Varje gång jag snör på mig löparskorna tänker jag på den vikarierande kyrkvaktmästaren som vi pratade med i Gåsborn. Hans första replik till mig när han stannade åkgräsklipparen är redan bevingad i familjen:
– Du träner du, ser ja’.
Vet inte varför jag kommer att tänka på Stig Claessons novell Oskuld i juninatt när jag skriver detta. Jo, det vet jag visst. Syns det?
Får meddelande från en släkting. En berättelse jag helst hade velat slippa att höra från mitt Sverige år 2014. Så här skriver hon:
Hej. Jag vill bara skriva några ord, vad som hände mina barnbarn i fredags eftersom du ofta skriver om invandrarfientlighet. Mina barnbarn är elva år och går i skola i (här skriver hon en svensk ort). Gjorde en utflykt till Sergels torg för att besöka valstugorna och ta reda på vad de olika partierna vill.
De blev väl mottagna av alla partierna och fick svar på sina frågor, men när de kom till SD:s stuga blev inte NN (hon skriver namnet) insläppt för att han var som en äldre kvinna sa: DU ÄR INTE SVENSK.
Vad säger Du? Du behöver naturligtvis inte skriva något om detta, tycker bara att jag ville berätta, och du kanske förstår att jag blev jätteförbannad. Barnens mamma, (hon skriver namnet), säger att det är ingen ide att säga något, för ingen lyssnar… Ha en fortsatt bra sommar.
Där slutar brevet.
Jag önskar att hon aldrig hade behövt skriva det. Allt jag tror på och skriver om handlar ytterst om det: Att en dag ingen enda människa ska behöva skriva ett sådant brev om sitt barnbarn.
Att inget enda barn ska behöva få ett sådant svar.
Detta är en konsumentupplysningsspalt. Varför ska jag ägna månader av mitt liv åt att lära mig blogga, om inte för att visa världen vad en pysgök är? En pysgök är Guds gåva till mänskligheten. I synnerhet luffarslöjdarnas gåva till mänskligheten.
Har du kokat potatis någon gång? Har det hänt att den kokat över? Då har du ingen pysgök. Skaffa genast en sådan gök och häng den på grytan innan du lägger på locket. Då pyser ångan ut och allt är frid.
Så enkelt var det.
Se foto.
Pysgökar finns i varje klok organisation. Många arbetsplatser håller sig med en särskilt anställd pysgök som säger lustigheter på brinnande arbetstid och har tillåtelse att vara småkritisk ibland, bara för rolighetens skull.
Det svenska samhället håller sig med ishockey, Idol, öl, vin och Svenska spel. De fyller alla samma funktion i nedskärningstider. Släpper ut ånga så svenska folket inte ska koka över.
Den sortens pysgök är den sämsta.
Jag vill dö nyfiken. Så nu har jag lärt mig ett nytt ord igen och en ny sak som jag inte visste fanns. Pysgök. På hembygdsveckan Gammelvala i Brunskog kostade sådana gökar 30 kronor styck.
Det kan det vara värt, ett nytt ord. Dessutom är de så bra för potatisen.
Allra roligast har mitt rättstavningsprogram. Varje gång jag skriver pysgök i mobilen försöker det ändra till pulshöjande. Detta ler både mobilen och jag åt. Vi vet ju båda två att vad en äkta pysgök än sysslar med om dagarna, så inte höjer han pulsen.
Mitt rättstavningsprogram vill också dö nyfiket.
Fjortontusenetthundrasjuttioen av mina bästa resor har gått från den egna sängen till frukostbordet.
Jag har sett vägar som varit för krokiga, vägar som varit för gropiga och vägar som varit för smala men aldrig en enda en som varit för kort. Minsta stig räcker ända fram.
Politiker är som tåg. Några avgår för sent, andra blir med tiden rätt ankomna.
En dag tar jag med mig en 6-årig kompis på svamppromenaden. Det är ett lyckat val visar det sig, hans ögon sitter närmare kantarellerna än mina och under tiden för vi intressanta samtal. På ett vikt A4-papper antecknar vi sådant som vi ser. Hussvala, groda, älgbajs. Då och då viskar han ett halvhögt ”Där!”. Varför då? frågar jag till sist. ”Jag tränar, ifall jag får se någon svamp”.
