Lärdomar – Sida 53 – SVENSSONS SLÄNG

Vad är det vi tränar?

En text till mina vänner, ni vet vilka ni är.

Jag har kommit på vad som händer när jag springer.
Det är då jag liftar med mitt undermedvetna.

Tro inte att det är kroppen du tränar. Den figuren åker bara snålskjuts. Det är sinnena du tränar. Du trubbar av slösinnet, vilminnet. Skärper smärtförträngar’n. Trimmar sinnet som vill brinna, hinna, vinna.

Hjärnviljan.

Jag har kommit på vad som händer när vi kämpar. Du som har Värken, du som Över Huvud Taget Har Svårt Att Röra Dig, du som tränar kroppen i att löpa lätt i motvind och medvetande. Kampen är en vän. Han vill inte veta vart vi ska, vad vi kunde i går, vad vi har på banken eller vad vi blir i morgon.

Kom igen nu, säger han snällt, ibland hårdhänt. Kom igen nu, dit bort orkar du… pekar han på en gatlykta, en köksbänk, en uppgift som egentligen är omöjlig, både i går och i morgon. Kom igen. Nu. Nu kan du.

Det händer att han har rätt.
Då är det inte kroppen vi har tränat.

Inte först.

Han tror de spelar dam

FIFA är väldigt noga, det vet alla. Där ska det gå rätt till, annars är inte Sepp Blatter med. Fotbolls-VM får inte heta fotbolls-VM, det måste heta dam-VM. Annars får inte TV4 vara med.

Möcke bra. Det ska va’ noga. Är det en dam som spelar fotboll, då ska det heta damfotboll. De spelar inte boll, de spelar dam, tror Lillefar Blatter. Är det en mutkolv som bestämmer, då ska det heta FIFA.

Herr Blatter är inte den bäste att skicka fram i en höjdduell men djupa fickor, det har han. Han spelar frank. Schweizerfranc. Den dyra sortens uppriktighet.

– Är vi redo att gå till beslut?
– Ka-tjing!

# FIFA-VM för herrar. Tyskland vinner. Blatter tar priset.
# När Blatter ordnar terränglopp heter det inte motlut.
# Men bra nära.

Skulle vi glädjas åt er död?

I dag anställs granskarna som informatörer i den offentliga förvaltningen, skriver en vän. Den granskande journalistiken dör, till alla kommunikatörers glädje, skriver en annan.

Sant är att dagspressen i landet håller på av banta ner sig själv, vilket granskningen mår dåligt av. Sant är också att jag har många gamla journalistkollegor som hamnat på informatörsjobb. Blivit kommunikatörer, som fler och fler kallar sig nu när vi börjar inse att det inte längre handlar om att vara megafon i en riktning, uppifrån och ner. Så som tidningar och informationsavdelningar var förr.

Tjänar folket
Jag är en av dessa kommunikatörer själv. Webbredaktör står det på visitkortet jag aldrig använder.

Det jobbet är jag glad åt. Lycklig över varenda människa jag kan hjälpa. Ibland går jag in på en räknare på nätet och tittar, bara på skoj. Just då är 25 personer inne och får svar på webbplatsen jag sköter. Strax därpå 33, 35, 42…

Den synen känns alltid lika meningsfull. Jag blir bara så trött när folk inte förstår våra roller. Journalistens jobb är att granska. Den offentliganställde kommunikatörens roll att hjälpa medborgarna till rätta. Båda behövs.

Hotade med offentlighetsprincipen
Alla gamla journalister jag känner som blivit kommunikatörer har verkat för större öppenhet på sina nya jobb. En hotade med offentlighetsprincipen, om han inte fick ut en viss uppgift och kunde publicera den i sin offentligägda publikation. Han fick ut den. Andra var med och skapade vettiga former för att visa journalisterna diariet på nätet och lärde sina ledningar att ha vett att svara när redaktörerna ringer. Själv är jag en av dem som kämpat för att vårt kommunala bolag skulle börja svara regelmässigt på insändare och numera även facebookfrågor. Vänta, vi skapade ju ett nätforum också, med tusentals inlägg utifrån och svar från vår ledning.

Skulle jag och mina kollegor glädjas åt att granskningen dör? Aldrig i livet. Tvärt om brukar vi förundras över när miljardordrar i vår bransch knappast får ett ögonbryn att höjas på redaktionerna. Det ska inte vi lägga oss i, redaktionella beslut är redaktionernas sak, men tänka får man ju. De senare åren har jag skrivit ett antal bekymrade rapporter på jobbet om mediesituationen i landet och länet. Om upplagorna och redaktionerna krymper drabbar det oss med. Vi bor i samma demokrati.

