Etikett: Lärdomar

Min hyllning till det opublicerade

Hund med skugga

Här är några texter jag inte publicerat:

Den med råd till youtubetjejen i Grums, hur hon ska krishantera och vända en dålig sak till en bra. Den om en lokal värmländsk redaktör som borde läsa Matteus 7:3, gärna i 1917 års översättning. Den från universitetet, när jag blev … asch dä kvetter.

Det är som med foton på människor som dött i olika olyckor. När jag var journalist såg jag ett antal sådana bilder på redaktionerna. Fotograferna hade knäppt dem, för mitt i ögonblicket fanns inte tid att grunna över publiceringsbeslut, bilderna måste tas. Helst diskret.

Publicerade blev de aldrig. I dagarna har vi sett ett undantag från den regeln, men det var ett nödvändigt undantag.

Hur tänker de?
Nu pratar jag om texter igen: jag tror vi är många som behöver formulera saker och ting i ord. Skrivandet hjälper oss att förstå världen. Det är bara det att allt måste inte publiceras.

En del är ointressant för andra. En del är för elakt. En del är så privat, att bara den elakaste nyckelromanförfattare skulle komma på tanken att skicka ut de orden i offentligheten.

Jag kommer aldrig att förstå hur vissa av dem tänker.

# Ändå är jag naiv. Gång på gång glömmer jag hur lätt det är att bli missförstådd.
# Skriver du om en synål är det alltid nån enögd jävel som tar åt sig, sa Fritjof Nilsson Piraten.
# Det finns de som jag vill SKA ta åt sig också, men det är en annan historia. Det är inte de enstaka lokala redaktörerna och youtubeprofilerna som är huvudproblemet i världen.

 

Hur den icke legitimerade barfotaläkaren Svensson gör bort sig

Det hela är pinsamt men det är ju sådant som kåsörer stundom sysslar med. Gör bort sig.

Hur många löparkrönikor har jag skrivit i diverse blad genom åren? Hur många skador har jag själv haft i ben och andra partiklar? Hur många idrottsläkarspalter har jag plöjt? Hur många joggingböcker?

Mitt eget skadepanorama genom åren sträcker sig från rispor i skallen och på näsan till nackproblem, skulderproblem, stukade revben och … ja, det fortsätter söderut. Värsta stukningen av foten en gång, tappade naglar på Värmlandsnäs, hela långtån som sprack nertill under Berlin Marathon. Två långa skadeuppehåll, det ena på grund av knäet, det andra på grund av diskbråcket. En gång gick de in i knäet och hittade ingenting. Vad alla undersökningar de gjorde av nacke och rygg kan ha kostat törs jag inte tänka på.

Kort sagt, jag är som alla motionslöpare som hållit på några år. En icke legitimerad idrottsläkare, vi blir sådana. Fråga mig om löparknä och jag ska säga vilken stretchövning du bör testa. Fråga mig om hälsporre och jag kan berätta hur lång tid den tog att läka för en bekant till mig. Flera bekanta till mig. Fråga mig om den lätta stretchningens betydelse för blodgenomströmning och läkning. Fråga…

Saken är den att löpningen är en medicinsk paradox. Du mår bättre och sämre. Undra på att vi blir experter.

Bursa eller DVT?
I början på förra veckan började det molvärka i höger underben och kännas som en svullen knöl. Bursa? tänker du. En av kroppens egna smörjkoppar som behagar krångla? Ja, kanske det. Sitter det över huvud taget någon bursa där, på insidan smalbenet och i höjd med mitten på vaden?

Även en expert kan behöva googla, så då gör jag det. Bursa kan det vara.

Sedan googlar jag på symptomen. Mådde jag inte lite tjyvtjockt i tisdags och onsdags kväll och mitt på torsdagen? Lätt huvudvärk, yrsel. Jo. Som van googlare letar jag mig snart fram till DVT. Djup ventrombos. Naturligtvis, en blodpropp är det, av värsta slag. Du är ändå 64 år, Svensson. Tjockskallig har du varit hela livet, nu börjar blodet tjockna också.

Värken stämmer, förklarar Google. Svullnaden stämmer.

