Kategori: Familjen

Den ömsinta versionen

Första maj. En dag med historia, även för mig personligen. Roliga dagar då vi fick rört ägg med socker som barn, för det hade morfar, den facklige pionjären, gjort till tradition för mamma och hennes syskon. Upproriska dagar, något senare, då vi gick bakom röda fanor och ville förändra. Något mer demokratiskt upproriska dagar, ännu senare, då vi gick bakom röda fanor och ville förändra. Dessutom ett tiotal år, då jag kåserade och talade allvar vid våra lokala första maj-möten i Forshaga och Deje. Den inbjudan var jag stolt över.

Majar gör vi också, det är en annan tradition vi tycker om.

Internationalen på franskt bluesmunspel
Här är den vackraste versionen av dagens egen kampsång. En version för eftertänksamt demokratiska socialister med känsligt sinne. Han som spelar heter Jean-Jacques Milteau. Varför låten försvann från Spotify vet jag inte, men här är en youtube-version som någon lagt ut. Tack för det.

Förändra vill vi än. Jag blir fortfarande varm om hjärtat när jag hör Internationalen. Blodet bultar rött och hett, eftertanken är ömsint men målet kvar.

Länk: Jean-Jacques Milteau: L’Internationale

 

Hur kan de veta var min tumme sitter?

Jag erkänner. Jag är en knövvel. Tummen sitter inte mitt i handen, den sitter mitt i armhålan. Så ser jag på mig själv, efter att ha ägnat många år åt att inte arbeta för hand. Inte sedan vi sålde bondgården och jag senare slutade på sågverket. Det har mest blivit att truten och fingrarna försörjt mig, möjligen hjärnan med ibland, men hon ska ju alltid blanda sig i.

Kort sagt, jag är inte gör det själv-typen. Det har vi en annan i huset som är.

Frågan är bara hur de kunde veta det? Häromdagen fick hon och jag varsitt erbjudande från firma Gör Det Själv. De ville vi skulle prenumerera. Det skrev de i båda breven. Fast i hennes brev hade de lagt med en tjock snickarpenna också. Själv fick jag bara reklampapperen. Utan penna.

Detta var en klok och riktig bedömning. Svensson behöver ingen snickarpenna, det räcker om Nilsson får den. Men hur kunde de veta? Finns det ett register någonstans i en centraldator, där det står Timell, snickarkunnig, Nilsson, snickarkunnig, Svensson, icke över huvud taget kunnig.

Undrar inte du över det? Fick du pennan?

Hedern och den storknande cellulosan

Bokstäverna och orden är mina vänner. Siffrorna kan jag leva med. Layoutade papper har jag sysslat med hela livet. Det är när de fyra ska paras ihop som stor ångest uppstår. Jag pratar om blanketter. Be mig inte fylla i en blankett, då plockar jag hellre disk på jobbet i fjorton dar.

Vi är helt enkelt inte kompatibla, ifyllningspapperen och jag. Pennorna torkar, hjärnan känns korkad och cellulosan storknar.

Kanske började det första veckorna i februari, varje år i min barndom. År efter år kunde vi höra pappa och mamma stöna över småbondens självdeklarationsblankett. De var kloka personer båda två, flitigt läsande och skrivbegåvade människor som visserligen såg poängen med att betala sin skatt. Men själva deklarationen var ingen favorit på gården Nybyggeras i Ängebäckstorp.

Min gripande bilaga
Strax därpå blev jag vuxen och skaffade egen inkomst. Då hade livet lärt mig att vi får någonting för skatten. Vi får vägar, skolor, sjukvård, polis och försvar. Vi bär varandras bördor. Det var bara det att det skulle deklareras också. Hedern och samvetet var det inget fel på, jobba svart har jag alltid vägrat, men att stuva in all min magra lön på en knövlig blankett…

Gudskelov blev jag sambo och småningom gift med en kär vän, för vilken varje blankett är det naturligaste element i världen. Be henne läsa en instruktion och hon gör det. Be henne räkna ut min skattesats i huvudet och hon gör det. Be henne deklarera och hon sjunger medan hon fyller i’t.

Vi skapade en arbetsdelning. Den kära vännen fyllde i själva blanketten och jag gjorde Bilagan. Inga problem, gripande bilagor är min bästa gren. Där får jag ju skriva fritt med bokstäver och utan att hålla mig innanför ramarna. Sålunda har jag under åren exempelvis fått igenom avdrag för inköp av ett styck sjungande fisk att hänga på väggen. Den kostade 250 kronor på Bergviks köpcenter och kan sjunga två sånger medan den sprattlar muntert. En av dem är Don’t worry, be happy om du vill veta’t.