Metoden fungerar, strax därpå hittar han några nya igen.
”Där!”.
Jag tyckte om honom.
Andra gången vi träffades höll han på med swimmingpoolen. Ett badkar som han grävt ner i sin gräsmatta vid Tage Erlanders pappas gamla skola i Stensdalen utanför Ransäter. Han bodde där. Nu skulle vattnet fyllas på. Det är enda gången jag har fotograferat en spritt naken konstnär med vackert vitt skägg.
Första gången ringde han och berättade: ”Jag ska slakta Krigets Bagge. Ni ska komma. Ta med barnen. Bjuder.” Det skulle bli vernissage sa han och så blev det. När vi kom dit visade han video på den slaktade baggen. Först hängde den i ett rep och sedan grillades den. Snö överallt, skolan var iskall men baggen god. Vernissagefesten bestod av vår familj, värden själv samt hans kollega konstnären Algot Gäwerth från Molkom. Vi åt grillat och videofilmat fårkött, drack rödvin och pratade om freden. Han gjorde gärna det.
Jag känner igen motiven direkt
Sedan visade han ett par av sina första målningar. Det tog ett tag att leta fram dem, men nu låg de på bordet framför oss. En mosse med en skogsholme mitt på. En bondgubbe med lätt rödblommiga kinder.
Det klack till i mig. Den mossen, den gubben. Det var min tur att köra denna kväll, något vin hade jag inte druckit, men nu snurrade världen i några sekunder. ”Jag har suttit och tittat på orrspel från den holmen många gånger”, sa jag. ”Fem hundra meter från där vi bodde. Gubben, hette han Viktor eller Albin? Vi köpte gården av två bröder som såg ut sådär. Jag var sju år och rädd för bägge två.”
Robert Jäppinen blev inte ett dugg förvånad. Han hade varit med om värre sammanträffanden. 1947 var han flykting och hamnade som bonddräng hos en familj som vi skulle bli grannar med. Gubben på målningen, som vi köpte gården av, var bekant med den familjen. Mossen var skräckblandad eftersom Robert nästan råkade dränka sin husbondes häst där. Bonden han var dräng hos. ”Sedan kom jag till Erik”, sa han.
Det var en sådan kväll. ”Erik?” sa jag och tillade efternamnet på en annan granne som vi kom att umgås med den gången. ”Erik Nilsson?”. ”Just han”, sa Robert Jäppinen och ringde upp mina föräldrars vän, denne Erik. Jag hade inte talat med honom på 17 år. ”Kom hit!” sa Robert, mitt i kalla midvinternatten.
Nja.
Är museet självironiskt?
Allt det här beror på att jag äntligen har varit till Värmlands Museum och sett dess Jäppinen-utställning. Vem är rädd för Jäppinen? frågar utställningsaffischen. En medveten självironi från museet hoppas jag. Var det inte länsmuseet som hade konflikt efter konflikt med min kontroversielle fredsvän?
På väggarna hänger olika uttalanden av Robert, jag känner igen många av dem från hans webbplats och publikationer:
Stopp på all militär produktion – omedelbart!
Bort med de blindas ledarskap av de blinda.
Konsten är endast spån från hyvelbänken.
Bort med drömmar om konjunkturuppgång.
Haren är inte rädd för en annan hare. Människan är rädd för en annan människa.
Människan är som grisen, äter vad som helst.
Jag vet allt som finns att veta för en människa.
Jag har ingen rädsla i min kropp.
Vad är frihet värd för en som ej kan bära friheten.
Alla kulturer har kränkt barnets frihet.
Frihet innebär ansvar att bära korset.
Vem skyddar barnets frihet?
Människan är den enda varelse som förtrycker sin avkomma.
Vem är den förste förtryckaren? Mannen eller kvinnan?
Utan rättvisa ingen fred. Utan fred ingen framtid.
Min personliga metod började från tre års ålder i en by utanför Leningrad. Därav ingenting är omöjligt för mig.
Kommunikationsmedia är ej för att ägas. Kommunikationsmedia är för att människan skall vara informerad.