Sent på fredagskvällen har jag övertalat den kära vännen att det är bäst att ringa 1177. Plats 10 i kön. När jag kommer fram har jag tappat rösten.
– Blodpropp, viskar jag.
– Åk in till akuten, säger 1177.

Halv fyra på natten kommer doktorn in i mitt behandlingsrum, en trevlig ung man. Då har de tagit blodprover och gjort diverse tester, men han har inte läst resultaten än för han vill undersöka mig först.
– Här, känn, säger jag. Här är det svullet. Ont gör det också. Prôpp.
– Du har inte känt att det är likadant på andra benet? säger han vänligt. Det är benhinnan du känner. Den känns så.

Shit, som vi säger här på trakten. En vanlig enkel benhinneinflammation? Gud så pinsamt. Det första som varje idrottsläkarspalt med självaktning skriver om. Har jag missat något så vanligt? Här ligger jag och försöker få doktorn att hitta svullnaden och så hittar han en likadan på andra benet. En som visserligen inte värker.

Jag blir så full i skratt. Det är inte en propp på väg norrut i kroppen. Det är en vanlig uschlig shin splint. Hurra!

– Det kan ta tid innan du kan springa fullt ut igen… säger doktorn.
– Jag vet, svarar jag lyckligt. 71 dagar i genomsnitt.

Tjohoo!

Lästips: Inte glömma, inte minnas

Inte glömma

Nyutgåva av Eva Thorstensson Landins bok ”Inte glömma, inte minnas – från Auschwitz till chokladpudding med vispgrädde”

Här nedan berättar Eva om boken med sina berättande dikter som nu kommit i ny upplaga. Jag har själv varit med på en av de många värmländska studieresorna till Auschwitz. Jag glömmer aldrig överlevaren Flora Gladhs berättelse i bussen och vid krematoriet där hon förlorade så många.

Läs Evas bok.
Diskutera den i skolan och på andra ställen där människor möts.
Vi får aldrig glömma.

/Sven-Ove

Eva Thorstensson Landin:

Det börjar i en stad i Ungern försommaren 1944. En judisk flicka fyller 19 år i gettot. I väntan på vaddå? Vad hon och hennes familj väntade på, det vet vi idag men det visste hon inte då.

Boken berättar med flickans röst, Flora heter hon, om det ofattbara som händer i Auschwitz. Flora berättar om livet efter det ofattbara, om den femtio år långa tystnaden. Flora är död sedan 2012, men hennes berättelse lever.

Del två: Vittnesbörd från forna Jugoslavien, för att vi inte ska glömma vad våra nya landsmän/kvinnor upplevt på europisk mark under inbördeskriget på Balkan på 1990-talet. De människor som vi idag delar vår vardag med. Inte glömma…

Inte glömma, inte minnas – från Auschwitz till chokladpudding med vispgrädde. Bokens titel i sin helhet. Vispgrädden är en makaber ingrediens i en titel om folkmord men får sin förklaring i bokens tredje del: Två ynglingar dekorerade med nazistsymboler mördar en svart ung man på öppen gata i Sverige. Året är 1995. Platsen är Klippan i Skåne.

Ali Alabdallah, flykting från Syrien avslutar boken med sin dikt Damaskus. 2013 – ännu ett krig, ännu en människa som längtar och som tvingats lämna sitt älskade land. Men som kämpar för att dra sitt strå till stacken i det nya landet. Jobbar för att hjälpa sina landsmän till en snabbare integration i Landskrona, där han bor idag.

De flesta går förbi
I skrivande stund augusti 2015 skulle boken ha kunnat avslutas med berättelsen om den gravida unga kvinnan som sitter utanför Konsum och tigger. Med sin pappmugg sitter hon varje dag, tyst tackande för de småpengar jag lägger i muggen.

De flesta går förbi. Har skaffat sig argument för att inte lägga en slant i muggen. Ja, det är ovärdigt, men hon behöver pengarna. Till livets nödtorft antar jag och till sina släktingar i ett annat land.

Jag lägger alltid de kronor jag har. Av flera anledningar; För att hon behöver det.

För att jag skäms om jag inte gör det och sedan travar ut med en vagn överfull av mat. Jag lägger mina småpengar i hennes mugg och hoppas få nån annan att göra samma sak.