Heder och samvete? Absolut. Vi tycker det är häftigt att betala skatt. Det är bara det att jag stod på scen och underhöll i många år, och då kom den sjungande fisken flitigt till användning som rekvisita. Manusen finns kvar men jag vill helst inte leta fram dem och ta reda på exakt vilken roll fisken spelade. Vi är trötta på Dont’t worry här på trakten. Avdraget skäms jag inte för, fisken var faktiskt med och såg till att familjen fick pengar till frukostfilen.

Va? Den lelle goe?
Och så blev det 2013. I den lilla brevlådan på Grossbolstorp damp ett brev från Skatteverket ner. Dags att deklarera, tyckte verket, och bad mig göra det med datorn. Datorn? Den lelle goe? En minut senare var allt klart. Inte behövde jag åka till en brevlåda vid kommunhuset heller, och titta på andra stackare som också lämnade in sina tummade blanketter sista natten, strax innan klockan slog tolv.

Det är ingen ordning på ångesten i Sverige längre.

Potatishandlaren

Jag måste hylla SVT jag med för att de öppnat sitt arkiv. Öppet arkiv är bland det bästa som hänt i tv-väg sedan vår granne Segerberg, 800 meter söderut, köpte sin apparat lagom till tv-pucken. 1960 tror jag det var.

Här är till exempel den fenomenala Lars Molin-filmen Potatishandlaren. Har du inte sett den tidigare är jag avundsjuk på dig. Lyckost, du har 47 minuter genuin rolighet framför dig.

Finurligt manus, skickliga skådespelare, sevärd film. Det enda som är dåligt i den berättelsen är en möbel. Mer säger jag inte.

 

Hur gör du när du kommer till Lyckan?

Vår kommuns egen andhållplats.

I trettio år har jag bott i Forshaga. Färdats väg 62 söderut mot Karlstad tusentals gånger och lika många gånger tillbaka. Men inte har jag fattat vad det är man ska göra.

Såhär är det. Jag är en lagom tjock man i sina bästa år. Jag gillar vandringshistorier och folkliga sedvänjor. Någon gång har jag till och med varit uppgiftslämnare till mästaren själv, Bengt af Klintberg.

Jag spottar tre gånger när en katt går över vägen. Tar i trä stup i kvarten. Talar aldrig om trollen, för då har man dom i farstun. Men – Lyckan har jag missat fullständigt.

Från skylt till skylt
Det är på jobbet. Vi kommer att tala om ett dött djur vi sett efter vägen. Rådjuret låg på vägrenen, mitt på rakan, säger jag. ”Vilken raka?” frågar de. ”Vid Lyckan” svarar jag. Kamraterna vet förstås att detta är en mindre ort vid en raksträcka söder om Forshaga.

Då säger de det. ”Jaså Lyckan. Du menar där man ska hålla andan.”

I år efter år har folk hållit andan när de passerat Lyckan och jag har inte haft en aning om det. Du ska börja vid ortskylten Lyckan och sedan får du inte andas igen förrän du passerar nästa skylt på andra sidan byn. Klarar du det får du önska vad du vill, men du får inte berätta för någon vad du önskat.

Nordligare sed?
En lysande rolig sed som jag alltså aldrig hört talas om. Varenda munkforsing jag frågar känner till den, men ingen i Forshaga.

Kan det vara så enkelt att den bara är känd för folk som har längre till Karlstad och behöver något spännande att lätta upp resan med?

Jag undrar så över detta.

 

Lycka: inhägnad mindre åker eller äng.
Lyckan: vanligt ortnamn.

PS 27 april: efter att många kommenterat på facebook och i verkliga livet har jag fått lära mig att seden finns i Forshaga med, och att den är gammal. Spännande! DS.

Hat & bläck & Rosengård

Varför har Zlatan Ibrahimovic blivit som han är? Hur mycket har hans uppväxt i ett fattigt Rosengård präglat honom? Härom året kom boken Jag är Zlatan där författaren David Lagercrantz hjälper fotbollsspelaren att berätta om sitt liv.

