1800-talet användes ordet i båda dessa inbördes motsägelsefulla betydelser, men så småningom kom den numera bekanta betydelsen att bli helt dominerande.”
Det skriver Bodil Rosqvist i senaste numret av Språktidningen.
Dum, slö, likgiltig ”Hemsk” som vi nu använder ordet är en avledning av hem, skriver hon. Tanken var att den som alltid håller sig hemma utvecklas inte mentalt, utan blir inskränkt och trög.
”Den betydelse som vi känner i dag, ’skräckinjagande’, ’ryslig’, är belagd sedan 1805 /…/ men i SAOB får man också veta att ordet tidigare har kunnat betyda 1) dum, 2) slö, likgiltig, 3) försagd, 4) ängslig, rädd, 5) dyster, svårmodig, 6) inbunden, 7) arg, förbittrad och 8) matt, illamående.”
Slutsatsen är enkel. Jag får nog ge mig ut ett tag i dag och inte sitta här själv hemsk i hus.
Unga kvinnor springer mer än någonsin läser jag på tv. I fjol deltog 14 700 kvinnor i Tjejmilen. I år var de drygt 19 500. Vid årets Stockholm Halvmarathon var det för första gången fler kvinnor än män i åldersgruppen 18-30 år på startlinjen.
Det får mig att tänka på den populäre sportjournalisten Sven Lindhagen. Så här skrev han på sidan 306 i tredje delen av mammas Husmorslexikon från 1955:
”Kvinnorna utöva i stort sett samma idrotter som männen och med samma tävlingsregler, ehuru delvis med något lättare redskap. Endast ’kampgrenar’ som boxning, brottning och tyngdlyftning samt hårdare bollspel, t. ex. fotboll, är förbehållna männen. Typiska uthållighetsidrotter, som fordrar stor kraft, t. ex. långdistanslöpning, förekommer inte bland damer.”
Sedan dess har världen gått framåt i den här frågan. Det gläder mig. I dag skulle ingen svensk sportjournalist behöva skriva de raderna. Tjejerna har erövrat den busiga delen av gympan.
Välkomna. Det är som med baksätet i bussen, här är det roligast.
EN GILLNING I MÖRDARBACKE
Vi är människor. Människor tycker om beröm.
En fredagslunch låter jag mina färska löparskor prova elljusspåret för första gången. De trivs direkt, då gör jag det med.
När jag precis kämpat uppför mördarbacken efter ett par kilometer hör jag steg bakom mig. En tjej i 40-årsåldern joggar förbi och slänger en vänlig blick mot den grånade gubben på krönet. – Bra jobbat! ropar hon.
Vi blir så tacksamma, skorna och jag. En gillning i mördarbacke slår hundra likes på Facebook. – Du med! ropar jag åt den bortflyende tjejen. Lätta steg! I flera hundra meter ler jag.
(Texten om tjejen som springer om på krönet av vår mördarbacke är från min bok ”Mitt liv som Värmlands sämsta löpare”).
Det är det där lilla ordet trivs. Hur kunde just det bli min speciella signatur här i livet?
Ibland ser jag vänner använda det i olika sammanhang när de mår bra. De hänvisar till mig: ”’Trivs’ som Sven-Ove brukar skriva.”
Då ler jag kärt inombords.
Klimatet, flodkräftan och dagstidningen Nej, jag är inte idiot. Inte fullblodsidiot i alla fall. Jag vet vad det ryska imperiet gör i Ukraina och ockupationsmakten Israel i Gaza och Libanon. Jag kan läsa statistiken som visar att det går 93 städerskor på en av de 50 rikaste börs-vd:arna här i landet, om vi räknar lön och övriga inkomster. 93-1, det är så bedrövligt. Jag vet att det dog 63 medmänniskor i fjol på svenska arbetsplatser.
Då har jag ändå inte nämnt klimatet, sillen, ålen, vitryggen, flodkräftan, pressfotografen eller dagstidningen. Jag kan sannerligen hitta skäl att vara både arg och ledsen.
