Lärdomar – Sida 69 – SVENSSONS SLÄNG

Mörka krafter och ljusa

I går morse:
Vackraste morgonhimlen på länge, funderar på att ringa henne som samlar på dem. Is på bilrutorna när jag hämtar tidningen. Morgontidningen har bekymmer med att Leif GW ska sluta med programmet Veckans brott. Det har jag med, men det finns större problem.

Nere i Malmö kämpar en medmänniska för sitt liv, nerstucken av nazister.

I nöden prövas vännen, sa farmor. Det är i tider som dessa vi alla prövas. Detta tänker jag på medan bokstäver formas till ord i min jobbdator. Vardagen måste gå vidare, sakta växer en ny webbplats fram. Hoppas den blir till hjälp.

De stolta parollerna har sin tid, just nu behövs de. Vännerna som prövades – så glädjande att de blev så många, i protest mot det nazistiska våldet, både efter Kärrtorp och Malmö. Demonstrationer på skolgårdar, gator och torg. En antirasistisk grupp på facebook där jag är aktiv växer hela tiden och samtalet där lär mig nya saker varje dag.

I dag:
Vardagen finns den med. Så mycken fin arbetsdelning, så vacker, all denna samverkan för att min frukost ska stå på bordet ännu en morgon. Hela världen har hjälpt till. De som gjorde kaffekannan, kvinnan som mjölkade kon, mannen som paketerade min blodtrycksmedicin.

Vardag. Varenda dag.
Den är i dag.
Jag tycker om den.

Tejpat gensvar i brittiska rail road-riket

Kreativitet tycker jag om. Inställningen till medmänniskan är förstås uschlig, men inlevelsen är det inget fel på. När jag kommer så långt i min engelska läsövning inser jag hur det ligger till. Oj, det är ju en kollega till mig som har fått brevet med bilagan.

Avslöja inte metoden för en enda människa. Detta kan sprida sig.

Länk:
Brittisk resenär skickar besked i retur

Träningsläger i självbehärskning (3)

Det stör mig när ett så fyrkantigt mått som BMI kallar mig överviktig. Det irriterar mig när magen väller över bältet, jag som kallar mig motionslöpare. Det skrämmer mig en liten liten aning att jag antagligen har ärvt benägenheten att få diabetes.

Alltså har jag viktväktat ett par gånger genom åren, helt privat. Visst, det märktes på vågen men var förfärligt tråkigt. Jag vill inte leva alla mina dagar räknandes points.

1983 vägde jag 62 kilo, såg anorektiskt ut och sprang mil efter mil varje vecka. Sedan gick jag upp ett kilo om året i tjugo år. Överviktig, säger mitt BMI.

Räknar inte då heller
Den 2 december i fjol började jag med 5:2-metoden. Den är som facebook, jag skulle aldrig börja men … … nu är jag där.

Detta är den tredje rapporten. Svaret är att metoden passar mig. Du behöver bara räkna två dagar i veckan och jag räknar inte då heller. Jag har samma meny varje 2-dagsfrukost, lunch och kvällsmat. Samma mellanmål. Det hela är mycket praktiskt.

Entusiasmen håller jag vid liv genom att väga mig varje dag. Det är säkert emot 5:2-dietens grundtankar men för mig fungerar det och dessutom är det intressant.

Då ser jag det
En kväll gör jag diagram, när det känns som om ingenting händer. Då ser jag det. 83,3 kilo den 2 december. Den 21 december etablerar jag mig under 80 kilo, den 31 januari når jag första gången under 79 kilo.

När detta skrivs har jag flera gånger sett talet 77 le vänligt emot mig från badrumsvågens display. Drygt ett kilo kvar så är jag inte överviktig längre.

Bältet har fått användning för först ett nytt hål och sedan ännu ett. Benen har fått nära sex kilo mindre att släpa på när vi springer. Min stönighet, stark från början, trivs för det mesta fint med sitt nya träningsprogram. Hungrig två dagar i veckan, jaha, är det så vi lever nu. Det var ju också ett intervall.

Två gånger har jag legat i fosterställning om kvällen, en 2-dag med 600 kalorier. Den ena dagen hade jag sprungit ett lite för hårt löppass på morgonen, det gör jag inte om. Lätta pass går bra.

Den andra dagen vet jag inte vad som hände.

Löparlärdom nr 118-122

Torsdag, springer på lunchen när vintern tagit omtag. Skorna knarrar friskt mot underlaget, i skogen har fem centimeter nysnö målat allting vitt. Kvällen innan sprang jag samma stig med tolv förvånade dobbar under fötterna. Det var någonting som inte stämde. Inte var det pannlampans fel att fötterna for hit och dit. Vad gjorde jag för fel?