”Jag ger aldrig”
En kvinna kommenterade utanför svängdörrarna på Konsum:
– Nej, jag ger aldrig,
– Varför det?
– Det vet man inte, det är organiserat. Det vore bättre de fick hjälp i hemlandet.
– Kanske det, men nu sitter hon här och hon behöver hjälp, så enkelt är det. Jag ger alltid. Även om det är en liten summa.

Nästa gång vi träffades utanför Konsum; hon tar upp en tjugosedel ur plånboken och stoppar i muggen. Det är samma kvinna som sitter där.
– Jag ger henne alltid tjugo kronor, säger hon.
– Men förra gången vi sågs här sa du att du aldrig gav nåt till tiggare.
– Ja,ja, man kan väl ändra sig.

Ja, det är just det: Man kan väl ändra sig. En dröm om att kunna förändra, om än aldrig så lite har drivit mig att skriva denna bok.

### Boken kan beställas direkt av mig, Eva, till ett pris av 212 kr inkl. moms + frakt.
### Maila din beställning till: eva.thorstensson@gmail.com

 

När kan vi börja renoveringen?

Fjäril på betong

Min socialism har bestämt sig för att låta individen vara individ, för då blir hela gruppen starkare.

Min socialism tycker om individer, särskilt sådana som ser några meter bortanför den egna näsan. Gärna kilometer eller mil.

Min socialism känner väl till att gruppen du bryr dig om kan växa fort och fint om ni bara vill. Du kan bry dig om många. En dag kan ni vara jordklotets vackraste allihopakram, produktionsenhet och samtalsgrupp tillsammans, fast ni är så olika. Det handlar om respekt. Låt ringen växa.

Ibland behöver de skärpa sig och det behöver du med. Ni är bara människor. Ibland går det hur lätt som helst. Respekt.

Min socialism hatar djupa klyftor och orättvisor, höga höjder gör aldrig nytta i ett land. Måste fattigdomen finnas bör den delas lika men bäst är när vi utrotar den.

Min socialism gillar tidningar, gärna ettriga redaktioner som skrattar ibland men håller koll. Radio och tv ska inte vara trötta diskjockeys och smilande fördummare. Till det behöver de vår hjälp. Ställ krav på klokhet och professionalitet. Vi har rätt att få veta hur pengarna kommer och går.

Den som är rätt vaggad, självständigt fostrad och klokt lagd efterfrågar inte dumheter på burk.

Skratta vill vi. Skratt som vet vad det vill och inte hånar andra folk. ”Hudfärgat” är ett ord som sårar, precis som de där föraktfulla på n- och z-. Såra inte. Den som tror att lika människovärde är en floskel vandrar själv omkring i världen som en ful schablon från 1933.

Människan kommer söderifrån, vi är alla afrikaner. Vi har haft inlandsis på trakten, här har alla vandrat in. En kunde göra järn, en kunde fläta näver och en bakar pizza som smälter i munnen.

Vartannat ord i vårt språk har kommit traskande. Säger du ”ärans och hjältarnas språk” så svarar jag: tyska! Alla de orden är tyska utom och-et. Vad är det för fel på det? Vi behöver ”arbete”, ”solidaritet” och ”webb”, vilken tur att de också vandrade in.

Min socialism vill ha fler lokala mjölkbönder, lokalredaktioner och lokalpolitiker. Det mår hela världen bättre av.

Min socialism vill att solen ska gå upp över en mänsklighet som trivs, på ett jordklot som inte har feber. Det är vad den vill.

Fjäril på betongNär kan vi börja renoveringen?
Hur har du det vecka 42?

Löparlärdom nr 131-137

Asfaltlöpning

Löparlärdom nr 131: Du kan inte springa fortare än en arg tjäderhona flyger. Ducka.

Löparlärdom nr 132: Om du möter en muttrande grävling på väg uppför i långa nedförsbacken på milbanan: hälsa artigt.

Löparlärdom nr 133: Du får plocka svamp. Helst inte i sista kurvan på Stockholms stadion, dock. Folk kan tro du är schleten.

Löparlärdom nr 134: Skogsluft är gôtt. Stig är skönt. Strand är fint. Havskluck är vilsamt. Storm är spännande.

