Varför skriver jag inte ett argt inlägg om det?

Gräsmattan växer och junikvällarna är ljuvliga.

Varför skriver jag inte ett argt inlägg om amerikanarnas tjuvläsning av våra mejl och sökningar på nätet? Som om mina googlesökningar vore så spännande att norra Amerika behövde lägga pussel med dom. Snälla hemliga agenter, då vet ni ingenting om hur man söker och hur bokstävlar fungerar. Själv skulle jag en gång öppna nykterhetsorganisationernas nyhetstjänst Drugnews. Men det gick inte med den
datorn, för där var alla sajter som hade ordet ”drug” i sig spärrade i nätverket. Trots att den här var till för att bekämpa drogerna. Drog som drog, tänkte spärren och sa stopp.

Den händelsen påminner något om polisen i Lars Hillersbergs skämtteckning som slog en ung man med batongen. ”Men snälla konstapeln, jag är antikommunist!” skrek karln. ”Jag ger väl fan i vad sorts kommunist du är. Jag ska slå ihjäl dig din jävel!” svarade konstapeln.

Gräset växer, lövsångaren nästan tappar andan av livslust.

Varför skriver jag inte ett pedagogiskt inlägg om undersökningen som visar att invandrarna går med plus för det svenska samhället? Det kom en OECD-rapport som visar det.

Eller ett inlägg som tar tillbaka det ord som ironiska främlingshatare börjat ge våra invandrare. ”Pensionsräddare”. Det ordet är vårt, ni främlingsfientliga, mest därför att det är sant. Vi kommer att behöva våra invandrare i arbete om ni ska få någon pension en dag. Sverige är stort nog att ge plats åt de som behöver oss och som vi själva behöver. Äter ni aldrig pizza, kinamat och kebab ni? Tror ni att kåldolmen är ursvensk? Tror ni alla ord ni använder är ursvenska? Har ni aldrig hört talas om inlandsisen? Var ni här före den ni, med era järnrör?

Gräset växer, skatorna i körsbärsträdet har fått fyra ungar.

 

 

 

 

 

Bara en hand

 

 

 

 

”Ska du flytta hela smedjan får du använda båda händerna”, sa de till honom. Men han vägrade. En hand, annars får det vara. Åhej.

 

Har börjat göra små miniberättelser till bilder på Instagram. Det här är en av dem. Klicka på Instagramloggan nere till höger om du vill se fler.

Ljuvlig fest och en som fattas oss

Vi far inte till hembygdsgården den 6 juni som vi brukar. Det blir Forsnäs i Alsters socken i stället. Här har sjön Gapern sitt utlopp och här låg ett järnbruk under åren 1628-1865. Stångjärnssmedja, klensmedja, kolhus, tullkvarn och en husbehovssåg. I dag finns bara sågen kvar och grundmurarna efter kvarnen.

Bara? Jag tycker det är spännande att sågbyggnaden från 1818 är bevarad och att det dessutom fortfarande går att köra ramsågen där. Varje år firar de Sågens dag, det är den vi har fått nys om. Nu läser jag på anslaget på väggen:

”Vattendrivna sågar fanns förr på många håll i socknarna. De utnyttjades främst under höst och vår då vattentillgången var god. Den äldsta kända sågen vid Forsnäs leder sina traditioner tillbaka till 1600-talet. Hit kom folk från norra delen av Alsters socken med häst och vagn för att få sitt timmer sågat. Nuvarande sågbyggnad är sannolikt uppförd 1818. Ramsågen kompletterades på 1920-talet med kantbänk och stickhyvel. Både såg och kvarn sköttes av mjölnaren. Verksamheten lades ned 1931 i och med att den siste mjölnaren dog.”

Nu är det hembygdsföreningen i Alster som äger sågen och arrangerar den lilla ljuvliga sommarfesten. Vi lyssnar till dragspel, gitarr, fiol och nyckelharpa och hör så småningom sågen dra igång, när vattnet släpps på. Hör? Nja, det är si och så med det, innan vi kliver in i själva byggnaden.  Om du tror att en vattendriven ramsåg hördes lång väg, likt en stångjärnshammare, så tror du fel.

Han fattas oss
Långsamt men metodiskt gnager sågbladen sig genom granstocken. Upp och ner far de, vattnet driver på och nyfikna ögon ser trämekaniken fungera alldeles utmärkt.

