På det privata planet har sommaren haft sin tjusning. Vi har haft barnbarnen på besök, några av dem härligt länge. Sådant är nyttigt. Vem skulle annars lära västkustbarnen viktiga uttryck som ”Vi ha feska” och ”Köckling ä gôtt”?
Och vem skulle dämma bäcken med badankor och påminna morfar om den halvt bortglömda konsten att göra gummisnoddsoppa?
Hur var det tidningen Brand skrev dagen innan OS-maran i Stockholm 1912?
”När man fått en arbetare så långt att han icke talar om annat eller tänker på något annat än rekord i höjdhopp, stavhopp och kappspringning, och när hans största och häftigaste dröm i livet är att komma in som nummer ett i ett Marathonlopp och döende mottaga lagerkransen ur en drottnings hand, då är han fiende till sin egen klass och motarbetar dess intressen.”
Så kan man tycka om idrotten. Naturligtvis är det vansinne att det diskuterats i London, om det skulle vara tillåtet för publiken att bära Nike-skor, när det är konkurrenten som sponsrar tävlingarna de ska titta på. Naturligtvis är det vansinne att det diskuterats i London, om bara en viss sponsors pommes frites skulle få säljas. I fish and chipsens förlovade land. Naturligtvis är det vansinne att en fotbollsspelare kan få tio miljoner i månaden i lön. Hur duktig han än är.
Jag tvivlar…
Det finns alltså goda skäl att tvivla på idrotten, precis som författaren Ivar Lo Johansson en gång gjorde.
Men så har vi det där andra. En dansande fint på vänsterkanten och ett perfekt inlägg som medspelaren skallar i mål. En frispark med överskruv i bortre krysset. En sprinter som leker i mål i överlägsen ledning, med armarna som lediga flygplansvingar. En rysk stavhopperska, vacker som ett gitarrsolo av Jimi Hendrix i sin välavvägda flykt över ribban. Ett gäng tiokampare som kramas i en enda stor trött klump, efter att precis ha gått i mål i det avslutande loppet.
Jag gillar inte penningkarusellen, pundets och dollarns makt över elitidrotten de här veckorna. Jag gillar inte doping, filmande fotbollsherrar som dyker och partiska brottningsdomare. Jag gillar inte när cyklister får bli hjälpryttare i ett individuellt lopp.
Men så har vi allt det vackra, inspirerande som idrotten också är. Skönheten, musikaliteten, spänningen. Lusten att själv ge sig ut och springa, efter att ha sett ett dramatiskt hinderlopp eller den avslutande OS-maran.
Jag tvivlar på idrotten.
Jag älskar idrotten.
Tipstack till Lars Nilsson som föreslog att gitarrsolot bör vara av Jimi Hendrix, lämpligen Red House. Min nya stavhoppslåt.
39-årig förlovningsdag.
Skrattar fortfarande minst tre gånger om dagen tillsammans.
Orsaken varierar.
Yngsta dottern på besök med innekatt. På något sätt tycks djuret stå i telepatisk förbindelse med våra två egna senaste (döda) katter.
Snart sitter Fia i trappan, precis som vår Trasan gjorde, och väntar att jag ska gå en våning upp och börja jobba. Kutar före mig, precis som hon, och sätter sig i fönstret ovanför datorn. Exakt samma blick.
– Jobba, jobba jo-o-bba! säger blicken.
Hur vet en katt att hon ska göra så? Trappan, fönsterbrädan, blicken. Precis som…
– Älskade kattuschling, jag har semester har jag sagt. Jaga någon annan. Den där datorn ska inte spinna på flera veckor.
Jag skrev om en alltför vanlig företeelse i svenska tidningar härom dagen. Fotot på en bonde som står till knäna i ett sädesfält och bildligt talat trampar i maten.
Nu är fotografen, den duktiga som tog bilden, upprörd. ”Det måste vara dina egna fördomar om bönder som spökar” skriver hon till mig på facebook. ”Jag kan garantera att den havren han står i inte kommer att hamna på ditt köksbord.”
Hon skriver en massa annat tänkvärt också.
Fördomar om bönder? Nå, jag har arbetat ungefär lika mycket med bönder som med fotografer, även om jordbruksarbetet var i riktigt unga år. Alltså ganska mycket. Båda är yrkesgrupper som jag gillar och respekterar. Producera mat är viktigt, producera bilder som berättar är också viktigt.
”Jag är lite nyfiken på hur DU hade tagit bilden till denna text??” skriver hon.
