Glömde du inte något, när du skrev det där i går? frågar löpstarka vänner. ”När livet är bäst är det arbete och kärlek”. Glömde du inte löpningen?
Kära löpstarka vänner. Ni har både rätt och fel. Löpning är arbete och kärlek. Det samma kan sägas om skrivandet: arbete och kärlek. Finns inte lusten och slitet med blir resultatet dåligt.
Ut och spring nu! Den som tycker att en joggare ser lidande ut bör fundera över hur älskande ser ut ibland, när lusten faller på.
Lördag. Molkoms marknad, stor tradition för mina barn men inte lika stor för mig, fast jag till och med fått inviga marknaden en gång. Vi ringde landshövdingen men han kunde inte, sa arrangörerna då.
– Å sen ringde ni mig?
– Ja. Kan du?
– Det är fel ordning.
Den här gången blev det av. Kalvdans från Ölme (farmor som kom österifrån skulle ha sagt kalvost), vitlökskorv från Vild-Hasse och en begagnad bok med i väskan hem. Sixten Jernbergs I vilda spår. Jag vet att jag läste den när jag gick i skolan och ville bli skidkung, men det är också allt jag minns.
Så här berättar Sixten i förbigående, i kapitlet om hur det gick till vid OS i Cortina 1956:
”Det har undrats och ifrågasatts, om det verkligen skall vara modellen, att träna varje dag som jag gör. Borde det inte räcka med de hårda tävlingsloppen och vila och koppla av på de tävlingsfria dagarna?
Anledningen till att jag tränar varje dag är kort och gott den, att min vilja får inte bli starkare än mina krafter. Om jag till exempel skulle träna hårt en vecka och sedan vila flera dagar före en tävling – jag har prövat den metoden – blir jag alldeles sjövild och resultatet blir att jag låser mig totalt. Att ladda upp för mycket krafter är inte bra, när det gäller skidor, och inte heller när det rör sig om löpning, skulle jag tro.
Under SM-veckorna med tävlingar varannan dag och träning dessemellan har det visat sig att jag blivit bättre och bättre.”
Själv åker jag hem till Forshaga och funderar på om jag inte borde ta en löprunda. Den viljekampen vinner vitlökskorven.
Metoden som Sixten beskriver verkar inte fungera. Nu har det gått mer än ett dygn och jag har fortfarande inte blivit sjövild.
Lördag: springer. Kroppen säger fullständigt emot mig. ”Vill inte. Sluta, vill inte”. Efter trehundra meter stannar han mitt på ängen. Då lufsar jag till Eidebacken vid SISU-gården och tvingar honom till backträning där. Rusch uppför, stilla jogg nerför, rusch uppför, stilla jogg nerför. Det som brukar ta 26 sekunder uppför tar 30. Nästa rusch går fortare och nästa ännu fortare. Tungt och motvilligt men fort.
Han ska lära sig.
Söndag: fortsätter med ett jobb från lördagseftermiddagen som jag annars aldrig gjort förut. Rallat kodret med skottkärra har jag gjort, rallat jord, grus och torvströ, rallat cement när vi byggde värn på I2-skogen, rallat ved, kluven och okluven, rallat kompost, grästorv och trädgårdsavfall i trädgården, rallat ungar på skoj i Forshaga och Herrljunga och rallat fyll vid teknikspåret vi gjorde åt skidåkarna uppe vid friluftsgården.
Men aldrig någonsin har jag kört överbliven smågatsten och storgatsten på vår tomt. Det är tungt och plötsligt populärt. ”Vill!” säger kroppen. ”Kul detta!”. ”Ralla mer!”.
Jag kommer aldrig riktigt att begripa mig på den här kroppen. ”Du ska va president!” sjunger Thåström i datorn när jag skriver detta. ”Du ska va löpare!” ropar jag åt kroppen min, 61.
Den, han bara skrattar. Humörlöpare är vad han är.
Automatgräsklipparfotbollen har haft en lugn period, rent sportsligt. Än finns inga hallar och då ligger sporten nere när snön gör det.
Vänta, det var faktiskt en som bar sig lite dumt åt på nyårsafton. Han ville fira ett berömt avsnitt i tv-serien Svenska hjärtan, berättade han morgonen därpå. Det var därför han släppte lös Husqvarnan. I tv-serien var det också en karl som körde gräsklippare i snön i nyårsmörkret.
Nästan ingen begrep vad vår nyårsfirare menade. Folk är för unga nu för tiden. 80-talet är så 90-tal tycker de. Den här nye fick åka till affärn och få maskinen lagad, det begrep vi.
Här kan du läsa mer om det spännande fjolåret inom den globala automatgräsklipparfotbollen.
Nu har försäsongen börjat. Kulan i luften och de första automatiska gräsklipparna börjar jogga runt mot bollen, det minimala målet och äran. Jogga och jogga, jag hade glömt hur långsam automatgräsklipparfotbollen är. Fransken som är ordförande borde göra något åt detta. Går det inte att trimma klipparna? Det är ändå de som spelar.
