Kategori: Familjen

Rör inte min kompis

Ting är inte det som intresserar mig mest här i livet. Känslor däremot tycker jag om, sådana som en karl får inombords av att umgås med den kära vännen och sina goa barn och barnbarn. Sådana som en fikastund skänker i en skogsglänta lagom långt bort, sådana som en genomarbetad och eftertänksam bok ger, eller en lugn löptur efter Klarälven och längs stigarna bortom friluftsgården.

Skratt, glädje, vemod, kärlek. Vrede över en orättvis värld. Den sortens känslor.

Visst har man ändå samlat på sig ting, när man är en lagom tjock man i 62-årsåldern. Vi städade ur skåp och lådor för något år sedan när vi renoverade köket och fick stora bortkastardillet. Kasta och kasta, mycket gick till Forshagas välgörenhetsorganisationer. Förunderligt stort är vår tids intresse för begagnade ting.

Garaget är lika fullt för det. Jag kanske borde slänga mina gamla löpartidningar, antydde den kära vännen. Glöm det. Jo kanske.

Kommer till oss i sängen
Ett världsligt ting finns det som jag aldrig ger bort. Den behändiga lilla dator som gjorde att den här bloggen blev till. Verktyget som fick mig att bli facebookmissbrukare och ännu flitigare nätanvändare än jag redan var. Helgdagsafton eller vardagskväll, framför en tv på Grossbolstorp sitter denna barnsliga 61-åring och surfar fram mellan smultronställena på nätet medan teven mässar.

Ibland ligger hon i sängen mellan oss och sparkar mig försiktigt i sidan, precis som barnen gjorde när de var små. Hon, det är lilldatorn. ”Titta, har du sett den här stå upp-komikern?” säger jag till min fru och klickar fram Johan Glans på youtube. ”Hör på den här Lindemannen, visst var Hasse & Tage genier”. När president ska väljas i Amerika glor jag tyst på CNN i datorn långt in på småtimmarna, utan tanke på hur trött jag ska bli på jobbet nästa dag.

Älskade lilla ting. Lika lätt att skriva på, lika nära mellan tanke och bokstav som med pennan och moleskinblocket. Just det, block och penna älskar jag också.

Henne rör ni inte
Ni kan ta mina sista y-frontkalsonger som jag sparat i en kartong av sentimentala skäl, tillsammans med den bruna velourdressen från pappaledigheten 1986. Ni kan ta oket, den stålskodda träspaden från Ängebäckstorp, slagan och löpartidningen Springtime, årgång 1989. Fast helst inte.

Men min kompis rör ni inte.
En dag ska hon och jag få till en formulering som vi är nöjda med.

 

… och här är historisk läsning.

Vem är individ och vem är schablon?

Nej, jag tycker inte att filmbolagets beslut att klippa bort den svarta tjejen från filmen om tomtens julverkstad är den viktigaste frågan denna vinter. Inte när Syriens regering dödar sitt eget folk och när sjuka och arbetslösa i vårt eget land hålls nere av en hårdhänt ekonomisk politik.

Det finns viktigare frågor. Men när vi nu ändå diskuterar denna vår jultradition så kommer här mina funderingar kring de konserverande schablonerna.

Filmen ger en schablonartad bild av arbetarklassen. Alla tomtenissarna vid det löpande bandet i tomtens verkstad ser likadana ut. De är duktiga proletärer men kopior.

Filmen ger en schablonartad bild av konstnärer. Alla som målar dockansikten i verkstaden bär baskrar, ser likadana ut och målar likadant hela tiden, på order av tomten får man förmoda.

Filmen ger en schablonartad bild av flickor som små rädda varelser. Alla får de sina lockar lockade, efter att först ha skrämts rejält av en spindel som en nisse håller fram.

Filmen ger en schablonartad bild av blondiner. ”Ma-ma” piper flickdockan blygt, när hon står framför tomten som ska godkänna henne.