Livet kunde ju vara så enkelt, utan de där hoten.
Den ljusa tonen Tro inte en sekund att jag bara räknar de lyckliga stunderna. Vi har sannerligen haft smärta i våra liv. När jag vill kan jag höra den mörka tonen inombords. Jag fick ju förresten själv ett cancerbesked för snart två år sedan.
Men. Jag har inte bara den mörka tonen. Jag hör den ljusa tonen med. De flesta dagar hörs den högre.
Det finns självuppoffrande vänner som fraktar förnödenheter från Värmland till krigets Ukraina. Det finns fantastiska människor i svensk sjukvård som går till sina jobb varje dag och räddar livet på gubbar som jag.
Det finns solidaritet.
Ett under I morgon ska jag ta en lätt löptur på stigarna uppåt Grossbolstorps höjder, har jag tänkt. Bara det – att jag kan göra det vid 73 års ålder – är ett under.
Då ska jag tänka på ett litet ord som livet lärt mig:
Trivs.
### Jag hör att en del som läst mitt förra blogginlägg bekymrat sig. Mår jag inte bra, när jag hade så lågt batteri tyckte löparklockan? ### Stort tack för omtanken! Jag mår förträffligt. Klockan visade rätt tomt kroppsbatteri i förrgår kväll med. Men det berodde på lycka. ### Jag hade haft glädjen att få läsa ur mina böcker för ett gäng trevliga människor på Klarälvdalens folkhögskola i Stöllet. Då tror klockan att jag är slut, när jag i själva verket går på små lätta moln, gjorda av endorfin.
En förmiddag ligger jag 30-procentig på min säng och försöker läsa Språktidningen.
Bara 30 procent – vid halv elva? Ja, det är löparklockan som hävdar att den vet hur det står till med mitt Body Battery, har jag upptäckt.
– Du ska inte hålla på och kolla det där, säger mina barn som tror att deras far har en hypokondriker i sig. – Det är inte bra för dig pappa. Du blir bara stressad.
Just det, hon läser av min stressnivå också, löparklockan. Kroppsbatteriet får hon tydligen fram bland annat genom att analysera signaler från mitt hjärta, exempelvis tidsvariationen mellan mina hjärtslag, samt sömnkvalitet, stress och aktivitet. Hur hon mäter stressen vet jag inte. Ändå är hon en vanlig nybörjarklocka.
Sätter präktigt pers Under två kvällar i oktober sätter jag pers. Lägsta bodybatterit någonsin. 8 poäng ena kvällen, 7 poäng den andra. Det brukar vara drygt 25 när jag sätter på Rapport.
Då, den andra kvällen, är hälsningen från klockan riktigt dramatisk. ”Body Battery tömdes nästan helt. Vila mer efter sådana här dagar och håll ett lagom tempo så att du inte tröttar ut dig.”
Helt slut ligger jag där och behöver egentligen inte alls titta på klockan för att veta. Det känns. Särskilt ena kvällen fattar jag dessutom inte varför. Det har varit en lugn dag.
De två mornarna efter personliga rekorden vaknar jag dåligt laddad fast jag sovit länge och borde varit fulladdad. 48 poäng ena morgonen, 52 den andra skriver löpklockan. Det ska helst vara 100 poäng.
Hemsk kommer av hem Nu är det snart dags för elvakaffe efter ännu en låg gårdagskväll. Batteriet hävdar att jag redan ligger för lågt och jag har glömt vad jag skulle leta efter i Språktidningen. Vänta, det var varför ordet ”hemsk” kommer av ”hem”.
Jag ber att få återkomma om den saken.
Det borde finnas en snabbladdare. Fint ändå att humöret är bra när batteriet är en gåta.
### Elbilar är lättare att förstå. ### Tur att jag inte indikerar räckvidd som bilen. ### Den sträckan skulle ha varit kort just nu.