Kategori: Skrivande

Vemodet från Kvarnberget

Det började för snart 30 år sedan. En dag blev vi kontaktade av en kille som gillade att skriva. Inte bara gillade, han skrev bra dikter.

Han var en ung man från Karlstad. Vi var Värmländska Författarsällskapet. Här kom det en artonåring och slog oss på fingrarna med mycket, så där i förbigående. Tryckerikontakter, listigt sätt att trycka billigare, hur man skaffar ISBN-nummer. Allt visste denne unge man.

1980 hade han varit skoltidningsredaktör när han såg en tv-dokumentär om hur min gamla tidning Smålands Folkblad gick över från bly till offsettryck. 13 år gammal ringde Rolf till Jönköping och frågade om han fick köpa den gamla tryckpressen. ”Gärna. Du får den för en krona”. Projektet sprack, när det visade sig att det skulle kosta 50 000 kronor att frakta hem och montera pressen.

Sådan var han, Rolf Carlsson. Vi noterade och gillade. Fortsätt, Rolf.

Startade egen tidning
Åren gick. Han flyttade till Stockholm, senare Norrbotten och slutligen Filipstad och jag följde hans liv på håll. 1991 var han utbildad men arbetslös journalist och beslöt starta egen tidning. Filipstadsposten. Tre månader. Mycken uppmärksamhet och förvånansvärt stor upplaga. Facit reseskrivmaskin.

Journalistiken har han fortsatt med, liksom författandet. Både dikter och prosa. 1997 gav han ut första egna skivan Bra teater, efter att ha sjungit och spelat sedan ungdomen. 2002 deltog han i Melodifestivalen med balladen Tidig är tiden.

15 aug 2003. Vi ses på ett jobb, han ska skriva, jag delar ut pressmeddelande. Tåg.

2012. Vi blir vänner på facebook. Han är lika aktiv som alltid, chattar ibland och vi byter råd. Känns inte som om det var nio år sedan vi sågs.

Som vore vi en facebookgrupp
Fredag, i går kväll. Rolf Carlsson och hans band har en spelning på Café August i Karlstad. Min fru och jag äter räksmörgås respektive pannbiff, väntar på Rolf. Höstmörker ute, trivselljus och människovärme inne. Nu kommer han, ställer sig vid mikrofonen och ser ut över lokalen. Nästan traumatiskt, säger han och konstaterar förmodligen det samma som vi 75 förväntansfulla. Detta är ju ett möte med den obefintliga facebookgruppen Vi som känner och tycker om Rolf Carlsson. Bok- och skrivarvänner, musikervänner, gamla barndomsvänner från Kvarnberget. Hans engelsklärarinna från gymnasiet, flitig facebookare även hon (i bokkaféärenden).

Jag har inga bra ord för musik inser jag efter ett tag. Chaufför som jag är för kvällen tar jag ett antal suddiga bilder med mobilen. Strunt samma, jag publicerar en. Det är min mobils bild av kvällen. Vad spelar det för roll om telefonlyftaren är darrhänt i konsertmörkret?

Det näst bästa
Det blir en så bra konsert i två avdelningar. Rösten är som ett mellanting mellan Bruce Springsteen och Bob Dylan, musikerna är i högform och Rolf verkar lycklig.

Vemod. Inte kletig nostalgi, men vackert vemod sprider sig i lokalen, medan Rolfs texter och musik berättar om uppväxten på Kvarnberget, gamla kärlekar och hans liv.

Det blir en hel del gammalt och en hel del från nya skivan Fina dagar. Efter ett tag börjar några par dansa framför scenen, vi andra lyssnar, applåderar och mår bra. Mycket igenkänning.

– Jag har inte repeterat mellanpratet, säger Rolf. Jag brukar inte göra det.

Kanske är det just därför som pratet är det näst bästa på en bra och bejublad konsert. Varm, rolig och eftertänksam – träder det fram en människa några meter framför oss, där vid mikrofonen. Precis som i hans sånger. Hade jag något så fjantigt som slängar i en femgradig skala att dela ut, skulle han få fem slängar den här kvällen.

När vi ropar på extranummer blir det Tidig är tiden. Han brukar inte spela den, säger han.

 

Heligt inspirerad

En dag blev den gamle bloggaren så heligt inspirerad av sitt skrivande att han sakta gick in i sin text och försvann. Det sista man hörde innan han gled in mellan raderna och alla de vackra bokstäverna var ett triumferande skri: – Jag springer, jag springer! Jag tar ledningen vid sista kilometern på OS-maran och spurtar in i mål som segr…

Nej, det fungerar inte.
Jag studsar ut.