Filmen ger däremot en individualiserad bild av den svarta flickan. Enligt mitt tycke finns det bara tre som är individer i gestaltningen av tomtens verkstad. Tomten själv, hans medhjälpare med önskelistorna – och så hon, den afroamerikanska tjejen. Stark och frimodig ställer hon sig framför tomten, ropar sitt stolta ”Mamsen!” och godkänner sig själv, utan att någon skäggig gammal viting ska behöva blanda sig i saken.

Jo, nog är den filmen full av schabloner.

December rullar in

Sakta rullar december in i mitt sinne. När jag kliver ut ur sjukskrivningsdelen av min lunginflammation har det redan fallit snö och varit kallt i många dagar. Vitt om dagarna, spännande fotspår lite varstans och vid paradisäppelträdet utanför köksfönstret går fågelarterna i skift mellan frön, nötter, talgbollar och kärve.

Det blir en fin fågelvinter. Vi har redan sett fjorton arter sedan den 1 november. Fjorton är en bra siffra här uppe, där inte ens en kråka brukar visa sig inom fem meter från fågelborden. Höjdpunkten var när det gick som tolv katter på marken med svansarna i vädret. Det var stjärtmesarna. Tolv pingpongbollar med långstjärt som plockade rester under fröautomaterna.

Vinter. Skönt. Gillar.

Själv har jag hållit mig under tak och sett några andra sorters individer åka skidor och skjuta, passa en handboll och skjuta eller hålla tacktal med manuset kvarglömt på hotellrummet. Utan att skjuta. Vad beror det på att så många av de författare jag håller högt kommer från bondehem? Nu vet jag förstås inte än om jag håller Mo Yan högt, men jag tror det och han står på önskelistan och snart är det jul.

De var så fina, de tolv långstjärtade. Äter insekter året om står det i fågelboken. Nja, här var det rester från sju fågelbord de norpade. Grossbolstorp var relativt myggfritt den dagen.

Tre gånger har jag sett dem i mitt liv. En gång med fjärilskådaren, en gång när nya kikaren var på premiärpromenad och så nu med den kära vännen. Ibland kan lycka vara att dela kärleken till en pickande pingpongboll med lång lång stjärt.

Hon for genast och köpte mera frön.

 

 

 

 


Annan art.

Mitt älskade resmål måndag morgon

Åker till jobbet för första gången på nästan tre veckor, om vi räknar bort en dag när jag verkligen försökte. Går uppför trappan, nyckelkortet i näven, kliver in på rummet, hänger av jackan, tänder lampan, startar datorn, stoppar matlådan i kylskåpet.

Titta, jag har fått mejl. Mmmm, flera pappersbrev också. Få se nu, hur är det man svarar på en mötesinbjudan? Hej kamrater, jag är tillbaka. Har det hänt nåt på firman?

Å vad jag älskar att ha ett arbete att gå till. Chefen, är det okay om jag jobbar i mellandagarna?

Kväll, datorn i knät, lyssnar på Dust My Broom

Den är fortfarande min favoritlåt, fast spellistorna börjar bli fler och min minnesmusikaliska uppfräschning fortsätter:
Dust My Broom, Elmore James
Dust My Broom, instrumentalt med Faces och Keith Rickards

I Holland finns en karl som samlar på inspelningar av låten, det har jag berättat förut. Sist jag kollade hade Henk Maaskant över 1 400 versioner på sin webbplats. Där finns också historien om låten och om gitarriffet som så många blivande bluesgitarrister tränat sig blå på.

Riffet som gör att min själ börjar flyga.

Gillar djävulen folkmusik?
Robert Johnson, som spelade in Dust My Broom 1936, sålde sin själ till djävulen säger legenden. De möttes i korsningen av Route 61 och Route 49 i den mörka Mississippinatten och Robert ville bli bluesens störste någonsin.