Jag har vänner som avskyr den boken för dess språk. Själv tycker jag Lagercrantz verkar ha lyckats bra med att gestalta Zlatans sätt att tala och vara, men det är ju en smaksak och jag hör inte Z tala varje dag precis. I vilket fall har jag större förståelse för hans egenheter efteråt, även de som jag inte gillar. Hur är det de skriver på den berömda skylten ovanför gångtunneln i hans hemkvarter?

”Man kan ta en kille från Rosengård. Men man kan inte ta Rosengård från en kille.”

Jag behöver inte fundera mycket över min egen uppväxt på ett jordbruk långt borta i en värmländsk utkantsskog, för att förstå det resonemanget. Man kan ta en småbrukarson från grusvägen, men man kan inte ta grusvägen från en småbrukarson.

När sista barndomsvännen dog
I mitt fall är barndomen ett ljust minne. Ont om pengar, gott om harmoni. Det kan man inte säga om Kristian Lundbergs uppväxt i bland annat just Rosengård. I går kväll skulle han ha gästat Karlstads Bokcafé och Stadsbiblioteket för att berätta om sin nya bok En hemstad – berättelsen om att färdas genom klassmörkret (Wahlström & Widstrand).

Framträdandet blev inställt, han blev akut sjuk några dagar tidigare. Det känns en aning snopet, men också en arbetarförfattare har rätt att bli sjuk mitt i genombrottet. Jag ägnar tisdagskvällen åt att läsa goda recensioner av boken via facebook i stället, och den färska intervjun i Aftonbladet:

”Att läsa och skriva blev min räddning”
Kristian Lundberg började skriva om sin uppväxt när sista barndomsvännen dog

Stal allt vi vunnit
Nyss kom hans och kollegan Crister Enanders bok Hat & Bläck ut. En dialog om klasshat, litteratur och människans värde, som underrubriken lyder (Bokförlaget h:ström – Text & Kultur). Även där finns det mörka, här med Kristian Lundbergs ord i den brevväxling som boken består av:

”Det goda hatet. Ja, så vill jag kalla det: Det goda hatet.

Kanske är det inget att orda om. De som har samma bakgrund som du och jag vet vad det handlar om. Hur starkt det är som drivkraft, och hur avgörande det är för hur vi betraktar världen, andra människor och – inte minst – oss själva.”

Efter mycken möda och mycken klasskamp lyckades svenska arbetare flytta sina positioner framåt ett stycke. Sedan kom någon och stal alltihop, skriver han.

”Hur kunde det komma sig att vi idag har skapat ett system som förhindrar oss att vara så goda som vi verkligen är? Hur kan det då komma sig att vi genom exempelvis bemanningsföretagen har lyckats med att åsidosätta alla de landvinningar som arbetarrörelsen kämpade sig fram till? Hur kommer det sig att vård och omsorg blev en fråga om ören och kronor? När jag arbetade på Yarden var vi alla anställda genom bemanningsföretag. Vi fick arbete på beting, en dag i taget. Vi var helt utlämnade. Jag skall ge ett konkret exempel. En vän klagade på att arbetskläderna var för tunna. De släppte in väta. Han klagade också på att skorna var av dålig kvalitet. Morgonen efter samlades vi vid arbetet. Det var uppenbart att han saknades. Han ringdes inte in till arbete nästa dag. Och aldrig kom någon att klaga på kläderna igen, på skorna. Hur kunde det bli så här? Rädsla är den känsla som dominerar arbetsmarknaden. Hur kunde våra år av kamp – våra vinster och förluster – plötsligt kidnappas bakom vår rygg? Vem stal vår trygghet? Vem sade plötsligt en dag: ’Nej. Vi skall inte ta hand om vår broder!’ och tvingade oss in i ett system av orättfärdighet. Vem tog bort vår möjlighet att välja?”

Lunch till dig eller barnen?
Samtalen på Yarden, hans arbete i Malmö hamn, handlade ofta om konkreta frågor, skriver han. Där, i detta miniatyrsverige bakom galler och staket, flyttade de bilar till och från båtar och talade om busskort eller nya gymnastikskor till barnen. Lunch till sig själv eller matsäck åt barnen på deras utflykt.

”Eller” kan vara ett förfärligt ord.

Tror du att svensk barnfattigdom är något som hör 1800-talet till? Något för historieböckerna? Då tycker jag du ska läsa Kristian Lundbergs skildringar av sin egen barndom och uppväxt. Fattigdomen fanns nyss och finns än i dag.