 

 

 

 

 

 

Förmöget folk som har råd att göra stora konkurser

Hur var det Gustaf Fröding skrev, efter att en av stadens godare borgare ställt till med ekonomisk skandal i småstaden Karlstad?

”Ja, det är en välsignad sak, att vårt folk är förmöget folk, så att det kan dricka vin till middagarne och åka droska och spela vira med hög poäng och göra stora konkurser ibland med ståtliga hundratusenkronorsskulder i.”

Nu är det 2012. Nu har företaget som hämtar dagskassor hos hårt arbetande småföretag gjort sin präktiga konkurs. Panaxia, jo man tackar, spåren känns igen. Hur många mackar och småbutiker får nu själva gå omkull, om penninghämtarbolaget trixat in kundernas pengar på eget konto? Skickliga är de inte på Pantrixia, för inte ens så fick de sin egen debet och kredit att gå ihop.

Ett förmöget folk på samhällets topp… Är det en halv miljard kronor som har försvunnit den här gången? Kanske nästan en hel ståtlig miljard? Förmöget folk, som för säkerhets skull kallar osäkerheten för ”säkerhetsbranschen”, även när sedlarna hamnar i egen box.

Fröding skulle ha känt igen sig.
Det skulle det lurade småfolket med.

Allt går igen.

 

Hellre henryckt än hanförtryckt

Ja, det var bara det jag ville säga. Apropå en aktuell debatt om ett gammalt svenskt ord som inte precis ingår i mitt aktiva ordförråd men det är det många bra ord som inte gör.

Då har jag värre problem med dumheta i vala, orättvisorna, ojämlikheten, religionsförtrycket, folkförtrycket, kvinnoförtrycket och att jag måste äta piller varenda dag mot blodtrycket.

Hen kommer jag nog inte att använda många gånger, mer än den här gången.
Men rädd är jag inte.

 

Det afrikanska reportaget om Sverige

Jag är full av beundran inför journalisterna Johan Persson och Martin Schibbye. Det de försökte göra var viktigt. Hoppas vi får se reportaget de jobbade med, om det nu är möjligt. För mig är de hjältar i det fria ordets tjänst.

Detta betyder inte att Sverige och vi svenskar är några rättesnören själva, alla gånger. Vilket reportage skulle inte afrikanska journalister kunna göra om den konstiga rättsapparaten i det nordliga landet Sverige, utifrån fall som Thomas Quick? Han som fick knark för att säga det polisen ville. Eller om den svarta kvinnans skrik inifrån tårtan som vår kulturminister skar sönder kring skrevet.

Varje midsommar hoppar vi som grodor kring en lövad fruktbarhetssymbol och varje midvinter tittar vi på amerikanska tecknade filmer om en arg anka för att hylla Jesu födelse.

Det är inte det enda som ser konstigt ut söderifrån.

*

Såhär börjar reportaget, översatt från den afrikanske reporterns språk:

(Bild på dans kring en midsommarstång, fiolmusik och dragspel, sång ”Små grodorna, små grodorna….)

Speakern:
Svenska folket älskar sex. Och groddjur.

På somrarna dansar de sin speciella groddans kring en upprest fallossymbol som de pryder med sina vackraste blommor och blad.

Och ändå. Fruktbarhetsriten har inte hjälpt. Kanske behöver de resa ståtligare penisar? Flera av deras älskade grodarter hotas av utrotning.

Men svenskarna hoppar och hoppar. Sedan hänger de tvätt.

(Närbild på död lökgroda i Skåne).

 

Tränar på kärnfullheter

Nackdelen med att säga ”någonsin” när du menar ”hittills” är att du måste leva upp till det hela livet.

*

För säkerhets skull hade han dubbelmoral.
Ifall han skulle tappa en.

*

Trappor städas bäst uppifrån.
Böcker läses bäst från vänster.
Nollor gör sig bäst till höger.

*

Att kalla allt för lek är bästa sättet att döda lekfullheten.

*

Var trettionde år får människan en måsskit i huvudet, säger statistiken. Det är bara det att när du närmar dig tiden för andra måsklicken och sedan passerar den – så minns du inte om den redan har hänt.

*

Ingen aforistiker med självaktning accepterar relativitetsteorin.

 

 

 

 

 

Att kalla allt för lek är bästa sättet att döda lekfullheten

Måste du göra falska enkronor så kalla det inte konst. Det sliter ut konstbegreppet. Vill du sätta upp skyltar på universitet så kalla inte det heller för konst. Du skadar konstens trovärdighet.

En dikt vet vi ungefär hur den ser ut. En roman har sina ramar. Novellen, gitarrsolot och kortfilmen. Breda ramar men vi vet när ett gitarrsolo är ett gitarrsolo.

