Etikett: Mediedjungeln

Motsatsen heter förklyftning

Fördumning. Vilket oerhört korkat yrke och ändå sysselsätter det så många. Få se nu, Aftonbladet, Expressen, Kvällsposten, GT, TV3, TV4, Kanal 5, TV6, Sjuan, TV8, Kanal 9. Såpoperorna, dokusåporna, förnedrings-tv, Wermland Forever.

Allt färre prenumererar på riktiga tidningar. Allt fler tycker att en omgång i Lets dance eller Idol är viktigare än nyheterna på public service.

Bröd och skådespel, panem et circenses. Romarna hittade på metoden, den förste som beskrev den var diktaren Juvenalis. Den gången bjöd romerska imperiet sina medborgare på gladiatorspel och mat för att hålla folket lugnt. Tillfälliga gåvor, märk väl. Ett sätt att få de fattiga att glömma de rikas överflöd. Metoden fungerar än. Det är därför fördumningsindustrin är så viktig och tjänar så bra.

Motsatsen till fördumning heter förklyftning. Det är när du tydligt visar vilka växande klyftor och orättvisor Sverige har. En mycket liten och lågavlönad industri.

Tolkningen av ordet förklyftning är min egen: ”Göra klyftigare genom att visa på klyftorna i samhället”. Egentligen är förklyftning en geologisk term och beskriver när bergarter är genomsatta av fina, stundom omärkliga sprickor, förklyftningar eller avsöndringsklyftor, som delar bergartsmassan i olikformade stycken.

Jag vill bredda betydelsen.
Samhällen kan också spricka i olikformade stycken. Går det för långt eroderar även de till slut.


 

 

 

Ur Nordisk familjebok, 1800-talsutgåvan.


En frivillig kinesifiering?

Läser en krönika av Maria-Pia Boëthius på etc.se. Hon har just kommit hem från Ship to Gaza-färden. Den som slutade med att hon blev misshandlad av israeler. Här hemma är den stora nyheten att en ny nationalarena ska invigas, skriver hon och fortsätter:

”Vi är i färd med att överallt bygga enorma katedraler, helgade åt underhållning och sport. Dagens Colosseum är en arena för schlagers och ishockey. Skådespel åt folket medan politikerna i samförstånd gör upp med finansmarknaden, företagsamheten och bankerna om hur de bäst ska kunna utnyttja oss, som konsumenter och/eller arbetsmyror. De politiska partierna blir alltmer likartade, så att vi tillslut inte längre har något att välja mellan. Det ser ut som en från politikernas sida ’frivillig’ kinesisk lösning, en kinesifiering av politiken, en likpartistat. Skillnaden mellan republikanerna och demokraterna i USA kan förefalla stor, men i själva verket har inget av partierna möjlighet att styra landet utan godkännande av och finansiering från kapitalet. Den demokrati generationer före oss har slagits för och givit sina liv för är på väg att falla i bitar.”

Undergång eller uppvaknande är rubriken på hennes text.
Det är bara att välja.

 

 

 

 

När det blåser på rikt folk

Världen är orättvis, det behövde vi inte Göran Palms bok år 1966 för att inse. En orättvis betraktelse – den kunde man skriva varje dag. Ekonomisk orättvisa. Vädermässig orättvisa. Redaktionell orättvisa. Blåser det på Kuba och resten av Karibien, då hörs inget sus i knutarna på västerlandets redaktioner. Drar vinden vidare till nordamerikanska fastlandet, då viner det till i rutorna.

Det där vet alla som har en solig sommardag där hemma, men får se på tv att Sverige har skyfall, för det har de i centrala Stockholm. Alla som varit lokalredaktörer känner också till fenomenet. Det som berör centralredaktionens närmaste kvarter slår ofta ut vad som händer i vidsträcktare trakter i det de tror är en periferi.

Och ändå bor varje människa centralt.

 

 

 

 

 

The typical orienteraren

Börjar sakna orienteringen, det var ett tag sedan jag rusade mot en startpunkt. Finns det någon annan sport där ungdomarna raggar vid bajamajorna? Finns det någon annan idrott där det kunnat gå att vinna en klass för 40-åriga nybörjare och få krans av hela klubben för det?

På Facebook finns den påhittade karaktären The typical orienteraren. Kolla den sidan. Min favoritbild därifrån just nu är den här, eftersom jag råkar känna igen fenomenet från mitt senaste långpass, håhå jaja …

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Snälla tidningsjournalister, sluta

Tidningarna gör tv. Radion publicerar foton. Tv-stationerna skriver långa nyhetsartiklar. Webben har verkligen fått våra medier att flyta samman, ibland till något bra, ibland till en riktig sörja. Fortare och fortare vräker nyheterna över oss.