Vi solar, dricker kaffe med nationaldagsbakelse och själv minns jag han som brukade besöka det här arrangemanget och alltid berättade hur gemytligt det var. Han som blev sågverksarbetare och även fick mig att arbeta som det några år. Han fattas oss, i dag fattas han oss särskilt mycket.

Jag tar några enkla bilder med mobilkameran i miljön pappa älskade.
De är tagna med kärlek.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Berättelsen om en lada som spelar teater

Vacker junikväll i Fryksdalen. Utanför den ståtliga ladan från 1937 står ett femtiotal äldre damer och herrar och väntar på att bli insläppta. Dags för tredje kvällen med Västanå teaters publikskola och första gången på plats vid själva berättarladan.

I kväll ska vi få lära oss om ett mäktigt stycke träarkitektur som spelar med, om hur djärv scenografi kan få gäss att flyga och om hissen som bygger på vad moderna tekniker kan åstadkomma, fast möjligen på ett annat sätt än vi hade väntat oss.

Nu blir vi insläppta och letar oss uppför trappor och nerför läktare, tills vi hittar våra platser längst fram. Snart är allt i gång igen, precis som de båda tidigare gångerna. Skillnaden är bara att nu känns det mer på riktigt, när skådespelarna och dansarna tränar på sin riktiga scen.

I öppningsscenen virvlar de runt i halling medan rytmen fyller ladan. De senast anlända på scenen kom bara för några dagar sedan, men det känns att samspelet i hallingen sitter allt bättre för varje gång vi ser dem. Motvilligt utses två av dem däruppe att bli värstingen Nils Holgerssons föräldrar. Vi ser hur de symboliskt får sina kläder.

Tranor på styltor
Leif Stinnerbom berättar och ber då och då ensemblen att framföra olika scener. Koreografen Jimmy Meurling slipar på detaljer, allt inför våra ögon. Tre saker i föreställningen ska visa oss att Nils är en liten pyssling, säger Leif. Den stora katekesen som bärs fram, en nyponkvist med huvudstora nypon och så tranorna. Tranorna på Kullaberg, dubbelt höga med hjälp av styltor.

Nu hamnar vi där. Mötet på Kullaberg då fred är utlyst bland alla djur. Det hjälper inte, Smirre räv bryter freden, hon dödar en gås och blir förklarad fredlös. Snart får vi se trandansen på berget. Den har fått sin koreografi alldeles nyss och nog går vissa som om styltorna vore en naturlig förlängning av deras ben, men dansen behöver de träna mer på.

Det är så det är med publikskolan. Vi kommer inte hit för att se färdiga scener, vi kommer för att lära om de olika delarna i teaterarbetet men också för att ta del av slitet, mitt i repetitionsperioden. Här och där står dansare och stretchar och värmer upp, mellan momenten. Det är verkligen en idrottsprestation att genomföra en föreställning med Västanå. Muskler och senor måste hålla en hel sommar, det är en del av utmaningen.

Akka flyger framför våra ögon, Mårten flyger med sin Nils på ryggen. Jaså är det en sådan mössa han ska ha.

Ladan spelar med
Sedan blir det Bo Jonzons tur att berätta om sitt arbete. Konstnär, konstchef vid Värmlands museum, utställningsproducent i Sverige och utomlands och sedan några år ansvarig scenograf på Västanå teater. Han har hunnit med mycket. Hans kärlek till den här mycket speciella teatern tändes när han blev skickad som deltidsbrandman till ladan på Mårbacka, där Västanå då spelade Gösta Berlings saga.

Den gången kunde ladan ha brunnit ner många gånger om, utan att den brandskyddsansvarige brandman Jonzon hade märkt det, säger han. Så fascinerad blev han av föreställningen och spelsättet.

För några år sedan blev Bo Jonzon ansvarig för Västanås scenografi. Nils Holgersson-föreställningen är hans fjärde produktion. Vi i Västanås publikskola behöver inte lyssna länge för att inse att hans idéer stämmer bra överens med de som regissören Leif Stinnerbom, kostymansvariga Inger Hallström Stinnerbom, kompositören Magnus Stinnerbom och koreografen Jimmy Meurling har. Allt ska vara äkta och gediget, publiken ska få vara medskapande och själva berättarladan är en viktig del i föreställningen.