Människan är vi – vi avskaffar idiotin – flyttar berget som skuggar – vi är solen – si sätter stopp och säger god början.
Människan är fri – ingen träl – inte en fångvaktare – inte en ordningens upprätthållare – inte en etablerad idiot – inte en stor eller liten – människan är inte ”jag”.
Bort med arbete som kallas sysselsättning: tillverkning av kanoner-ubåtar-stridsplan och annat pladder – skrämselverk.
Bort med idioter från jorden.
Bort med idioters rättigheter som kallas ”mänskliga”.
Bort med de viskande tungornas tal om fredlig samexistens – om fredlig kärnkraft – om terrorbalans.
Du är vi. Har alltid varit.
Vapnen ska smörjas
Jag fotograferar ett av alla dessa papper han producerade:
”I alla länder – samtidigt – stopp på produktion av militära vapen överallt samtidigt – på samma dag. Några andra alternativ gives ej. /…/
De befintliga militära vapnen ska ej skrotas utan smörjas – så att de ej rostar – som museiföremål för all framtid att beskådas av det mänskliga varandet.
Vi är framme. Det som ej var möjligt för 2000 år sen är möjligt i dag 1986. Stopp.”
Hela människan Robert
”Hej det är Robert” brukade det säga i luren, sedan tog samtalet 45 minuter. Ibland var det tröttsamt men alltid värt aktning. Större fredsvän har jag aldrig träffat.
Nu står jag här och tittar på hans bilder, hans fredsbudskap och berättelse. Ett tag fick han för sig att måla långa serier av bilder på kända personer. Erik Gustaf Geijer, Selma Lagerlöf, Marilyn Monroe. Några av dem får jag återse nu. Allt är inte bra men det är fint att utställningen lyckas visa på hela personligheten. Robert var inte bara konstnär, inte bara fredskämpe, inte bara arrangör av happenings. Han var allt det.
Robert Jäppinen föddes i Ingermanland den 9 januari 1924, även om någon lyckades vända på siffrorna till 1 september när han skulle registreras i Sverige. Han växte upp i Sovjetunionen, bodde där när kriget kom, tvingades leva under nazismen och fick en 
period sitta i fångläger. 1943 lämnade han Ingermanland och tre år senare återfanns han i ett flyktingläger på Hangö i Finland. 1947 jobbade han i Åbo hamn och skaffade båttransport till Sverige. Av en slump hamnade han i Filipstad, där han träffade en bonde från Nyed som ville ha honom som dräng. 1948 flyttade han till Göteborgstrakten och började arbeta på textilfabriken i Mölnlycke. 1960 kom han till Ransäter.
Brev till många makthavare
På en vägg hänger ett tidningsklipp med en porträttbild jag tagit för tidningen Värmlands-Bygden. Artikeln är rätt tafflig men bilden är jag nöjd med. Den visar en man som upplevt krig och diktatur och flydde till Sverige år 1947, en som gjorde livet intressantare för många av oss.
Ingen jag känt har skrivit fler brev till makthavarna i världen. De lyssnade inte, det är fortfarande krig.
Utan rättvisa ingen fred. Utan fred ingen framtid.
Läs mer
Mats Dahlberg, NWT: Jäppinen släpps in i konstens finrum (låst artikel).
Armas Jäppinens webbplats om faderns konst och hus: www.jappinen.se
Utställningen på Värmlands Museum i Karlstad pågår till den 17 augusti.
Säter är en söt trästad. Gästis i Grangärde har vår resas bästa service. Vid Luossastugan ser vi två blåvingar flyga iväg medan de parar sig.
Det är något bortom bergen.
När vi ska lösa inträde till stugan, där han bodde som skrev om tiggarn från Luossa, har vi inga kontanter. De fick tiggarn vid entrén till Konsum i Säter. Tiden står inte stilla. Hon rör sig i spiraler.
Det kunde ha varit vi. Nyss var det vi.
I Väse var det en herrkarl för länge sedan som ville att socknens tiggare skulle bära ett särskilt märke på kläderna, så folk skulle känna igen dem. Även det känns märkvärdigt bekant från en något senare tid.
Dumheten ligger inte på latsidan. Inte orättvisan heller.