Flödet passar mig fint som ibland jobbar med att följa sådant. Nyhetsnörd har jag varit ända sedan jag fick rådet inför inträdesprovet till Journalisthögskolan: ”Prenumerera på DN ett halvår och läs det mesta. Lyssna på alla nyhetssändningar på radio. Titta på alla nyheter på tv.”

Det rådet var lättare att följa 1973 än i dag. Gubbarna på sågen tittade visserligen kritiskt, när jag satt på ett färskt brädpaket på rasterna och läste den malliga tidningen. Visst. Fast etermediasändningarna var färre. Nu strömmar de genom luften hela tiden.

Då ska jag spöka för er
Jag står ut och bejakar mycket. Dödar ni papperstidningen ska jag spöka för er, men det lär ni inte lyckas med. Fast pappersmurvlarna får skärpa sig och räkna ut bättre vad de ska vara bra för. Berättelsen, det är vad jag tror på. Den personliga rösten. Det fördjupade samtalet. Korta nyheter också förstås, nyheter är varje dagstidnings ryggrad. Men ni får förbaske mig bli bättre på att hitta er unika röst om inte tidningen ska dö långt före den yngste prenumeranten.

Bäst berättare vinner.

Ett sista råd från en vän. Sluta för Guds skull göra amatör-tv. En del papperstidningswebb-tv jag sett får kungahuset förlovningsfilmer att framstå som om de vore regisserade av Ingmar Bergman, Francis Ford Coppola och Miloš Forman i högform. Snälla, sluta.

Tv är bäst på tv.
Ett jobb blir bäst gjort när den som gör det kan.


 

 

 

 

 


Zlatan förvånar

Jag har vänner som inte gillar Zlatans bok på grund av språket. Själv tycker jag tvärt om att författaren David Lagercrantz har lyckats gestalta honom som person på ett utmärkt sätt, även rent språkligt. Upp ur boksidorna stiger en röst.

Boken fick mig att förstå Zlatan Ibrahimovic bättre. Allt går ju inte att älska, cykelstölder och annat, men berättelsen gör att jag begriper hur han blivit som han är.

Gudabenådad fotbollsspelare är han, det visste vi. Stönig som varje elitidrottsman måste vara inåt – har han använt den envisheten även utåt lite väl ofta. Tjurig som få. Därför är det intressant att Zlatan nu lyckas förvåna oss som retat oss på den saken.

Jag tänker på tolvåringen på Färöarna som fick Zlatans byxor (!) efter matchen, när han bad om tröjan. Jag tänker på hur Zlatan klev fram som verklig lagkapten i matchen mot Tyskland, när allt såg som svartast ut. Det märktes tydligt när han hämtade bollen efter sitt nickmål och sprang mot mittpunkten med den. Nu jädrar kör vi. Allra tydligast när han ömsint klappade om debutanten Tobias Sana, efter att denne missat öppet mål.

Gillar.

 

 

 

 

 

 

 

Det ska inte vara lätt

Kanske är det meningen med mitt liv att skrivandet inte ska vara lätt? Varför skulle det vara det? Jag ska vara envis och jag ska välja familjen före karriären och filmjölksskrivandet framför heltidsförfattandet. Det kommer jag aldrig att ångra. Jag ska försöka göra nytta på alla dessa arbetsplatser som lärt mig så mycket om att vara människa. Ett tag sitter jag till och med i en företagsledning.

Kära nån, Vår Herre måste verkligen ha humor.

En hel del texter har jag fått tryckta, det får man ändå säga. Tjugotre böcker och mindre skrifter i allsköns ämnen, dessutom medverkat i lika många antologier. Tusen krönikor, en kortfilm, 600 scenframträdanden, lett mängder med skrivarkurser, skrivit drygt 300 blogginlägg här av bara farten. Men – inte det dova dunket på en bokhandelsdisk som jag hade tänkt.

Inte än.

Tre romaner i datorn nästan utgivna av ett prestigeförlag, men jag stöp på mållinjen. Ett manus var med bland tio i slutgallringen, av vilka sex gavs ut. Senaste förlaget har inte svarat. Inte än. Det där andra företaget som kunde ha blivit plattform för bloggen vill inte, tror jag. Men vadå, jag har väl inte heller varit perfekt alla livets dagar?

Det ska inte vara lätt.

Och ändå: den där glädjen när tanken och formuleringen någon gång trivs ihop. Den där driften att uttrycka sig som redan vår förmoder grottmålerskan och berättaren vid lägerelden kände.

Det är lätt.