Löparlärdom nr 135: Åska – är för dumt fôlk. Tor hatar löpare. Springer du på slätt: donk! Springer du under träd: donk! Springer du i vatten: donk!

Spring hem.

Löparlärdom nr 136: Ett stilla regn är som en smekning. Snöar det lappvantar knirrar det fint. I Halland vräkte snön mot oss nerifrån en gång, när vi hade träningsläger längs havet. Kul att få i munnen.

Löparlärdom nr 137: Om en mycket rund kvinna med andfådd hund blir arg när du möter henne på trottoaren och hon ilsket fnyser ”Dä finns skoger te sånt där!”. Spring bara lugnt vidare. Ge henne inget av alla de bra svar du hinner tänka ut på tillbakavägen. Tig.

En ska aldrig skåda andfådd hund i munnen.

Schleten – sliten.
Gôtt – gott.
Fôlk – folk.
Tor – åskguden.
Donk – hårt slag (eller i andra sammanhang dunk).
Dä – det.
Skoger – skogar.
Te – till.

Fler löpta lärdomar
AsfaltlöpningLöparlärdom nr 1-25 – Löparlärdom nr 26-49 – Löparlärdom nr 50-89 – Löparlärdom nr 90-116 – Löparlärdom nr 117 – Löparlärdom nr 118-122 – Löparlärdom nr 123-125 – Löparlärdom nr 126-130

Självhjälpsförfattare är vi allihop

Det är klart det är självhjälp vi håller på med. Varför har jag inte förstått det förut?

Asch, det har jag. Jag har bara inte fattat det fullt ut.

Såhär är det. Jag brukar sluta en viss typ av Facebookinlägg med det användbara ordet ”Trivs”. Mest för att det är sant, jag mår ofta gôtt. Då citerades jag av den ene efter den andre, vilket också var trivsamt. Fast en afton i vecka 34 slog tanken mig. Tänk om facebookvännerna tror att jag vill bli optimistkonsult? En blåögd typ som går genom världen och inbillar mig att allt är bra. Allting.

Allt är inte bra. Familjen har sannerligen haft sina prövningar, även om jag inte skriver om dem här, när det är privat. Världen och svensk inrikespolitik är inte heller frisk som en nötkärna. Jag vet. Jag försöker inte lura mig själv eller andra.

När jag antydde att jag inte ville bli den där konsulten med självhjälpsböckerna kom kommentaren fort. Den roar mig. ”Jamen, självhjälpsbok! Det vore väl nåt!”,

Vad är det som driver oss?
Nu har jag gått och tänkt på saken en halv vecka. Grunnat på dagen, grubblat i natten. Vad är det som driver oss egentligen?

Jag pratar om skrivarna i världen. Du möter dem i litteraturen, du möter dem på bloggar, du ser dem varje dag på Facebook om du finns där. Kreativt folk som berättar och berättar, hela tiden knåpar de på sina inlägg och historier. Berättar om glädjen med Trädgården, Hunden, Rallysporten, De Gamla Goa Gitarrhjältarna Från 1970-talet, Naturen, Fisket, Fågelskådningen, Löpningen, Släktforskningen, Cyklingen och De Små. Eller vad det nu är som just de brinner för.

Jag själv är likadan. Orden finns där, bakom tangenterna. De bråkar och bökar och gör en skrynklig i pannan men också glad. Hör, nu ropar de och vill ut. De vill träffa folk.

Första steget mot lösningen
Det är klart att det är självhjälp vi sysslar med. Först och främst är det alltid för mig själv jag skriver. Orden pockar – men när de gör det hjälper de mig att tänka klarare. Ska du lösa ett problem är första steget alltid att formulera det.

Ja, vi har främlingsfientlighet bland folk som känner sig orättvist behandlade. Nå, så låt oss göra Sverige rättvisare igen.

Ja, klimatet är på väg åt värsta heta helvetet. Juli var varmast i världen sedan 1880. Nå, så låt oss flyga mindre och ställa bilen hemma oftare.

Ja, vi har högt blodtryck i släkten. Nå, 5:2 fungerar bevisligen och löpningen är ett nöje.