Svar: – Du har inte funderat på om det kan vara lärdom 119 som spökar, kamrat Svensson?

Löparlärdom nr 118: fjorton (14) gröna oliver strax innan långpasset är ingen optimal uppladdning. De brukar börja köra intervall efter 2,8 kilometer. Intervall i backe.

Löparlärdom nr 119: om folk tycker du är opraktisk blir det inte bättre, ifall du sätter dobbarna bak och fram på löparskorna och ger dig ut.

Löparlärdom nr 120: en sak som däremot är bra, är att vända reflexerna utåt på reflexvästen. Har jag hört.

Löparlärdom nr 121: själva springningen får du gärna utföra både bak- och framåt.

Löparlärdom nr 122: om du själv är vrång när du ger dig ut, är du det sällan när du kommer hem. Det är det som är skillnaden mellan en träningsvillig löpare och en introvert väst.

Har jag hört.
Jaså reflexerna inåt. Än är inte den siste idioten född.

Det är samma ansiktsuttryck

Springer om aftonen. Fötter och lungor trivs, sinnet är muntert – och i ansiktet ser jag ut som Emil Zatopek på spurtrakan i London-OS 1948. Jag gör gärna det. Det var inte sin muntra uppsyn han vann sina lopp på.

Men vann gjorde han.

Det fina i kråksången är att smärta och njutning ligger varandra nära. Inte alltid, inte på vilka villkor som helst, men ibland gör de det. Detta visste redan Seneca för nära tvåtusen år sedan: ”Det finns en njutning som är släkt med smärtan”. Du behöver inte vara masochist för att hålla med den gamle romaren.

Då kom tårarna
Sokrates hade också koll på det som Zatopek och jag har lärt oss den hårda vägen:

”Hur egendomligt är inte detta som kallas njutning och hur märkligt besläktat med smärta som man kunde tro var dess motsats … ändå är den som eftersträvar det ena tvungen att ta det andra; det är två kroppar men de är förenade av ett enda huvud”.

Vid min första mara grät jag stilla precis efter att ha gått i mål. Inte såg det muntert ut. Jag har sällan varit så glad.

I ansiktet på en löpare som tar i kan du se hur lika smärta och njutning kan se ut. Det är samma ansiktsuttryck.

Delad och förvånad

Jag skrev ju om folk som går i skidspår i lördags. Det gjorde jag med glimten i ögat och i tron att det ändå är av oförstånd några få förstör för de många. Vi tappade faktiskt mycket skidkultur alla vintrar när ingen snö kom. Dessutom är det förvirrande för en del, med skatespåren vid våra friluftsanläggningar.

Reaktionerna blev mer omfattande än jag trodde. Hela söndagen tickade besökarna in på bloggen, fast jag inte länkat alls den dagen. Besökare som dessutom hade vänligheten att dela inlägget vidare. Vilka som gjorde det vet jag inte, men för den här lilla bloggen var de många.

Folk höll med. Andra blev trampade på tårna. Det får du räkna med när du sticker ut hakan, även om det görs med glimten i ögat.

De som framhärdar
Vad som förundrar mig är inte att folk höll med, ledsna som jag när några få förstör vad ideella krafter försöker skapa för de många. Inte heller blev jag förvånad över att andra kände sig träffade och reagerade utifrån det. Jag blev inte ens överraskad över att några på båda sidor blivit arga och skällt, där ute i spåren.

Det är inte så konstigt. Jag försvarar inte vreden och storskället från någondera hållet, men vi är bara människor allihop.

Nej, det som överraskar mig är de medmänniskor som framhärdar. De som med stort allvar förklarar att de minsann har både lagen och moralen på sin sida, när de tänker fortsätta att promenera till fots i friluftsgårdarnas skidspår.

Fast Sverige är så stort och vintern så kort.

En särskild plats i helvetet

Det finns en särskild plats i helvetet för den som går i skidspår.
Det finns en särskild plats i helvetet för den som rastar sin hund i skidspår.
Det finns en särskild plats i helvetet för den som går i skatedelen i skidspår.
Det finns en särskild plats i helvetet för den som rastar sin hund i skatedelen i skidspår.

Alla de blir placerade i den väldigt kalla delen av helvetet. Djävelusiskt dåligt klädda.

Helvetets snökanoner dygnet runt
Deras uppgift i helvetet är att sköta illa fungerande snökanoner dygnet runt, tills de får ihop snö nog till ett tiomila skidspår med två klassiska spår och en skatedel. Sedan får de skyffla ut all snön i banorna för hand. Barhänta. Därefter får de göra spår på den utlagda snön, både klassiska och skate, med hjälp av bara vanliga skidor. I kortbyxor.