”Någonstans, någonstans långt borta i avlägsna direktionsrum och partiöverläggningar fattades det makrobeslut som vi fick verkställa genom våra liv på mikronivå. Äta eller ätas.”

Där var det igen, ordet. Eller.

Ärligaste fattigdomsskildringen
Nyss läste jag hans genombrottsroman från 2009, Yarden (Symposion förlag). Boken är bland mycket annat en skildring av en omvänd klassresa, tillbaka till fattigdomen och det hårda kroppsarbetet. När poeten Lundberg drabbas av akut penningnöd får han ta jobb i hamnen för att försörja sig.

Hela romanen handlar om det. Att sakna pengar. Ärligare har jag aldrig sett modern svensk fattigdom skildras. Tvånget att tiga inför hårdhänta arbetsköparrepresentanter, så som de tvingas till, arbetarna som flyttar bilar på Yarden.

Vad jag tycker om den nya boken En hemstad? Vet inte riktigt, svart men bra som de tidigare böckerna skulle jag tro. Jag hade tänkt köpa den i går, efter att ha hört författaren berätta. Nå, livet går vidare, det blir fler chanser att möta hans berättelse.

Läs Kristian Lundberg, du som inte tror att Sverige är ett klassamhälle. Du som inte tror att det finns röstlösa medmänniskor i familjen Bernadottes och de papperslösa svartjobbarnas varsina konungariken. Läs Kristian Lundberg.


Timvisarens dag

I dag är det Timvisarens dag. Det har världens urbefolkningar och timvikarier bestämt.
Fira den med dina vänner, ta det lite lugnt, gör allting sakta och noggrant.
Gå inte på några möten, ta en pratstund. Följ en timvisare med blicken.

Sekunderna hittar oss nog vad det lider.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Alla moderniteter, sjöutsikt och storspov

Periodvis har vi varit Hemnet-nördar. Veckor, månader då jag besökt fastighetsmäklarsajten varje dag. Uppdrag: hitta ett enskilt beläget fritidshus med alla moderniteter, sjöutsikt, storspov samt bra löpvägar och stigar. Nära till affärer, buss eller tåg och annan samhällsservice.

Billigt.

Några gånger har vi lagt bud och en gång höll köpet på att bli av fast storspoven saknades. Vi har lagt ner projektet nu. Det går inte att bo mycket bättre än vi redan gör, för en vettig kostnad. Kommunalrådet kan visserligen inte ordna sjöutsikt, enskildhet och storspov åt vår gata men sådant får man respektera och det är trevligt med grannar. Resten har vi. Hus köpta 1983 har dessutom en tendens att bli billiga att bo i. Jag tror det har med tid att göra. Tiden äter pengar.

Så nu bor vi som bara den. Åh vad vi bor, varenda dag bor vi, i rum efter rum.
Storspov har jag på skiva.

Hög tid för svampbild

 

 

 

 

Det var länge sedan jag såg några svampbilder nu, vare sig på facebook eller någon annanstans. Så här är lite svamp till er alla som längtat. Koordinaten till mitt bästa svampställe är latitud 59.531829 och longitud 13.480048.

Tacka inte, bju’ igen.
Men kom ihåg var ni läste det först.

Rapport från en sandstrand

Ur stranddagboken.

Söndag 17 mars
Den kära vännen tycker att jag är söt. Det söta består i att jag blir likadan varje gång vi far på semester till varmare land. ”Du blir så glad”, säger hon. ”Då studsar du omkring, springer och går lång promenad i havsbrynet och sitter på uteserveringar.”

Det är då jag bränner mig. Solbränner fötterna. Den kära vännen tycker förstås synd om mig när jag alltid ligger och ömsom huttrar, ömsom svettas i solfeber tidigt andra kvällen, ty så är hon skapt. ”Lägg på mig en filt till” huttrar jag. ”Har du vatten?” ynkar jag. ”Har du en Ipren? Nu har jag säkert väldig feber” svettas jag. ”Uj va’ jag fryser”.

De tre senaste resorna har det hänt. Första gången, på Mallorca, listade hon ut att hon skulle försöka bära mig till ett sjukhus som vi gått förbi, 500 meter bort. (Då visste vi ännu inte att det var solfeber, hon trodde mer på svininfluensa). Något bärande blev inte aktuellt.