– Ladan spelar med, säger han.

Scenografi är en värdelös konstart i sig, den är ju till för att rama in och trycka fram skådespelet, tycker han. Då är rummets gestaltning viktig, fortsätter Bo Jonzon och pekar på byggnaden vi sitter i. Den ståtliga ladan, 14 meter och 90 centimeter i takhöjd, med bräder, plankor, fyrskäringar, stolpar, ja trä var vi än tittar. En byggnad med historia där svalorna fortsatt att bygga bo och björktrastarna nyss fått ut ungar.

– Ladan har en träarkitektur som aldrig kommer att upprepas i det här landet.

– Detta ska vara en träteater där allt konstmaterial är bannlyst. Ingen plast i vår lada.

Inte ens hissen som ibland hissar upp skådespelare på scenen har något modernt maskineri. Den bygger på gammal hederlig motvikt, i det här fallet bestående av två tekniker med viss kroppslig densitet. Finns de två bara på plats i tid så fungerar hissen perfekt.

Det är så de jobbar i det här lagarbetet. Allt ska vara äkta, gediget och genomtänkt. Ladan spelar med.

Den viktiga modellen
I januari började man riva den tidigare scenografin i Rottnerosladan. Men då hade Bo Jonzons jobb redan pågått ett tag, sedan Leif Stinnerbom avslöjat vad sommarens föreställning ska handla om. Så småningom kom ett första råmanus. Då klarnade det lite mer.

Han läste boken också. Fast det är klart, just Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige läste hans mor högt för honom redan när han var sju år gammal.

– Då tyckte jag inte om boken, men det känns ändå som om jag minns hela sagan sedan dess.

Att scenografen ändrat uppfattning om Selma Lagerlöfs berättelse om värstingen som blev som folk tack vare resan genom Sverige tillsammans med djuren framgår tydligt, när han plockar fram modellen över scenografin.

– Det blir tydligare då hur jag menar. Modellen hjälper mig att visa både regissör och hantverkare hur jag har tänkt.

En av idéerna var att låta scenografin framhäva hur Akkas gåsflock minsann flyger. Nu visar de en scen när vildgässen flyger mot norr, mot norr. En kraftfull uppvisning, där Bo Jonzons idé verkligen hjälper till att just rama in och lyfta fram. Hur? Det berättar jag inte, men det kommer att bli en av de bilder som publiken minns, det är jag övertygad om.

Allt ska vara gediget och äkta. Det betyder att Leif Stinnerbom och hans scenograf inte vill ha några fladdriga kulisser som bärs ut och in och ser mer eller mindre konstgjorda ut. Scenen ska vara fast och den fria ytan för dansare och skådespelare stor.

I Nils Holgersson är naturen viktig. Alltså är scenografin på många sätt nedtonad, vilket inte hindrar att det känns bra att de viktiga musikerna är upplyfta i sitt stora Fryksdalsskåp. Bo Jonzon vill inte ha musikerna gömda i något dike. Varför det, när musiken har så viktig roll i Västanås föreställningar?

– Varför har ni inga mikrofoner? frågar en man i publikskolan.

– Därför att publiken tappar kontakten med skådespelarna om deras röster hörs ur några högtalare vid sidan, svarar Leif Stinnerbom.

Stampar takten hela tiden
En av hemligheterna med Västanå teater är just musiken. Synd att vi inte fick träffa kompositören Magnus Stinnerbom den här kvällen, men han är upptagen med att komponera in i det sista. Det får man förlåta. I fjol var även han magisk på publikskolan, berättar en kvinna som var med.

Magisk är rätt ord för musikens roll här. Hur många teaterföreställningar har jag upptäckt att jag stampar takten hela tiden? Inte många, men i berättarladan händer det varje gång. Tacka Magnus Stinnerbom för det.

I förbigående berättar Leif Stinnerbom vad Magnus befarar att recensenterna ska skriva om ett visst avsnitt i musiken. Vilket stycke och vilket instrument säger jag inte. Något ska recensenterna tänka själva. Vem vet, han kanske får fel? De kanske kan mer om svensk musikhistoria än vi tror?

Du som läser detta, dig rekommenderar jag att gå publikskolan nästa år om du har möjlighet. Den är på sätt och vis lika fängslande som Nils Holgersson-föreställningen håller på att bli.