Felet är att ni blir färre
På mitt jobb har öppenheten gått så långt att högste chefen skriver och berättar om sin lön och sina förmåner på intranätet. Gör era direktörer det, forna journalistkollegor? Publicerar er ledning sina protokoll så alla anställda kan läsa dem?

Felet är inte att kommuner och andra anställer fler och fler duktiga journalister för att bättra på samtalet med medborgarna. Felet är att tidningarna anställer färre och färre.

Sverige behöver fler mjölkbönder, politiker och lokalredaktörer, det är min enkla mening. Jag har aldrig träffat en enda kommunikatör som känner skadeglädje över tidningskrisen.

Vi är inte idioter.

Avbryter mitt i skrivandet

– Har du blivit skannad nå’ nyss?
– Ja. Av facebook med tydligen. Jag tror det är nåt dom vill ha sagt med sina annonser intill varandra, jag vet inte riktigt vad. Köpa Smock?

… sådär hade jag tänkt skriva i dag. Några hurtiga ord om hur facebook lägger pussel och försöker kartlägga min mandom och möjliga morskhet. (De båda annonserna är från mitt facebookflöde). Fast när jag ska lägga ut det får jag en dålig smak i käften. Skoja om något så hemskt och vanligt som prostatacancer? Jag tappade just lusten för det.

Själv trodde jag hela vintern att jag bar på en tumör som åt mig inifrån. Det gjorde jag inte.

Kolla er, män, gå till vårdcentralen. Men bär inga brittiska kamouflagekläder i korridorer och på trottoarer. Inte ofta i alla fall.

Ni syns.

Samtal med en filtallrik

Morgonstund har guld i mun. Så här sitter jag som en hötapp mellan två åsnor. Svälj. Svälj inte. Ärrä gôtt mä gull?

Djupa tallriken tror inte på slagord. ”Det sägs att ’människan blir aldrig gammal, bara äldre’. Jo pytt”. Ekologiska lättfilen håller med. ”Varje själ har ett bäst före-datum”, hävdar hon. ”Det har jag hört”.

Där har hon fel. Ingen människa blir äldre än 15 år inuti, några entusiaster stannar vid 11. Det är de som inombords klättrar i träd varje dag mellan klockan 06.00 och 23.45. När de fyller 83 lär de sig steppa.

Importerade höftkulor klapprar.

En stark hand

En stark hand som styr. Högt över massan står han, däruppifrån leder han och fördelar precis som han vill. Folket har inte valt honom, han har utsett sig själv. Ingen människa törs avsätta honom. Titta, nu ler han mot oss, det är dags igen, han höjer handen.

Varje gång premieras våldet. Är du stark får du större belöning.

Fascism?
Nej, godisregn.

# ”Åsså avslutar vi hela arrangemanget med ett godisregn”.
# ”Ja, det är en härlig våldshandling som lär folk att veta sin plats”.
# ”Köp inte för mycket”.

Rädda pojkar

Vem är jag att döma. Är ni rädda för det feminina, pojkar, så inte ska jag lägga mer börda på era axlar. Missförstå mig rätt nu, feminin är han inte, det är det han sysslar med som är traditionellt kvinnligt. Det är därför ni blir så hotade. Ni är rädda att han ska förstöra ackordet.

Kvinnogrejor? Tsss, då är det lätt att göra narr, om en själv är karl med skor på fötterna och gärna grillar en flintastek men där går gränsen. Kommer det en lång drasut till karl och börjar klä glasburkar med lagerblad och väggar med textil, då jädrar drar ni mungiporna bakåt och blottar tänderna.

Komma här. Komma här och vara man och göra vackra eller välsmakande saker som inte rimmar på Chevrolet, Johnnie Walker och Black & Decker. Ger mig hundan på att drasuten setter ner när han pesser också.

Å den får va i teve.
Långt ner’ i Italien.

Setter = sitter. Pesser = pissar.

Bäst när jag skäller

Du är bäst när du är arg, sa tv-fotografen, när jag hade släpat honom med ut till utsiktspunkten vid Löved i kanten av Forshaga. Där stod jag och glodde ut över fågelsjön Hyn och storgården Apertins gärden långt där borta och sa snälla saker i kameran, men rätt hade han ju.

Det är någonting med ilskan som ger liv. Det är någonting med upptrappningen. Ju värre ord desto fler som reagerar.