Den frågan tål att tänka på. Jag skulle inte ha tagit den symboliska bilden med storstövlarna mitt i maten. Inte fotograferat den gode bonden snett underifrån heller. Men hur? Hur tar man en bild på en spannmålsbonde som förvånar, berättar, illustrerar, roar, oroar och samtidigt är sympatisk mot mat och modernäring i ett blad som vill vara folkets?
Det tål att tänka på.
Bilder talar till magen, känslan.
Fördomar om bönder? Roligt. Hon kan ju inte veta att gôbben hon skriver till är uppväxt på ett småbruk och aldrig riktigt har lämnat den gården, i sinnet. Det bor en bonde i varje svensk och i den här svensken bor en särskilt stönig småbonde. Med en farfar som blev arg, den gången jag var barn och kutade ut i en havreåker på Almar.
Orden som farfar Einar sa då sammanfattar mycket av min syn på livet och arbetet. ”Man trampar inte i maten”. Det är därför jag tycker den eviga bonde-mitt-i-åkern-bilden är så förfärlig. Tänk dig att den klassiska bilden på en ambassadör vore att han alltid stod och eldade upp sitt fosterlands flagga. Så är den havrebilden för mig.
Ambassadörer ska inte elda upp flaggor.
Bönder ska inte hälla ut mjölk eller trampa på havre.
– Klipp gräset i dag, sa den kära vännen, innan hon for till jobbet. Så då gör jag det framåt aftonen. Drar omkring med vår klippare och knövvlar oss runt äppelträd, hallonbuskar och askrötter.
Vid päronträdet hoppar en förskräckt grodunge i det höga gräset. Jag väntar medan den hinner hoppa över i det redan klippta. Strax därpå är det en stor metallskimrande skalbagge som måste räddas.
– Ta god tid på er vänner. Vi andra är bara gäster här, i syskongruppen.
En sädesärla tittar intresserat på smågrodan, men avstår försöket.
När någon gör en resa har han något att berätta. Men jag har inte tänkt att mina barnbarn ska bli seriefigurer, det har nog inte deras föräldrar heller tänkt. Låt mig bara konstatera att vi har varit och hälsat på dem, alla fyra, långt från Forshaga, och att jag trivs rätt bra i morfarrollen.
– Livets efterrätt, sa de första i bekantskapskretsen som fick barnbarn. Klyscha, tänkte jag den gången. Töl’ inte…
Ack så fel jag hade.
En vacker dag blev jag chef. Det var intressant. Fem och ett halvt år senare bad jag att få sluta. Det beviljades.
Nu är jag tillfälligt tillbaka som vikarie i två månader. Sagt och gjort, i dag måste jag ägna mig åt personalvård, tänkte jag, när de goda medarbetarna och jag hade slitit hund ett tag. Så jag pratade med en av dem. Berättade, tölade, resonerade, samspråkade, snackade och pladdrade – om allt annat än jobbet. En lång stund gjorde jag detta, uppgiften var viktig.
Sedan lämnade jag medarbetarens rum. Då såg vederbörande så glad ut.
Efteråt inser jag att nu har den här återfallschefen uppfunnit en ny metod. Personalvård by leaving the room. Först tjatar jag öronen av kamraterna genom att informera om mitt rika liv och olika onödiga kunskaper jag förvärvat genom åren. Gärna för tredje, fjärde gången, just den anekdoten. Och nästa anekdot och nästa. Femte, sjätte gången ibland, man kan ju inte minnas allt man sagt.
De ser jättelyckliga ut när jag lämnar rummet. Då har jag nått mitt mål.
Personalvård.
Tänker skaffa ett mer avspänt förhållande till bloggen. Nu tar jag bort Google Analytics, så jag slipper sitta och kontrollera hur många besökare varje inlägg får. Gilla-knappen på sidan behövs inte heller.
Roligt att ni finns, vänner, inte behöver jag räkna er hela tiden. Nu kan jag koncentrera mig på skrivandet.
Inte måste jag skriva varje dag heller, bara när skrivklådan runnit till. Det gör den ändå rätt ofta.
…och jag måste definitivt inte alltid lägga ut facebooklänk om varenda inlägg klockan sex varje morgon. Käre nån, jag är nattuggla inte morgontupp.
… är det midsommarafton. Man säger mig att det står i Bondepraktikan att då måste varje MacBook Air av mindre modell få vila. Annars blir det sju veckors regn i november, Erik ger inget ax, Olof ingen kaka och priset på filmjölk tredubblas. Enda boten för en sådan synd är om ett söndagsbarn med skonummer 42 hoppar över en eld, en felparkerad bil samt ett hus som varit flyttat tre gånger.
Om detta är sant är det få som överlevt och kunnat berätta. Den siste som försökte blev likasom inbunden efteråt.