Dygnet runt.
Sa jag att det är den kalla delen?

När de är klara kommer en snabb djävel med väldigt stor blåslampa och smälter all snön de har jobbat med i sex månader, sex dagar och sex timmar. Sedan börjar allting om från början.

”Ät gul snö”
Ingen föda får de. Inte annat än att det går omkring små gröna djävlar och tjatar hela tiden: ”Ät gul snö, dä kan va öööl”. Det är det inte.

På midsommarafton serveras glass med varm hjortronsylt. Det är så att alla ska förstå hur fint de kunde ha haft det om de hade haft folkvett medan de levde. Särskilt inbitna syndare som sprungit och tränat löpning i skatespåren får ingen hjortronsylt.

Tänk på det du.

Detta anslag får gärna sättas upp vid svenska längdskidanläggningar.
Glöm inte ange källan: Svenssons släng, https://sven-ove.nu

Det ofattbara

Det finns tal som är för svåra att förstå. 200 000, vem fattar den mängden? Eller 500 000? Forskarna räknar med att sanningen ligger någonstans där emellan. Så många romer mördades av nazisterna. Kanske en fjärdedel av det romska folket.

Siffrorna möter mig på stadsbiblioteket i Karlstad. Det hänger en utställning en trappa upp som berättar om romerna under Förintelsen. 200 000? 500 000? Som sandkorn, som stjärnor, som snöflingorna i luften när jag gick hit.

Ofattbart många.

Siffran ett förstår jag bättre. Han tittar på mig från ett sportfoto. Boxaren Johann ”Gypsy” Trollman blev tysk mästare i mellanvikt i juni 1933.

Några dagar senare tog nazisterna titeln ifrån honom. Han var ju rom.

Den 9 februari 1943 sköt de honom i koncentrationslägret Neuengamme.

Nu går jag en bit bort på Sandgrundsudden till mötet i museets hörsal. Hans Caldaras, den romske sångaren, artisten och författaren, ska berätta om romernas situation under nazisternas förföljelse. Det är den 27 januari, Förintelsens minnesdag.

Jag lyssnar, han talar väl, om förföljelsen under Hitler men också om hur han själv blev förföljd som barn och senare i livet i Sverige. Efteråt, när jag ska skriva detta, kommer det bara fram två ord på datorskärmen. Samma två ord hela tiden.

Aldrig mer.

Träningsläger i självbehärskning (del 2)

En dag börjar alltså även jag med 5:2-dieten. Veckotidningsmetoden som jag smålog åt för bara någon månad sedan. Är inte frälst på något sätt nu heller, men jag ger det ett tappert försök.

Trivselvikt, ingen fara, sa företagshälsovården sist jag var där. De säger så ibland, till lagom tjocka gubbar i sina bästa år. Men jag vill ha mindre mage och mindre risk att ärva diabetesen. Kan det inte räcka med blodtrycket?

Jag kör en någorlunda anständig variant där män får äta 600 kalorier om dagen, de två tuffa dagarna i veckan. 2,5 deciliter fil till frukost plus en skiva knäckebröd utan smör men med en halv skinkskiva samt en halv kopp kaffe. Varma koppen-soppa och en knäckebrödskiva till lunch. En skiva knäckebröd till mellanmål på eftermiddagen. Till kvällsmat två skivor knäckebröd med ett skivat halvt ägg på vardera plus lite tomat. Ibland en liten banan framåt kvällen. Någonstans har jag klämt in lite mera kaffe också och på kvällen te till de hårda äggmackorna. Mycket vatten hela dagen, bara jag kommer ihåg det.

Så kan en typisk 2-dag se ut.

Kippar efter andan
Ingen stenhård 5:2-diet, det finns de som hoppar över frukosten för att få längre svältperiod men då skulle den här kroppen bli alldeles för grinig. Det händer ändå att jag ligger på sängen och kippar efter andan på kvällarna innan äggsmörgåsfesten.

De andra fem dagarna äter jag normalt, även om det med tiden börjat bli så att jag tar det en aaaaning försiktigare vid matbordet då med. Springer minst tre gånger i veckan, sällan några långsträckor, men rejält snöpulsande har det blivit den senaste tiden.

Inte tänkta att vara mätta varje dag
Allt började den 2 december, då stod morgonvågen på 83,3 kilo. En enda 2-dag hoppade jag över under helgerna. Det måste ha varit den första julen i mitt liv då jag gick ner 1,5 kilo, trots att jag åt julmat och nyårssupé precis som vanligt. När detta skrivs står vågen på strax under 80 kilo när jag är nyvaken. 3,5 kilo i minskning. Inget dramatiskt, men jag tror inte på bantningsdramatik för egen del.