Sista backen hem, dagen efteråt när björken är kapad.
Regnet vräker ner, mer än vindrutetorkarna orkar med i de värsta byarna. Då och då dansar en ännu värre dusch över vägen. Vinden tjuter och får granskogen längs vägen att huka. Grenar far genom luften, ibland hörs en duns när de träffar bilen. Molnen gör dagen blåsvart men blixtarna kommer tätare nu, då lyser världen upp. Ibland har blixten och dundret så tätt sällskap att jag inte hinner räkna. Bilarna bakom håller avståndet fast vi kör i 40, några stannar till vid första parkeringsfickan de hittar och där står de sedan.
Jag är en modig människa. Jag törs ställa mig på scener och försöka vara rolig, fast jag är rädd varje gång. Jag törs skriva på facebook att jag gillar foppatofflor. Men jag är också modig nog att erkänna att den här eftermiddagen, måndagen den 4 augusti 2014, är första gången jag är riktigt rädd vid ratten mellan Färjestad i Karlstad och Skived i kanten av Forshaga. Ännu räddare när jag kommer fram till Forshaga, värre väder har jag aldrig kört bil i om sommaren.
En nyttig påminnelse
En gång i tiden höll jag kurser med Kommunal i Värmland. Då brukade jag säga till kommunalarbetarna att de borde ordna en rejäl vattenläcka var tredje år. Ett skämt, förstås, men visst hade det varit pedagogiskt.
Vi behöver bli påminda ibland om allt detta arbete som svenska arbetare och tjänstemän lägger ner, för att vår vardag ska fungera. Vatten kommer ur kranen, elström strömmar genom sladden, internet och annan trafik fungerar.
Tvingas vända tre gånger
Klockan kvart i fyra når jag fram till Skived genom ovädret. Det är ännu värre nu. Då har jag duckat reflexmässigt många gånger för blixtar och grenar. Nu kommer det en stor stadsjeep körande på gång- och cykelvägen till vänster. Idiot! tänker jag men strax därpå måste jag också svänga över dit. Det ligger ett träd över vägen.
I sista backen upp till vår gata ligger nästa träd, en björk, över asfalten. Jag vänder, tittar på himlen och bedömer att det är liiite mindre tätt med blixtar mot söder i tätorten. Det hjälper inte. Kommen till södra infarten till Forshaga, några kilometer bort, får jag vända igen. En stor björk har fallit över Storgatan, på båda sidor om trädet står personbilar och tradare i kö. Då kör jag in en småväg efter älven men får vända där med. Hela tiden blåser, blixtrar och mullrar min värld. Regnet har ökat, ibland får jag stanna medan torkarna kämpar. Blixt efter blixt lyser upp himlen norrut och ändå är det den vägen jag måste ta för att kunna ta mig hem. Bara inte den vägen också är blockerad.
Det fungerar till sist. Strax efter att jag ringt 112 och berättat om de fyra träden över vägarna ringer min kära vän. Vårt hus står kvar, hon har precis hunnit hem. En stund senare blir vi strömlösa, vilket nästan aldrig händer. Dator och telefon har vi förstås dragit ur jacken till, nu sitter vi vid sterinljusen och ser mobilerna få allt sämre täckning timme efter timme. Masterna är också strömlösa. Täckningen blir sämre, varenda webbplats segare.
Välfärden kräver välfärdsarbetare
Alltihop är mycket pedagogiskt. Själv rycker jag till när blixtarna kommer nära men min fru tycker det är storslaget och det får man hålla med om. Samtidigt konstaterar vi vad vi vetat länge. Det är folket som gör historien. Det är människans arbete som gör att våra liv kan fungera. I vardag och i oväder.
– Just nu, säger jag, är det fullt med jourgubbar och gummor som röjer upp överallt. Mitt i åskan. Kapar nerfallna träd, letar efter elfelen, pumpar vatten ur källare och skickar ut information.
Naturens krafter är storslagna. Det är människans också, när hon sluter sig samman och skapar samhällen.
Vi har åkt runt i Sverige på semester. Där var det LOPPIS. Svenska folket lever på att sälja sina begagnade drömmar till varandra.
I Nyhammar fanns det bar.