Med tanke på hur vanlig legenden är även i våra trakters musikkretsar, börjar jag tro att djävulen gillar folkmusik. Hos oss brukar det vara näcken i forsen som köper spelmanssjälar, men annars är allt sig likt.

Club 27
I Mississippi är det inte länge sedan de lynchade folk med svart hudfärg. Undra på att Robert Johnson var rädd, där han stod i mörkret i korsvägen och väntade på fan nummer ett.

27 år gammal dog han. Det finns det fler goda musiker som gjort.

Om jag skriver sådant här, är risken stor att folk får för sig att jag tror på sägnerna och myterna. Det gör jag förstås inte. Det alldeles naturliga är kittlande nog. Jag menar bara att det är spännande att folktron tycker musiken är magisk.

Klicka på länken och gå till de sista två sidorna i pdf-dokumentet. Där kan du läsa Eva Deiverts artikel Näcken och spelmannen. Den berättar om en liknande legend bland svenska spelemän.

 

Barn, vi har skaffat ljusslinga

Det var folkupplysningskampanj. Valet handlade om ifall Sverige skulle avveckla den livsfarliga kärnkraften eller inte. I själva verket ville alla tre linjer avveckla den men två av dem farligt sent, tyckte vi. Jag får återkomma till de där linjerna en annan gång, för i dag har de själva glömt vad de ville.

I Sunne, där vi bodde, var kampanjen särskilt aktiv. Våra egna studier startade långt innan omröstningssöndagen. Kväll efter kväll satt vi i studiecirkel och lärde varandra om megawatt, mellanlager och uran-235. Den siffra jag aldrig glömmer är att avfallet från den här smutsiga energikällan är livsfarligt för människan i 100 000 år.

100 000 år!

Försökte leva som vi lärde
Vi visste precis hur man kunde ersätta kärnkraften. Sol och vind, vågkraft, effektiviserad vattenkraft, all den sortens sifferexercis kunde vi. Den gången var alla linjer överens om att Sverige skulle satsa på alternativen, det får jag också återkomma till.

En annan viktig väg att gå var att sluta slösa med strömmen. Detta var 1979 och 1980 när det synliga slöseriet var mindre än i dag, som jag minns det, men ändå fanns det massor att vinna.

Vi försökte leva som vi lärde. Det lärde vi våra barn också. Länge vägrade jag använda den elektriska dörröppnarknappen på vissa kontorsbyggnader. Varför använda ström till något som jag kan göra själv? Först när diskbråcket sade ifrån började jag använda ”maskinen” vid vissa tyngre dörrar.

Aldrig haft en utegran
Någon utegran inför julen har vi aldrig haft. Om alla svenskar ska ha varsin utegran med glödlampor i, hur mycket kärnkraftsel ska inte det kosta? Det har vi också lärt våra barn. Inte för att vi tror att vår uppoffring betyder så mycket och inte för att vi missunnar grannarna att lysa upp i decembermörkret – men för principens skull. Det går att spara! Om alla lät bli, så…

Sedan kom ledlampan och nyss fick vi verandan, vår nya ögonsten. Så nu, kära barn, har er mor monterat upp en ljusslinga på den. Ja, det är sant. Den drar oerhört lite. Våra laddare och andra aggregat som vi glömmer dra ur eller stänga av när de inte används drar mer.

Det är en ganska blygsam rad med lampor, men vi är förvånade själva i alla fall.

Brännande aktuell varenda dag
Kärnkraften är fortfarande livsfarlig. Det är för att mitt älsklingsparti inte insett det som jag inte varit politiskt aktiv på allvar sedan 1980-talet. Om avfallet är dödligt i 100 000 år, då är den frågan aktuell för mig varenda dag, varenda år, oavsett vad som debatteras just då i dagspolitiken.

Men trevlig advent på er ändå, även ni som röstade på att kärnkraften skulle ha varit avvecklad först nu. Inte tidigare som vi ville.

Vi vann i Sunne.