Som motionslöpare är jag övertygad om att våra kroppar är byggda för att vara jägare och samlare. Vi är byggda för att röra oss till fots långa sträckor, ibland löpande. Som nybliven 5:2-gubbe är jag lika övertygad om att vi inte är tänkta att gå omkring och päsa, tvärmätta tre gånger om dagen, varenda dag ett helt liv. Inte gjorde våra tidiga förfäder det.

Jag tror det är nyttigt att dra ner på päsandet två dagar i veckan. Om det ändrar blodtryck och andra värden, som veckotidningarna skriver, får framtiden visa. Det får i alla fall vågen att dansa upp och ner lite försiktigt, samtidigt som den genomsnittliga vikten sakta minskar. Det är ju inte så illa. Jag kör ett tag till.

Då blir det roligt
Sinnet tycker det är intressant att vara hungergrinig varje måndagskväll och torsdagskväll i veckan. Den kära vännen är inte lika lycklig över mig då, men jag kommer mig någorlunda, framåt fredag förmiddag. Det har blivit en sådan glädje att få köra tänderna i en mjuk smörgås med skinka och hälla müsli i filen åtminstone fem dagar i veckan. Ibland har jag till och med smör på brödet då. Och juicen, juicen!

Nu vattnas det i munnen igen.

Vänta, en gång blev det bantningsdramatik. Det var den där första veckan, när jag kollade mitt BMI på dagens tredje BMI-ställe på nätet. Oturligt nog hade just den sidan bytt ordning på längd och vikt i rutorna man skulle fylla i, och det märkte inte jag.

Du kan inte tro vilket intressant Body Mass Index du får, om du fyller i att du är 81 centimeter lång och väger 175 kilo.

Prova inte det där hemma.

Ingen egen komplett analys av brasan

Mothugg. Alltid lika nyttigt. Det är i samtalet vi möts och kan utveckla vårt tänkande.

17 år, gymnasiet, pacifist. Då hamnar jag i ett diskussionssuget gäng med kaffekopp i näven och Vietnamkriget framför ögonen. Hur skulle det kunna hjälpa vietnameserna att kämpa utan vapen mot världens starkaste militärmakt? Det är ett befrielsekrig vi talar om.

Så jag ändrar mig.

21 år, nymuckad, nyanställd på det sågverk där jag redan jobbat på skollediga stunder i många år. Långsamt och eftertänksamt stärker gubbarna på sågen mig i synen på rättvisa och solidaritet men demokratin har jag varit otydlig om. Innan jag är någorlunda duglig i gamla justerverket har de vänt mitt sinne.

Så de ändrar mig.

55 år och tror fortfarande att den där norske experten hade rätt. Att det finns ett ord i svenska språket som kommer från svedjefinnarna. Tjottahejti. Norsken jag hörde långt tidigare förklarade att ordet kommer av svedjemetoden huhta, och att svedjefallen ibland kunde ligga riktigt långt borta på skogen. Nu övertygar den värmländske språkvetaren Knut Warmland och hans kollega i tv-rutan Fredrik Lindström mig om att detta inte är sant. Det kommer av Tahiti eller Otaheiti som europeerna sa först. Jag tror Warmland och Lindström har rätt, fast jag pinsamt nog har återberättat den svedjefinska varianten många gånger.

De ändrar mig.

Måste förklara bättre
Nu har jag fått mothugg igen. En besökare på bloggen tycker att jag är postmodernistisk som länkar till sådant jag bara tror är sant. Tror. Jag får bli tydligare, det är lärdomen. Jag måste förklara bättre vad jag menar med att länka till andra på internet.

En länk är en länk och till sist måste vi alltid avgöra själva vad vi ska tro. Sanningen är sällan svartvit, vi får bestämma oss för vem vi tror är mest sann. Ibland länkar jag dessutom till sådana jag inte alls håller med, för att du som besöker min blogg ska få chansen att se argumentationen. Så där är det alltid för mig med litteraturtips. Läs – men tyck själv. I min bokhylla finns såväl Karl Marx som Gösta Bohman, Bibeln och Mormons bok. Läs.

All äkta kunskaps ursprung är direkt erfarenhet var det någon som skrev. Kanske, fast beror inte det också på hur vi tolkar – och hur vi minns? Ingen människa kan göra en fullständig undersökning varje gång av vad som är sanning i varje fråga. På Räddningsverket fick jag lära mig att en eld kräver tre saker: brännbart material, oxidationsämne som exempelvis syre samt tillräckligt hög temperatur. Är detta sanning? Jag tror det men jag har aldrig gjort någon egen komplett analys av brasan.

Undrar vad det innebär att vara postmodernistisk?