– ny dikt av Viktor Root
Den ene kungen gav oss Vasalôppet.
Den andre Kungens kurva,
döpt efter en dikeskörning.
Den vi dras med nu gav oss sitt ord,
som bara kungar kan.
Tre kungsord till sitt folk:
Kaffeflicka. Vända blad.
*
Just då tog monarkin tredje steget
i alla familjeföretags utförstrappa:
Förvärva.
Förvalta.
Fördärva.
Och vi var sååå lyckliga.
Viktor Root
Om jag fick tag i koden till skylten vid kommungränsen, då skulle jag skriva i eldskrift:
Tvinga staten ge oss lov
att bekämpa våra mygg!
(Det är bedrövligt om det tar många år innan vi får lov att försöka göra slut på myggplågan norröver. Ta hit hela regeringen och tvinga dom att grilla utomhus en hel kväll i t-tröjor, när översvämningsmyggen är i form. Långt in på småtimmarna ska dom sitta där. Det är enda platsen den regeringen bör sitta på. Inte ens ett grillförkläde ska vi ge dom.
Här ska det egentligen vara ett förstärkningsord nu, som till exempel ”människoplågarna”, och det är inte myggen jag menar. Men det får du tänka ut själv. Dejes myggproblem är i-n-t-e överdrivet).
”Någon annan använder mitt Spotify-konto”. Du kan inte ana hur många som söker på de sökorden eller ungefär dem och får träff på den här bloggen. Flera gånger i veckan är det någon. Jag skrev ju om när jag blev kapad.
Problemet måste vara stort.
Första frågan: varför gör inte Spotify något åt saken? Om jag märker det så ofta, hur ofta måste inte de göra det?
Andra frågan: borde vi drabbade göra något åt saken? Borde jag organisera det? Även om jag fortfarande väljer att tro att han som inte svarade på mitt mejl dock kapade mig av misstag.
Bra tjänst Spotify. Men deras säkerhetssystem stinker. Miljarderna räckte inte till.
Bra tjänst Spotify.
Om jag fick tag i koden till skylten vid kommungränsen skulle jag skriva ett meddelande i eldskrift, så pendlarna kunde se:
Hur fick du jobb?
Kungen fick sitt
genom friktion.
(Om tusen år kommer svenskarna att tycka att deras förfäder var pinsamma. – Va? Hade dom en”Kung” år 2012? Som ärvde jobbet? Ärvde!? Hade han inga andra kvalifikationer än farsans sädescell? Det var låg utbildningsnivå i landet kan jag tro, demokratin hade inte införts förstås. Hjulet, var det uppfunnet? Hade dom jordgolv och utedass? Men kung? Stackars folk. Det är så 1000-tal).
”Prinsessa”? Det är sååå 1700-tal.
”Ockelbo”? Var inte det en snöskoter? Det är sååå februari.
Släpp in lite ljus.
Vi har inte bett några kvällstidningar att göra oss dummare och dummare varenda dag.
Släpp in mycket ljus.
Skylt på Oskarshamns kärnkraftverk:
Karlstad äger.
… en skuld på 100 000 år.
Den suger.
Lördag, kommer gående nerför Filaregatan i Karlstad. Den enda gata i världen där jag fått parkeringsböter, om än med 25 års mellanrum. Numera förstår den här kroppen att det inte var gatans fel. Jädra datumparkering, jäkla gatukorsningar som bara är korsningar på ena sidan. Jävla penningbrist, åtminstone första gången.
Ont om pengar är aldrig pittoreskt.
Varför tycker jag att parken och många av husen på Herrhagen ser mer välmående ut nu, än när jag gick på gymnasiet och bodde inackorderad här? Då, när FNL-lokalen i rivningskåken nere i Haga ständigt var kall om vintrarna och Dan högg upp ett gammalt dött körsbärsträd på gården och eldade med i kakelugnen?
Herrhagen är gentrifierat nu, läser jag på nätet. Jag antar att det gäller Haga med. Ordet kommer av engelskans gentry, herrskapsklass, och betyder att ett område får högre status. Ofta genom dyra nybyggen eller genom att folk som flyttar in tjänar mycket mer än de som bodde där tidigare. Soho i New York, Söder i Stockholm och Haga i Göteborg är exempel på sådana ställen. Liksom Nöden i Lund, Svartbäcken i Uppsala, Söder i Jönköping, Möllevången i Malmö och Prenzlauer Berg i Berlin.
Högre status här med?
I dag har även Herrhagen i Karlstad utvecklats på det sättet, påstår skribenterna. Kanske är det sant? Jag vet inte. Det är för länge sedan jag bodde inackorderad hos min morbror byggnadsarbetaren och hans fru på en tvärgata här.
Jag tror det är sant.
Nu kliver jag in på Gjuteriet. Kulturoasen på Verkstadsgatan, strax ovanför Nöjesfabriken. Ska man se de lokalerna också som gentrifierade? Det är en definitionsfråga. Dock är Gjuteriet en oas jag trivs med. Här har jag hört några av de klokare orden de senaste decennierna. Precis som i FNL-lokalen på Hagagatan för betydligt längre sedan, mitt emellan gamla Systemet och Frälsningsarmén, men det får jag berätta om någon annan gång.
En och annan förflugen dumhet hördes väl även där.
Radikalhögerns tre måltavlor
Denna lördag är det åter dags för samtal. Karlstads Bokcafé bjuder in och Magnus Linton talar. Han är journalist och har senast skrivit boken De hatade – om radikalhögerns måltavlor (bokförlaget Atlas, serien Vems Europa?). Ett 35-tal intresserade i olika åldrar har kommit för att fika och lyssna. Ute skiner majsolen, i Oslo håller rättegången mot Anders Behring Breivik helgvila och i Lintons tal och bok träder bilden av en hatande radikalhöger fram.