Aldrig lär jag mig. Första sena eftermiddagen och kvällen, när solen inte gått ner, går jag utan strumpor i sandaler. Utan solcreme. ”Det behövs ju inte nu, så sent.” Andra dagen är jag lite röd mellan remmarna och smörjer in mig. Går länge länge i decimeterdjupt vatten längs stranden. Kilometervis. Tänker inte en sekund på att havsvattnet och sanden tvättar bort all smörja.

På kvällen slår solfebern till, från en sekund till en annan. I två timmar ligger jag däckad. Nu är det skrivet, kanske minns jag nästa gång? Det kanske räcker med tre gånger? Den kära vännen tvivlar.

Måndag 18 mars
Bussutflykt bokad. Vi tycker om att gå och ibland hyra bil och frakta oss runt med kartan i hand. Men någon gång är det skönt att ha en guide som tänker. Vi tror ju det i dag med.

Konstnären César Manrique har satt stor prägel på Lanzarote och sett till att mycket av den ursprungliga prägeln är bevarad. Vita kalkade hus, oftast med gröna, blå eller bruna dörrar och utsmyckningar. Bara ett enda höghus på hela ön. Till och med nationalparken Timanfayas skylt har han gjort. Där vi ska känna på vulkanvärmen om några dagar.

Det är som om Lars Lerin hade fått hela Värmland att gå omkring i ett gråblått akvarelltöcken med bokstäver insprängda. Gör det, Lars! Skriv nåt klokt vid Grossbolstorp.

Utsikten från Mirador del Rio över den lilla ön Graciosa är obeskrivlig. Jag törs ända fram till räcket vid kanten av stupet och är bara lite rädd. Lavagrottan med albinokrabbor i den underjordiska sjön vid Jameos del Agua är spännande. Sju stopp är minst två för många, men kvinnan som filear Aloe Vera-kaktusen förvånar. Som en genomskinlig våt filé är fruktköttet. ”Jag är 80 år” skojar 25-åringen och stryker med en bit fruktkött i ansiktet.

Guiden från Fritidsresor är märkvärdigt uppskruvad och hälsar oss hjärtligt välkomna ombord på bussen varje gång. Åtta gånger. ”César Manrique blev hela 73 år gammal” säger hon – till en grupp resenärer där medelåldern är närmare 73 än hennes dryga 20. ”Hela 73?” Att motorvägsbygget vi passerar inte är klart skyller hon på spanska siestor. Aningslöst. Fördomsfullt. Hela landskapet är en enda bild av strävsam uppodling i ett nästan regnfritt land men hon ser något annat.

I Aloe Vera-odlingen ligger matjorden under ett decimetertjockt lager av kondensabsorberande svart lavagrus, för att ge odlingen väta. Folket på Lanzarote är sannerligen inte aningslöst.

Tisdag 19 mars
Sol, 23 grader varmt, vi är just på väg till poolen, palmerna rasslar, tre gröna munkparakiter skriker. Då ringer mobiltelefonen. Min bilverkstad där hemma undrar om jag vill byta till sommardäck? ”Du, jag är på Lanzarote”. ”Jaså, ja här snöar det”. Hon tycker att jag ska ha en bra dag. Det har jag. Vi tar det där med däcken efter påsk. Ha det bra du med.

Jaså snöar det i fosterlandet. Älskade fosterland. Länge ligger jag på rygg i poolen och flyter under söderns sol. Sommardäck. Det är dags för sommardäck. I dag såg vi en svala.

Onsdag 20 mars
Vi hyr cyklar och åker den 11,5 kilometer långa strandpromenaden från Puerto del Carmen till huvudstaden Arrecife. Fin cykelbana hela vägen med havet strax intill. Rejäl motvind dit, intill flygplatsen röjer de sand på cykelbanan med frontlastare. Som vilken svensk snöröjning som helst.

Halvvägs blir vi intervjuade av en grupp sjundeklassare som frågar om allt från våra favoriträtter på ön (kanariska salta skrynkliga potäter) och till om vi har sett den vulkaniska nationalparken Timanfaya. Nej men vi ska. De filmar hela intervjun och kallar den kära vännen för signora Nilsson. Det tycker hon om, signoran. Vid Grand Hotell, öns enda höghus, åker vi upp till 17:e våningen och fikar på cafét högst upp. Utsikten genom panoramafönstren fängslar signora Nilsson och skrämmer signor Svensson något lite. Turisterna som simmar därnere ser ut som albinokrabborna i Jameos del Agua häromdagen.