Den 20 juni är det genrep. Jag längtar redan tillbaka till ladan. Den ståtliga träbyggnaden vid Fryken som – spelar med.

 

 

 

 

 

 

 

 

Mårten tamgås och Nils Holgersson. Foto: Per Hardestam.


Läs mer. De två tidigare blogginläggen om Västanå teaters publikskola:
Sveriges första värstingresa
Nils Holgersson när bilarna brinner i Husby

Dokumentär. Passa på att se K-specials dokumentär om teatern, medan den fortfarande går att se på SVT Play:
Västanå teater – en värmländsk saga (längd 58 minuter).

Var och en sin egen Wu Tao-Tzu

En morgon ska jag som vanligt lägga i ordning mina kläder på sängen. Då händer något.

Den kinesiske konstnären Wu Tao-Tzu stod och såg på en målning han precis fått färdig. Plötsligt klappade han i händerna och porten på bilden öppnade sig. Han gick in i sin tavla och porten stängdes bakom honom.

Nu har jag gjort likadant. Tror jag. En sådan bild har jag aldrig tagit förut. Någonsin. Kära nån, ska jag hitta ut igen i världen?

Nils Holgersson när bilarna brinner i Husby

Publikskolan med Västanå Teater fortsätter. Onsdag kväll på Brårud i Sunne och ett gäng skådespelare kämpar med hallingdansens turer medan alla vi på läktaren, 50-60 personer, ser på.

– Vad bra hon Silje är! säger en bänkgranne. Ja, sannerligen. Silje Onstad Hålien har inte bara skrivit danshistoria i Norge. Nu får hon en rutinerad koreograf som Jimmy Meurling att säga:

– Hallingen får Silje visa. Hon är bäst.

I fjol blev hon första kvinna att tävla i högsta klassen i Norge i den annars så mansdominerade hallingdansen. Hon är född i Valdres, där dansen inte heter halling utan laus, dvs lös. Silje är utbildad vid den norska baletthögskolan och medverkar i olika dansprojekt i Norge och andra länder. Och nu har hon kommit till Västanå Teater. Rappt slår hon näven i klacken, stolt knycker hon på nacken. Sakta men säkert lär de andra i gruppen sig och tar efter.

Den här kvällen kommer publikskolan mer rakt in i repetitionsarbetet. En nyttig upplevelse. Vi vet ju att allt det här kommer att se självklart ut på scenen om en månad. Då kommer fler än Silje att leva ut. Just nu är det mest slit och ibland ett gemensamt skratt vid missade steg.

– Vildheten, säger Silje, vildheten. Det har hänt att man gett spelmannen skulden för dråp som någon utfört vid hallingdansen…

Problemet är alla bilder vi har av Nils Holgersson
Efter kaffepausen är det Inger Hallström Stinnerboms tur att visa de kostymer som aktörerna i årets Nils Holgersson ska ha på sig. Nu förvandlas vår kväll till något som liknar en modevisning. Eller ska vi säga mod? Den som tror att vi ska få se en klassisk Nils Holgersson i gula byxor och träskor, den tror fel.

– Problemet ligger i att det finns så många illustrationer, säger hon.

Alla har sin bild av Nils Holgersson. Oftast en med röd mössa, gula byxor och träskor. Den kostymeringen får vi inte se från Inger Hallström Stinnerbom. Det vore inte Västanå Teater om hon inte tänkte lite längre än så. Jag återkommer till Nils.

Nu visar hon på en kopia av ett gammalt grånat foto. En grå figur som ser ut att knacka på en grå dörr. Vet vi vad det här är? Nej det vet vi inte.

– En gammal tiggardräkt från värmländska finnskogen. Där fann jag min bild av tomten.

Det handlar om hustomten, den som är så viktig i berättelsen om Nils Holgersson. Tomten som ger den elake Nils en rejäl örfil, så att han somnar in en stund och sedan är förvandlad till en pyssling när han vaknar.

Inger Hallström Stinnerbom tar fram de grå tomtebyxorna och den grönaktiga tröjan. Som mossa på en sten. En skånsk hustomte har inget med moderna julars skyltfönstertomtar att göra.

