Rövartåg i hembygden, 2

Nej, jag är inte emot reklam. Principiellt. Det skulle vara korkat, särskilt med tanke på att jag var journalist i 30 år. Oftast som anställd eller frilans vid en tidning eller tv-station som levde på annonser. I mitt nuvarande jobb har jag beställt massor med annonser och ibland skrivit texter till dem.

Stolt.

Det handlar inte om reklam. Det handlar om etiken för denna reklam och om Gustaf Frödings integritet. Jag hade blivit lika ledsen om någon hade sålt Werner Aspenström eller Tomas Tranströmer till kapitalet.

Det var en så vacker låt.

… och här kunde historien ha slutat. Det finns viktigare saker att bråka om. Jag vill bara lägga till en sak. Min åsikt har jag kvar – men jag har fått låten tillbaka. Hur det gick till är privat. Det har med kärlek och värme att göra. Mando Diaos och Gustaf Frödings låt är präglad på något annat nu i mitt sinne. Någon annan.

Tack.

 

Svenssons släng: Rövartåg i hembygden, 1
Artikel i Aftonbladet: ”För oss handlar det om att göra en bra affär i varje läge.”

Sveriges mest lönsamma sex?

Beatrix abdikerar.
Obelix har flytt till diktaturen i Ryssland.

Du skulle inte tro om jag sa hur vår egen Majestix fick sitt jobb, men det har med friktion att göra. Kungar får sina jobb genom att andra gni’r. Det är det dom lever på sedan också.

Gni’inga.

Detta apropå abdikering och odemokrati.

 

 

 

 

Hållna tummar och krigiska kommuntjänstemän

Varför håller man tummarna för att önska någon lycka? undrar en frågare i januarinumret av Språktidningen. Svaret handlar om språk men också om vad folk har trott på för högre makter.

Att hålla tummarna är ett gammalt sätt att be om skydd mot onda makter som maran och att önska välgång, skriver Susanna Karlsson som svarar i tidningen. Bortsett från att maran betyder något annat för oss som löper, så känns svaret betryggande. I Romarriket höll de tummarna redan under första århundradet efter Kristus.

Den som däremot korsar fingrarna för att ge tur rör sig bland kristna föreställningar. I cross my fingers säger engelsmännen. I den tidiga kyrkan korsade de fingrarna för att skrämma bort ondskan genom att anspela på det kristna korset.

Vem gör vad?
I dag håller folk tummarna i stora delar av norra Europa när det behövs. Sverige, Finland, Tyskland, Nederländerna och Polen för att ta några exempel. Korsar fingrarna gör de i England, Norge, Danmark, Spanien och Frankrike. Det är inte språket det beror på utan regionen. Fransmännen korsar fingrarna men de fransktalande i Schweiz kramar tummarna.

Att korsa fingrarna kan också betyda att du ljuger eller luras. Vem har sagt att det ska vara lätt, fingerpratet?

Utan uniform på närmsta landsting
Samma nummer av Språktidningen berättar om hur strategerna har tagit av sig uniformerna. Nuförtiden lägger de upp strategier för offentlig förvaltning.

Suck.

Det är som om var och varannan informationskampanj vore ett slagfält. Strategerna finns inom alla möjliga områden och titeln kräver alltid ytterligare bestämning, skriver Yvonne Busk.

”Det finns planstrateger, informationsstrateger, kommunikationsstrateger, IT-strateger, barnrättsstrateger, skolstrateger, internationella strateger och HR-strateger, för att bara nämna några. Och kombinationstitlarna bidrar inte nödvändigtvis till klarhet. Den dimhöljda titeln utvecklingsstrateg finns det till exempel gott om.

Inte bara strategerna har klivit in från slagfälten. I många förvaltningar bildar tjänstemän staber. Generaler utses att leda projekt, och piloter blir spjutspetsar in i verksamheterna.”

Andra världskrigets fel
Det beror på efterkrigstidens USA att vår offentliga sektor låter så krigisk i dag, berättar Mats Alvesson i artikeln. Han är professor och arbetslivsforskare vid Lunds universitet.

”Efter andra världskriget var militärer populära och stod högt i kurs, vilket innebar att det militära språkbruket fångades upp av företag. Sedan har de vandrat vidare via näringslivet och tagit plats i våra kommuner och landsting i samband med det som brukar kallas new public management (NPM), det vill säga trenden att göra offentliga organisationer mer företagslika.”

Suck.

Hotande nära några gånger
Själv har jag varit hotande nära att bli strateg ett par gånger. Men då har de tittat på mina slitna jeans och t-tröja och sedan har de tänkt att ”den där f-n kan vi väl ändå inte göra informationsstrateg av”?

Tänker övergripande har jag gjort i hela livet men säg ingenting till dem om det. Jag har alltid tyckt att det är bäst om det är soldaterna som hålls i uniformerna och informatörerna i t-tröjorna.

Världen blir ett snäpp tydligare då …