Där någonstans sa jag ifrån, tyst inombords. Jag är inte vildsint i mina åsikter, inte för det mesta. Jag vill inte dra allting tre snäpp extra för effektens skull, trots att det drar läsare till krönikor och blogg.

Jag är bara en resonerande 64-åring som tycker att mycket är bra och en del är åt helvete. Just det, jag svär helst inte i text heller, inte mer än en gång om året ungefär.

Men bäst när jag skäller, det är jag.

# Tre skrivregler:
Skriv inget som du inte kan stå för när ilskan har gått över.
Inga privata hämnder. Tidning och blogg är för kraftfulla kanoner för det.
Ska du skriva satir så vänd den uppåt, inte nedåt mot det som vissa kallar vanligt folk.

# Jag har brutit mot alla tre reglerna. Det har hittills inte känts bra en enda gång.

Kan min tjuga rädda ett liv är valet lätt

Fördelen med att ha ett jobb att gå till på dagarna är att jag får pengar till filmjölk och träffar en massa trevliga arbetskamrater. Nackdelen är att det hindrar mig från att delta särskilt aktivt i de diskussioner på facebook som mina blogginlägg på morgonen startar. När det någon gång händer.

I går var en sådan dag. Därför kommer en fortsättning här i stället, på gårdagens tiggardebatt. Först ett förtydligande. Jag menar inte att någon i debatten i går skulle ha minsta dragning åt det nazistiska hållet. Allt jag menar med första länken är att myten om det kriminellt organiserade tiggeriet är äldre än vissa anar. Den är en myt som redan den tyske propagandaministern Goebbels använde i sin agitation. Jag publicerar länken för den historiskt intresserade. Kanske är det fler än jag som tycker att det länkade blogginlägget om nazisternas tiggarpolitik ger perspektiv på dagens debatt.

Torbjörn Jerlerup har skrivit inlägget. Han och jag är säkert inte överens om allt här i världen, men det han skriver här är intressant tycker jag.
Nazisternas kamp mot det ”organiserade tiggeriet” 1933

En annan text om tiggeriet, historiskt.
Tiggeriet genom tiderna – ett socialt dilemma

Några texter om dagens situation.
Organiserat tiggeri är en råtta i pizzan
En dålig dag för journalistiken
Nu backar polisen – är inte organiserat tiggeri

Läs och begrunda. Min åsikt står jag fast vid. Om en hungrande människa behöver min tjuga för att överleva, då är valet lätt. Jag är verkligen för att exempelvis romernas situation måste lösas i deras hemland – också. Det är EU-politikernas och deras rumänska kollegers förbaskade skyldighet. Men kan jag minska någon enda medmänniskas lidande innan dess, då är valet vid tiggarmuggen enkelt.

Ge.

# För övrigt bor vår lokale tiggare från Konsumbutiken i ett tillfälligt boende några kvarter bort, som vänliga människor i Röda Korset hjälper honom med. Han fraktas inte runt per lyxbil varje morgon, han har gångavstånd.

Tack, tiggare

Vi borde tacka tiggaren vid vår Konsum-butik. Vår fina butik, det menar jag verkligen, med massor av mättande mat och miljonlön åt forne vd:n.

Vi borde tacka den avsatte vd:n också, men det är en annan historia. Han som fick för mycket och fick gå när journalisterna berättade.

Vi borde tacka journalisterna, även det får vänta. Såg du hur väl de behövdes? Har du någonsin sett ett facebookinlägg som avsätter en kooperativ vd efter att denne hittat på att ge sig fantasilön? Inte jag heller. Till sådana berättelser behöver vi media.

Tack, tiggare, du visar oss Europa så fint. Allt blir så tydligt på våra trottoarer. Med en enkel rörelse med penningmuggen skiljer du varm från hårdhänt, känslosam från känslolös, girig från generös.

Det är så lätt. Allt vi behöver göra är att lyssna efter vilka som hälsar tillbaka när de hör ditt hej och se vilka som möter din blick. Jag skulle ha svårt att älska en människa som inte hälsar tillbaka. Svårt att anställa en som inte gör det. Fast du sitter på vår stenläggning.

Hej själv, tiggare. Vet du, det är inte ordet tiggare som är skamligt. Det är att det behövs. År 2015 är det ett yrke här på trakten igen. Det är därför vi skäms, det är därför vissa blir rädda och andra arga.

Tack för att du gör världen tydlig. I mitt liv har klyftorna i Forshaga aldrig varit så stora.

Nu syns de.

# Några länkar om tiggardebatten, i dag och historiskt