Det händer att jag på lediga stunder mejlar och tipsar en och annan redaktion om sådant som jag tror kan intressera. (Jag pratar om mina fritidsintressen nu). Ibland blir det något av tipsen, ibland bedömer de det som ointressant, antar jag. Precis som det ska vara.
Det är bara det där med ”antar jag”. Jag vet inte. De flesta har slutat svara och tacka eller 
betacka sig. Är det inte längre artigt att svara i deras hörn av cyberspace? Får mina forna kollegor så många tips från töliga typer i Grossbolstorpstrakten att de inte hinner sticka näsan över ytan längre och tacka? Eller är det jag som har en gammaldags syn på trevlighetens betydelse för mänsklig samvaru?
Ja ja, ingen stor sak. Det blir nog ett och annat förslag även fortsättningsvis från den här tölsvadden.
En dag på CSK
”En dag på Centralsjukhuset” anser jag fortfarande vara det bästa reportageuppslag jag gett dem. Massiv redaktionell satsning, gott om skrivare och fotografer som skildrar allt från födelse till död, från matdistribution till färdtjänsttransporter och biblioteksbesök. Dramatik och lugn, doktorer och vaktmästare, biljettförsäljare och arbetsterapeuter. Sex sidor eller nåt i tidningen, tre timmar eller nåt i radio. Fyra kanske.
Ibland ger jag väldigt små tips också.
Häromdagen var det en bekant som hade glömt ta med legitimation på banken.
– Ni får väl googla på mig, sa han. Då gjorde banken det. Ja du verkar vara du.
Visst nej, den tipsade jag aldrig om.