Nu är det inte judarna som är den främsta måltavlan för hatet längre, säger Magnus Linton. I stället har hatarna koncentrerat sig på tre andra mål.
I Östeuropa romerna.
I Västeuropa muslimerna.
I länder som Norge och Sverige dessutom en påstådd förrädarelit som bejakar mångkulturen.
Radikalhögern i Europa följer två spår i det hatet. Främlingsfientligheten och EU-kritiken.
Bofasta men tvingas flytta
Magnus Linton berättar om besök hos romer i Ungern. De är bofasta sedan många hundra år, men alla han pratar med funderar på att flytta, som situationen har blivit i landet. Han berättar om Nederländerna, där Geert Wilders muslimhatande parti är tungan på vågen. Om Anders Behring Breivik som liksom många högerradikala anser att två krafter förstört hans land. Feminismen och de mångfaldsbejakande kulturmarxisterna. Dit räknar Breivik även socialdemokraterna, det var därför han försökte döda så många som möjligt.
I Norge gick Fremskrittspartiet kraftigt tillbaka efter massakern på Utöya. Nu har de återhämtat sig och når ännu högre opinionssiffror än före bomben och skotten den 22 juli i fjol.
Han svarar nej
Magnus Linton slutar med två frågor. Har det mångkulturella samhället misslyckats? Ser vi framväxten av en ny modern fascism i Europa? Nej, svarar han trots allt på båda frågorna. Inte så att fascismen hotar att ta över.
Själv dricker jag upp mitt kaffe och går ut på Herrhagen igen. I parken filar en talgoxe och på Filaregatan har bilen framför mig fått parkeringsböter. Bästa botemedlet mot främlingsrädslan och fientligheten, tänker jag, är inte det alltid mer jämlikhet? Blir inte avundsjukan och hatet alltid mindre och brödrabråken alltid färre om du fördelar rättvist?
Skulle vi inte bli lugnare i själen varenda en, om vi avskaffade tvåtredjedelssamhället?
En gång var det Herrhagsskolan som tog emot överlevande kvinnor från koncentrationslägren. Tjugofem år senare blev vi varma i bröstet och tilltalade vederbörande på engelska, så fort vi såg en människa med mörkare hudfärg än vår egen här i kvarteren.
– Have you deserted from the Vietnam war?
Jag är en militant jäkel. Jag tycker vi ska komma överens om att bondförnuft och hederlig arbetarmoral ska gälla i varje grupp av människor på denna jord. Det tror jag hårt på.
Alltså var det rätt av vietnameserna att slänga ut fransmän och amerikaner, när dessa ockuperade deras land. Det var rätt att ställa sig framför stridsvagnarna och försöka hindra dem i Prag 1968 och på Himmelska fridens torg 1989.
Men det var inte rätt att kasta ägg på den amerikanske ambassadörens bil i Glanshammar 1970, fast han representerade bomberna mot Vietnam. (Man trampar inte i maten! som farfar Einar brukade säga). Och det var sannerligen ingen klok och bra barnuppfostran av Vänsterpartiet i Malmö att låta barnen på deras första maj-firande gå lös med slagträn på en bild av centerledaren Annie Lööf. Partier bör inte befinna sig i puberteten, svenska folkets öde är för allvarligt för det.
Tårtan i form av den svarta kvinnan som skars sönder i underlivet, medan omgivningen på Moderna museet storskrattade och fotograferade.
Annie Lööf-bilden hos Vänsterpartiet i Malmö som bonkades sönder och samman i skallen av barn, medan omgivningen storskrattade och fotograferade.
Samma dumheter överallt, samma obefogade våld.
Varför ställde ingen sig i vägen där? Det är rätt att göra uppror.
”Kvinnorna utöva i stort sett samma idrotter som männen och med samma tävlingsregler, ehuru delvis med något lättare redskap. Endast ’kampgrenar’ som boxning, brottning och tyngdlyftning samt hårdare bollspel, t. ex. fotboll, är förbehållna männen. Typiska uthållighetsidrotter, som fordrar stor kraft, t. ex. långdistanslöpning, förekommer inte bland damer.”
Svenskt Husmoderslexikon, Band III (1955).
Ibland är det skönt att veta att världen går framåt. På vissa områden gör den faktiskt det. I dag skulle ingen svensk sportjournalist behöva skriva stycket ovan. Sedan texten skrevs i mammas uppslagsverk har tjejerna erövrat den busiga delen av gympan.
Välkomna. Det är som med baksätet i bussen, här är det roligast.
Jag har försökt låta bli att kommentera kulturministerns tårtkalas. Det, där hon skar i könet på en högljutt skrikande svart kvinna, visserligen i form av en tårta. Men jag kan inte.
Symboliken är så tydlig, att ingen svensk, av kvinna född, kan ha undgått att begripa vad tårtkalaset verkligen betyder. Vad än sedan upphovsmannen och övriga medverkande hade tänkt sig.
Vit rik överhetsperson med vapen i hand förtrycker svart kvinna som redan ligger – och slår dövörat till inför den fattiga kvinnans rop på hjälp.
Scenen är samtidigt en tävling. Vem beter sig mest korkat? Kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth, konstnären Makode Linde (som stod för tårtan och skriket), de skrattande journalisterna och kulturpersonerna runt omkring eller de delar av det övriga kultursverige som efteråt applåderat konstverket?
I mina ögon vinner kulturministern den tävlingen. Så sätter hon också Sverige på kartan för en könsstympning. Det har ingen lyckats med förut.
Lena Adelsohn Liljeroth. Inte den vassaste tårtspaden i lådan.