Varför tror konsten att allt är konst? När någon sitter vid sitt köksbord och dricker kaffe och tänker på senaste episoden av tv-programmet Bonde söker fru. När någon gräver sitt
trädgårdsland medan en hund hämtar en pinne. När en grupp människor åker buss till Stockholm via Västerås. Allt därifrån – och till en begåvad Lars Lerin-akvarell. Konst.

Aldrig har jag hört någon påstå att en psalm med tre verser är en romantrilogi. Aldrig att en kortprosasamling är ett riff. Vad är det då för mening med att kalla allting för konst? Ett fejkat självmordsförsök, en förstörd tunnelbanevagn, en svart kvinnas skrik inifrån en tårta.

Dålig underhållning är ingen konst.
Inte bra underhållning heller.

*

Kronan var rätt rolig.

 

Efter att ha skrivit de raderna borde jag känna mig gammaldags och förändringsovillig. Det gör jag inte, det är jag inte. Visst måste konsten få leka och prova, men om varje mänsklig handling kallas ”konstprojekt” blir både konstnären och konsten onödig. Därför är det en reaktionär och bakåtsträvande åsikt som kronmakarn och skyltmakarna för fram.

Att kalla allt för lek är bästa sättet att döda lekfullheten.

PS. Läs gärna den här krönikan av Claes Lönegård i tidningen Fokus. ”Medelmåttorna belönas när generaldirektörerna festar”. Tjohoo!

 

Mitt liv som tipsare

Det händer att jag på lediga stunder mejlar och tipsar en och annan redaktion om sådant som jag tror kan intressera. (Jag pratar om mina fritidsintressen nu). Ibland blir det något av tipsen, ibland bedömer de det som ointressant, antar jag. Precis som det ska vara.

Det är bara det där med ”antar jag”. Jag vet inte. De flesta har slutat svara och tacka eller betacka sig. Är det inte längre artigt att svara i deras hörn av cyberspace? Får mina forna kollegor så många tips från töliga typer i Grossbolstorpstrakten att de inte hinner sticka näsan över ytan längre och tacka? Eller är det jag som har en gammaldags syn på trevlighetens betydelse för mänsklig samvaru?

Ja ja, ingen stor sak. Det blir nog ett och annat förslag även fortsättningsvis från den här tölsvadden.

En dag på CSK
”En dag på Centralsjukhuset” anser jag fortfarande vara det bästa reportageuppslag jag gett dem. Massiv redaktionell satsning, gott om skrivare och fotografer som skildrar allt från födelse till död, från matdistribution till färdtjänsttransporter och biblioteksbesök. Dramatik och lugn, doktorer och vaktmästare, biljettförsäljare och arbetsterapeuter. Sex sidor eller nåt i tidningen, tre timmar eller nåt i radio. Fyra kanske.

Ibland ger jag väldigt små tips också.

 

Häromdagen var det en bekant som hade glömt ta med legitimation på banken.
– Ni får väl googla på mig, sa han. Då gjorde banken det. Ja du verkar vara du.

Visst nej, den tipsade jag aldrig om.

 

Tacklingscurling

Bråket om bergtäkten i Ulvsby, i närheten av Gustaf Frödings Alster: ett bergagroll.
Tunneln under Karl IX:s gata nära Nya Wermlands-Tidningen: Anderground.
Uppfann jag av misstag i en turistartikel om Kristinehamn: utsiktsgropen.

*

Alligatorpäron = avokado.
Dolmenkollen = urologmottagningen.
Larmet går men brandkåren sover = obegåvad person.
Plåtpolis = fartkamera.
Salmonellakuvös = korvgrillen på bensinmackar där korvarna snurrar runt timme ut och timme in.
Tacklingscurling = ishockey.
Tamburförlamning = när gäster ska gå hem men fastnar i hallen och pratet kan hålla på rätt länge.

 

Ordförklaringarna under asterisken handplockade här och var från www.folkmun.se och något redigerade av mig. Tacklingscurling, det har redan satt sig på hjärnan.


 

Filar och mår bra

Kväll med datorn i knäet, filar på en krönika till en kommande webbplats som en vän håller på och skapar. Trevligt att någon ber en, när det fria skrivandet blivit roligt igen. Få se nu, jag tar med resorna till Fryksdalen och Värmlandsbro. Åland, den turen ska vi inte glömma.

Tack seriefigurerna Pigge & Gnidde i veckotidningen där hemma, som lärde mig läsa bokstäverna. Tack lärare och andra som tragglat med mitt eget skrivande.

Färdig skrivkarl är jag inte och blir säkert aldrig, men vi jobbar vidare språket och jag. Ibland har vi något att säga, det är första kravet. Sedan måste vi ha något att säga, det är andra kravet.

Samt tredje.