Så går vår andra kväll med publikskolan till. En ny kostym visas och vi applåderar. En ny, nya applåder. Ibland låter hon en skådespelare eller dansare bära den, ibland visar hon den på galgen. Folk ställer frågor om material och färgval. Filosofin är hela tiden den som präglar Västanå Teater. Det är inte kostymen som ska visa oss örnen, korpen, vildgåsen eller Mårten. Det ska skådespelarna göra, men vi i publiken får också finna oss i att vara medskapande.  Det är så hela teatern jobbar och så jobbar Inger Hallström Stinnerbom. Aldrig gå den lätta vägen, alltid bjuda på det gedigna, alltid lita på publiken.

Får han röd mössa?
Vad det blir för färg på Nils Holgerssons mössa i år? Blir den röd? Ingen aning. Den kom i hastigheten inte med när Nils dräkt presenterades. Kläder som gör honom till en blandning av bondpojk och ung man från 2013. Doc Martenskängor, vida byxor, stickad tröja.

En kväll när bilarna brinner igen i Husby känns det skönt med en teater som inte gör den holgerssonska värstingresan till en gullig djursaga. Det gjorde inte Selma Lagerlöf, så varför skulle Västanå göra det?

Den ömsinta versionen

Första maj. En dag med historia, även för mig personligen. Roliga dagar då vi fick rört ägg med socker som barn, för det hade morfar, den facklige pionjären, gjort till tradition för mamma och hennes syskon. Upproriska dagar, något senare, då vi gick bakom röda fanor och ville förändra. Något mer demokratiskt upproriska dagar, ännu senare, då vi gick bakom röda fanor och ville förändra. Dessutom ett tiotal år, då jag kåserade och talade allvar vid våra lokala första maj-möten i Forshaga och Deje. Den inbjudan var jag stolt över.

Majar gör vi också, det är en annan tradition vi tycker om.

Internationalen på franskt bluesmunspel
Här är den vackraste versionen av dagens egen kampsång. En version för eftertänksamt demokratiska socialister med känsligt sinne. Han som spelar heter Jean-Jacques Milteau. Varför låten försvann från Spotify vet jag inte, men här är en youtube-version som någon lagt ut. Tack för det.

Förändra vill vi än. Jag blir fortfarande varm om hjärtat när jag hör Internationalen. Blodet bultar rött och hett, eftertanken är ömsint men målet kvar.

Länk: Jean-Jacques Milteau: L’Internationale

 

Hur kan de veta var min tumme sitter?

Jag erkänner. Jag är en knövvel. Tummen sitter inte mitt i handen, den sitter mitt i armhålan. Så ser jag på mig själv, efter att ha ägnat många år åt att inte arbeta för hand. Inte sedan vi sålde bondgården och jag senare slutade på sågverket. Det har mest blivit att truten och fingrarna försörjt mig, möjligen hjärnan med ibland, men hon ska ju alltid blanda sig i.

Kort sagt, jag är inte gör det själv-typen. Det har vi en annan i huset som är.

Frågan är bara hur de kunde veta det? Häromdagen fick hon och jag varsitt erbjudande från firma Gör Det Själv. De ville vi skulle prenumerera. Det skrev de i båda breven. Fast i hennes brev hade de lagt med en tjock snickarpenna också. Själv fick jag bara reklampapperen. Utan penna.

Detta var en klok och riktig bedömning. Svensson behöver ingen snickarpenna, det räcker om Nilsson får den. Men hur kunde de veta? Finns det ett register någonstans i en centraldator, där det står Timell, snickarkunnig, Nilsson, snickarkunnig, Svensson, icke över huvud taget kunnig.

Undrar inte du över det? Fick du pennan?

Hedern och den storknande cellulosan

Bokstäverna och orden är mina vänner. Siffrorna kan jag leva med. Layoutade papper har jag sysslat med hela livet. Det är när de fyra ska paras ihop som stor ångest uppstår. Jag pratar om blanketter. Be mig inte fylla i en blankett, då plockar jag hellre disk på jobbet i fjorton dar.

Vi är helt enkelt inte kompatibla, ifyllningspapperen och jag. Pennorna torkar, hjärnan känns korkad och cellulosan storknar.

Kanske började det första veckorna i februari, varje år i min barndom. År efter år kunde vi höra pappa och mamma stöna över småbondens självdeklarationsblankett. De var kloka personer båda två, flitigt läsande och skrivbegåvade människor som visserligen såg poängen med att betala sin skatt. Men själva deklarationen var ingen favorit på gården Nybyggeras i Ängebäckstorp.