Optimist?
Det är självhjälpsberättelser vi skriver hela tiden, varenda en av oss. Bara det att vi skriver är ren och skär optimism.

FärgglattRöd optimism i mitt fall.
Trivs.

Å vad jag vantrivs

Skugga i sand

När den tredje facebookvännen på kort tid citerar min flitiga fb-kommentar ”Trivs” börjar jag inse att det är dags att balansera. Folk kan ju tro att jag vill bli optimistkonsult och skriva självhjälpsböcker.

Å vad jag inte vill det.

Alltså: jag vantrivs med orättvisor, jag vantrivs med fästingar, jag vantrivs med vildsvin i markerna och lösa hundar i löparspår. Högerfolk som kallar vänstern ”PK” vantrivs jag med, otrivs även med hostare som inte håller för munnen på kafé och trivs illa med redaktörer som kopierar polisuttrycket ”fräck stöld”.

Det var det hela.

Vänta, främlingsfientlighet, nyliberalism och alla sorters diktaturer, sa jag det? Dopade idrottsmän och filmande fotbollsherrar, fick du med dom? Tanter som tar upp två platser i bussen. Det där fotot av min skugga, där jackan hänger så det ser ut som om jag har mage.

Nu.
Nu trivs jag.

# Trivas. Från fornsvenskans Þrivas, förkovras, tillväxa; ha framgång; trivas.
# Jämför treva, treven, trevlig.
# Treva kan vara trevligt och framgångsrikt främja tillväxt och förkovran. (Gammalt Grossbolstorpsordspråk).

”Icke nationellt pålitlig bild”

Tjur

”Jamen, ser du inte? Titta på bilden nu’ra. Den där vallen är inte uppröjd av pursvenskar, dom som eldade upp skogen kom långt bortifrån Karelen från början.

Nötkreaturen ska vi inte tala på. Du tror väl inte att dom där exemplaren är några äkta gamla fosterländska uroxar? Uroxen var mörk och långhårig, det är jag säker på. Kreatur får ha mörkt skinn.

Hästarna? En häst borde aldrig få vara med på en nationellt pålitlig svensk väggbonad. Aldrig någonsin. Hästen bor i Vilda västern, det har jag sett på tv. Det är i Amerika. En del säger att hästen kommer från Eurasien. Vi borde aldrig ha gått med där, jag är helt emot Eurasien.

Skogen på bilden är också invandrare men värsta hånet på bilden är molnen. Dom har kommit blåsande från Bortre Arabien eller Bornholm eller därborti. Regn är det, inuti.

Bedrövligt. Släng ut dom.”

# Ironi. När du säger eller skriver motsatsen till vad du menar och förväntar dig att folk ska inse vad du verkligen vill ha sagt.
# Ironi. Svårt tror vissa.
# Och ändå känner jag små barn som förstår mycket väl. Gôtt.

Regler för vänskap

Fb-like

Tre skäl till att inte bli vän med vissa på Facebook:
1. Du vet inte vad de står för.
2. Du vet.
3. Det är någon annan som ber åt dem.

Fem skäl till att avvänna några på Facebook:
1. De vet att de är rasister.
2. De vet inte att de är rasister.
3. De tjatar outhärdligt mycket om Ukraina, online-spel eller det där tredje, tjatiga.
4. De är alldeles för roliga, så du hela tiden frestas att blanda dig i en massa trådar där de borde få vara ifred.
5. De har inte gillat, kommenterat, kritiserat, kompletterat eller delat något du skrivit sedan freden i Brömsebro.

Kan jag vara vän i verkliga livet med någon som jag avvännat på Facebook? Absolut. Se bara på punkterna 3, 4 och 5 i förra stycket. På senare tid har jag råkat ut för flera rejäla fyror. Det är skojigt folk, gärna 20 år yngre i väl sammansvetsade kamratgäng.

Knip din trut, Svensson, tysta din tangent. Du blir bara patetisk när du lägger dig i. Det är INTE en förmildrande omständighet om du själv råkar vara n-ä-s-t-a-n lika rolig som dem någon sällsynt eftermiddag.

Sluta nu.
Duvor ska också ha mat.

Jäkla fyror.