Den kära vännen går före in i ett varuhus och ska titta på shorts. När jag kommer irrande, förvirrad, tio minuter senare till rätt etage pekar en expedit genast på provrummet där signora Nilsson just provar ett par vita shorts. Hon såg direkt vem jag hör ihop med. Kundvänlighet, tänker jag, ler vänligt och ropar till den kära vännen. ”De har hittat dig åt mig, fru Nilsson”.

Hem är det medvind så sanden yr och cyklarna frustar av löplust. Så där som bara en hyrcykel för 15 euro per dag kan. Signora Nilsson skickar mig att köpa vatten.

Myggor har vi ofta hört ska finnas på Kanarieöarna, men aldrig sett fler än några enstaka. Efter en regnskur andra dagen på Lanzarote vet vi mer. Rummet invaderas, fast vi inte märker det. Massor av bett från tysta, målmedvetna mosquitos.

Nu går vi på myggjakt varje eftermiddag och kväll. Mordiska är vi, med handdukar slår vi mot allt svart som kryper efter taket. Rummet städas varje dag, allt är perfekt rent hela tiden. Det bryr sig inte blodsugarna om. Våra armar och axlar kan berätta. Små svarta jävlar.

Torsdag 21 mars
Dagarna går. På mornarna springer jag efter havet och hör Atlanten rulla mot stranden. Fenomenal hotellfrukost med youghurt naturelle och massor av ananas och persikor till. En öl på någon strandservering, långa promenader, bad i poolen och någon gång (försiktigt i mitt fall) ett dopp i havet. 18 graders hav är inte mitt rätta element.

”Soln söker”, som Svensson sa i Hedebyborna. Långsamt blir jag aningen brunare.

”Canarias libre” stod det på en och annan husvägg i huvudstaden. Frihet åt Kanarieöarna, frihet från Spanien. Afrika är bara tolv mil bort. Vid César Manriques hem skrev vi på en namnlista mot planerna på oljeutvinning i havet strax utanför, som de lagt ut.

Fredag 22 mars
I hotellvestibulen sitter vi om mornarna och läser i svettiga mobiler om snöfall och minusgrader hemma. En landstingspolitiker är gripen i Thailand. Kanske flyger hon hem samma dag som vi, från sitt håll.

På Lanzarote stannar taxiförarna artigt när vi vill gå över gatan. I boken jag läser skriver Lasse Berg: ”Av naturen är vi det snällaste djuret i hela arken. Hur länge till?”.

En särskild upplevelse med spanska solresor är när man får se Hugh Grant dubbad till tyska på hotellrummets tv. Gärna i westernmiljö. Inte en millimeter av den engelska finurligheten och underdriften går fram. Schade, som vi säger på Grossbolstorp. Eller heter det schaden?

En annan dag
Strömlöst en halvtimme. Kaffeautomaten fungerar inte i frukostmatsalen. Ingen klagar. Sedan sitter vi vid receptionen och ser snopna ut med våra mobiler och datorer. Den långsamma men gratis wifi-uppkopplingen fungerar inte. När den kommer igång igen ser jag att Karlskoga kommun funderar på att hedra Maja Ekelöf med att låta henne ge namn till en plats vid Blå huset som hon städade.

Världen har långt kvar till rättvisa för de som städar vår tillvaro. Men något torg måste ju bli det första. Läs hennes Rapport från en skurhink. Den människan beundrar jag.

Strax därpå får vi ett vänligt sms från Fritidsresor, där de påminner oss om Earth Hour och vilken tid vi ska släcka ljuset på hotellrummet om vi vill vara med. Det finns hopp om mänskligheten. Nåt ska man väl kunna hitta på en mörk timme i spanska ö-världen.

Andra dagar
Ambitionen var att skaffa webbredaktörsbränna. Bli brun om de delar jag jobbar med: huvud och händer. Men det verkar ha spritt sig. Då och då kollar jag per långsam wifi i mobilen att de blogginlägg jag lagt in i förväg publiceras. Det fungerar.

När vi kommer hem till Grossbolstorp efter fjorton dagar på ön och några på svenska västkusten ligger snödrivorna kvar i trädgården och tittar på oss. I jobbmobilen väntar 237 mejl.

Vi tar en cykeltur och fikar på en taverna, nej vänta, Cåpakiosken. Inte en enda havsvåg rullar in mot gamla Skivedbron, när vi åker bort mot hembygdsgården för att se om vi kan få skymta vargen på gärdena där. Det får vi inte.

Tre rådjur och en räv tassar förbi. Vi trivs.