Min gripande bilaga
Strax därpå blev jag vuxen och skaffade egen inkomst. Då hade livet lärt mig att vi får någonting för skatten. Vi får vägar, skolor, sjukvård, polis och försvar. Vi bär varandras bördor. Det var bara det att det skulle deklareras också. Hedern och samvetet var det inget fel på, jobba svart har jag alltid vägrat, men att stuva in all min magra lön på en knövlig blankett…

Gudskelov blev jag sambo och småningom gift med en kär vän, för vilken varje blankett är det naturligaste element i världen. Be henne läsa en instruktion och hon gör det. Be henne räkna ut min skattesats i huvudet och hon gör det. Be henne deklarera och hon sjunger medan hon fyller i’t.

Vi skapade en arbetsdelning. Den kära vännen fyllde i själva blanketten och jag gjorde Bilagan. Inga problem, gripande bilagor är min bästa gren. Där får jag ju skriva fritt med bokstäver och utan att hålla mig innanför ramarna. Sålunda har jag under åren exempelvis fått igenom avdrag för inköp av ett styck sjungande fisk att hänga på väggen. Den kostade 250 kronor på Bergviks köpcenter och kan sjunga två sånger medan den sprattlar muntert. En av dem är Don’t worry, be happy om du vill veta’t.

Heder och samvete? Absolut. Vi tycker det är häftigt att betala skatt. Det är bara det att jag stod på scen och underhöll i många år, och då kom den sjungande fisken flitigt till användning som rekvisita. Manusen finns kvar men jag vill helst inte leta fram dem och ta reda på exakt vilken roll fisken spelade. Vi är trötta på Dont’t worry här på trakten. Avdraget skäms jag inte för, fisken var faktiskt med och såg till att familjen fick pengar till frukostfilen.

Va? Den lelle goe?
Och så blev det 2013. I den lilla brevlådan på Grossbolstorp damp ett brev från Skatteverket ner. Dags att deklarera, tyckte verket, och bad mig göra det med datorn. Datorn? Den lelle goe? En minut senare var allt klart. Inte behövde jag åka till en brevlåda vid kommunhuset heller, och titta på andra stackare som också lämnade in sina tummade blanketter sista natten, strax innan klockan slog tolv.

Det är ingen ordning på ångesten i Sverige längre.

Hat & bläck & Rosengård

Varför har Zlatan Ibrahimovic blivit som han är? Hur mycket har hans uppväxt i ett fattigt Rosengård präglat honom? Härom året kom boken Jag är Zlatan där författaren David Lagercrantz hjälper fotbollsspelaren att berätta om sitt liv.

Jag har vänner som avskyr den boken för dess språk. Själv tycker jag Lagercrantz verkar ha lyckats bra med att gestalta Zlatans sätt att tala och vara, men det är ju en smaksak och jag hör inte Z tala varje dag precis. I vilket fall har jag större förståelse för hans egenheter efteråt, även de som jag inte gillar. Hur är det de skriver på den berömda skylten ovanför gångtunneln i hans hemkvarter?

”Man kan ta en kille från Rosengård. Men man kan inte ta Rosengård från en kille.”

Jag behöver inte fundera mycket över min egen uppväxt på ett jordbruk långt borta i en värmländsk utkantsskog, för att förstå det resonemanget. Man kan ta en småbrukarson från grusvägen, men man kan inte ta grusvägen från en småbrukarson.

När sista barndomsvännen dog
I mitt fall är barndomen ett ljust minne. Ont om pengar, gott om harmoni. Det kan man inte säga om Kristian Lundbergs uppväxt i bland annat just Rosengård. I går kväll skulle han ha gästat Karlstads Bokcafé och Stadsbiblioteket för att berätta om sin nya bok En hemstad – berättelsen om att färdas genom klassmörkret (Wahlström & Widstrand).