Publiken går hem. Det skulle jag också göra, om jag inte var funktionär. Det kan ta ett dygn innan det blir mål.
Målkamera? Det är klart vi har, men i år är det jag som sköter den. Jag skulle aldrig ha tackat ja.
En vänlig själ skriver in mig i min idrottsklubbs löpargrupp på facebook. Det var många år sedan jag var kvick nog att våga träna med dem, men det bryr de sig inte om. Stolt lusläser jag vad de har för sig i terrängspåren och på nätet. Då hittar jag ett nytt ord där. En person skojar och skriver att han inte kommer till terräng-DM, för han har backskräck.
Backskräck? Det måste vara en av de få rädslor jag aldrig drabbats av. Fästingar? Nej tack. Lösa hundar i spåren? Nej nej nej tack. Träna med för snabba löpkamrater? Nja tack.
Men backar? Backar älskar jag, särskilt de som är på väg uppåt. Som orienterare har jag förlorat många tävlingar, eftersom jag valt att springa uppför bergen, inte runt dem. Som flitig motionslöpare föredrog jag Lidingöloppet och Tjurruset, just för alla uppförsbackarnas skull.
Trött? Det är klart jag blev men jag trivdes med den tröttheten. Det är något särskilt när snor’n och svetten rinner, låren skriker av mjölksyra och hjärnan bara vill koppla av – men plikten ropar i andra örat att ”Nu jädrar springer du, pôjk, annars är du en liten lort! Inte ett gåsteg du tar uppför Abborrbacken, gå är fegt!”.
Utför är det alltid mycket värre.
Jag börjar bli i kronometeråldern.
Allt jag gör tar tid.
Chipskostym – ett annat ord för mjukiskläder.
”Gud va’ gôtt, nu ska ja’ hem å dra på mej chipskostymen å slappe i sôffa’.”
Fritt efter slangordlistan på nätet, Slangopedia. Listan med ord som rä, stringare och för kort för sin vikt. Själv kan jag ta tid för bra – för min löphastighet. Det blir för fort kilometer kvar.
Jag tror att en chipskostym har med saken att göra.
”Kvinnorna utöva i stort sett samma idrotter som männen och med samma tävlingsregler, ehuru delvis med något lättare redskap. Endast ’kampgrenar’ som boxning, brottning och tyngdlyftning samt hårdare bollspel, t. ex. fotboll, är förbehållna männen. Typiska uthållighetsidrotter, som fordrar stor kraft, t. ex. långdistanslöpning, förekommer inte bland damer.”
Svenskt Husmoderslexikon, Band III (1955).
Ibland är det skönt att veta att världen går framåt. På vissa områden gör den faktiskt det. I dag skulle ingen svensk sportjournalist behöva skriva stycket ovan. Sedan texten skrevs i mammas uppslagsverk har tjejerna erövrat den busiga delen av gympan.
Välkomna. Det är som med baksätet i bussen, här är det roligast.
Besöker vår friluftsgård och trivs. Längs elljusspåret har ideella medmänniskor satt upp tipspromenadfrågor, så vi ska få en chans att röra på hjärncellerna. Hur stor blir cirkelns area? När vi kommer i mål går starten för korta terräng-DM. Två gånger ska löparna passera vår kära mördarbacke, har andra ideella medmänniskor bestämt. Första tvåkilometersvarvet går på drygt sex minuter för götalöparen André Rangelind som leder. Själva går vi inomhus i SISU-gården och beställer kaffe och nygräddade våfflor som ytterligare andra ideella medmänniskor står och gör i ordning för vår skull.
Det är så mysigt när friluftsgården lever och kinderna är rosiga, var jag än tittar. Vare sig färgen beror på rask promenad mellan tolv finurliga frågor, kapptävling uppför mördarbacke eller varmt våffeljärn.
I Sverige jobbar varannan svensk ideellt och lägger ner 16 timmar i månaden på det. Det ideella arbetet motsvarar 400 000 heltidsjobb och producerar tjänster för 150 miljarder kronor varje år. En praktisk vardagssolidaritet som ökar men sällan får det beröm den förtjänar. Tack, ni som sliter för att världen ska bli en bättre plats att leva på!
Vi klarade cirkelns area. Det var inte min förtjänst.
En gång stod jag inför Värmlands idrottsförbund och tyckte det var dags att arrangera loppet Happy Mil, med McDonalds som sponsor. Jag har för mig att det loppet faktiskt startades sedan. Vet inte om man får en leksak i plast vid målgång, har inte kollat det.
Här kommer nästa förslag: att IF Göta Friidrott startar en höjd- stav, längd- och trestegsgala, Karlstads stadshopp. Då kan vi tvinga varenda optimistkonsult och entreprenörsandepredikant i länet att sponsra dyrt, för att visa att de verkligen tror på sin sak. Om Göta vill, får klubben gärna ha världsnypremiär för den av mig upptäckta sporten spjuthopp också.
Är det nog med förslag?
Lämpligt datum Kristi himmelfärdsdag.