Framträdandet blev inställt, han blev akut sjuk några dagar tidigare. Det känns en aning snopet, men också en arbetarförfattare har rätt att bli sjuk mitt i genombrottet. Jag ägnar tisdagskvällen åt att läsa goda recensioner av boken via facebook i stället, och den färska intervjun i Aftonbladet:

”Att läsa och skriva blev min räddning”
Kristian Lundberg började skriva om sin uppväxt när sista barndomsvännen dog

Stal allt vi vunnit
Nyss kom hans och kollegan Crister Enanders bok Hat & Bläck ut. En dialog om klasshat, litteratur och människans värde, som underrubriken lyder (Bokförlaget h:ström – Text & Kultur). Även där finns det mörka, här med Kristian Lundbergs ord i den brevväxling som boken består av:

”Det goda hatet. Ja, så vill jag kalla det: Det goda hatet.

Kanske är det inget att orda om. De som har samma bakgrund som du och jag vet vad det handlar om. Hur starkt det är som drivkraft, och hur avgörande det är för hur vi betraktar världen, andra människor och – inte minst – oss själva.”

Efter mycken möda och mycken klasskamp lyckades svenska arbetare flytta sina positioner framåt ett stycke. Sedan kom någon och stal alltihop, skriver han.

”Hur kunde det komma sig att vi idag har skapat ett system som förhindrar oss att vara så goda som vi verkligen är? Hur kan det då komma sig att vi genom exempelvis bemanningsföretagen har lyckats med att åsidosätta alla de landvinningar som arbetarrörelsen kämpade sig fram till? Hur kommer det sig att vård och omsorg blev en fråga om ören och kronor? När jag arbetade på Yarden var vi alla anställda genom bemanningsföretag. Vi fick arbete på beting, en dag i taget. Vi var helt utlämnade. Jag skall ge ett konkret exempel. En vän klagade på att arbetskläderna var för tunna. De släppte in väta. Han klagade också på att skorna var av dålig kvalitet. Morgonen efter samlades vi vid arbetet. Det var uppenbart att han saknades. Han ringdes inte in till arbete nästa dag. Och aldrig kom någon att klaga på kläderna igen, på skorna. Hur kunde det bli så här? Rädsla är den känsla som dominerar arbetsmarknaden. Hur kunde våra år av kamp – våra vinster och förluster – plötsligt kidnappas bakom vår rygg? Vem stal vår trygghet? Vem sade plötsligt en dag: ’Nej. Vi skall inte ta hand om vår broder!’ och tvingade oss in i ett system av orättfärdighet. Vem tog bort vår möjlighet att välja?”

Lunch till dig eller barnen?
Samtalen på Yarden, hans arbete i Malmö hamn, handlade ofta om konkreta frågor, skriver han. Där, i detta miniatyrsverige bakom galler och staket, flyttade de bilar till och från båtar och talade om busskort eller nya gymnastikskor till barnen. Lunch till sig själv eller matsäck åt barnen på deras utflykt.

”Eller” kan vara ett förfärligt ord.

Tror du att svensk barnfattigdom är något som hör 1800-talet till? Något för historieböckerna? Då tycker jag du ska läsa Kristian Lundbergs skildringar av sin egen barndom och uppväxt. Fattigdomen fanns nyss och finns än i dag.

”Någonstans, någonstans långt borta i avlägsna direktionsrum och partiöverläggningar fattades det makrobeslut som vi fick verkställa genom våra liv på mikronivå. Äta eller ätas.”

Där var det igen, ordet. Eller.

Ärligaste fattigdomsskildringen
Nyss läste jag hans genombrottsroman från 2009, Yarden (Symposion förlag). Boken är bland mycket annat en skildring av en omvänd klassresa, tillbaka till fattigdomen och det hårda kroppsarbetet. När poeten Lundberg drabbas av akut penningnöd får han ta jobb i hamnen för att försörja sig.

Hela romanen handlar om det. Att sakna pengar. Ärligare har jag aldrig sett modern svensk fattigdom skildras. Tvånget att tiga inför hårdhänta arbetsköparrepresentanter, så som de tvingas till, arbetarna som flyttar bilar på Yarden.

Vad jag tycker om den nya boken En hemstad? Vet inte riktigt, svart men bra som de tidigare böckerna skulle jag tro. Jag hade tänkt köpa den i går, efter att ha hört författaren berätta. Nå, livet går vidare, det blir fler chanser att möta hans berättelse.

Läs Kristian Lundberg, du som inte tror att Sverige är ett klassamhälle. Du som inte tror att det finns röstlösa medmänniskor i familjen Bernadottes och de papperslösa svartjobbarnas varsina konungariken. Läs Kristian Lundberg.