Kategori: Familjen

Palme, pers och hoppfulla höstlöv

Söndag. Höst på hela Grossbolstorp. Under dagen sol, några lätta molnskyar här och där, röda, gula och orange löv. Löv som faller, löv som borde krattas men också knoppar som håller på och bildas. Springer mitt längsta pass sedan diskbråcket för elva år sedan, dessutom årsbästa på milen.

Går och ser Palme-filmen. Jo, så var det den gången. Sverige hade en demokratisk socialist som statsminister. En som jag sannerligen var kritisk mot många gånger, (Palme och Geijer, Nixons lakejer!) men som samtidigt var en briljant tänkare och talare. En som gav Sverige en röst i världen, när europeiska länder fortfarande fick ha en egen röst.

Tiden går. Tiden går i cykler, politiska konjunkturer cyklar på de med. När får vi en socialdemokrati som vågar formulera stolta visioner igen? En som inte är vilsen och fast i det mediedramaturgiska slaget om medelklassen?

Strängs snåla sedel
En gång har jag träffat Gunnar Sträng. Det finns en bild på mig i bästa SSU-kostymen, när finansministern och folkhushållaren lägger en snål sedel i en insamlingsbössa som jag sträcker fram.

Palme träffade jag två gånger. SSU-lägret i röda Ådalen 1976. Valrörelse, han äter på en glass av märket Winner, jag försöker bjuda in honom till Jönköpingsdelen av lägret. Sedan förlorar han kampen mot Thorbjörn Fälldin, på den tiden centern var motståndare till den livsfarliga kärnkraften.

Studiebesöket i Värmland i början på 1980-talet. Palme beskådar skogsdöden nära Kronoparken, Palme besöker IVL i Kil, Palme håller hyllningstal till industrialister på Bäckhammars Bruk, Palme besöker skolklass, Palme… resan håller ett närmast våldsamt tempo. Själv skriver jag några av de rader jag ångrat och låter bli att skriva några rader som jag borde ha skrivit. Offer för min egen mediedramaturgi.

Den första toppolitiker jag mött som brytt sig om journalisterna. ”Hinner ni med?” sa Olof Palme när tempot var uppskruvat mellan besöksmålen, de mästerligt improviserade talen och fototillfällena. ”Hinner ni med?”.

Ogillade och beundrade
Jag tyckte inte alltid om honom. Jag beundrade honom likafullt. En gång stod jag i en fullsatt Färjestads ishall, höll min fru i ena handen och NWT:s lokalredaktör i den andra och sjöng Internationalen. Höjda händer, Palme i högform.

Löv faller från en björk på Grossbolstorp. Knoppar bildas.

Spahelg hemma

Jag har två semesterveckor framför mig men den kära vännen jobbar. Vi vill inte lägga en massa pengar på en spahelg, som vi först funderade på. Det blir en helg hemma i stället.

Hon har fått ett egenhändigt tillverkat programblad och råvarorna handlade vi i går. Programmet är privat men det handlar om ett antal bad i bubbelbadkaret, lång cykeltur eller skogspromenad i morgon, trerätters middag i kväll och… Aschdäkvetter.

Svarar vi inte i telefon i helgen så vet du varför. Vi firar att det är 34 år sedan den trevlige lagmannen vigde oss i Tingshuset i Sunne, fast han inte ville först, för han tyckte ceremonin skulle bli som i DDR.

Det blev den inte.

 

Vardagskväll med upphittad spellista och môschel

Mörkt ute, huset doftar äppelmos och jag är kär. Lyssnar på en spellista som jag hittat på facebook. Sakta går hon från Frödings bergatrollsblues till grönkänsliga ögon och öron, öron… Sinnet får ro.

Lyssnar, bara lyssnar. Slötittar på facebook ibland, skriver någonting, gillar en rolighet. Svarar en vän som frågar vad han har gjort om han har môschlat hela dagen. Môschlat? Det ordet hade jag glömt att jag hade inom mig. Du har gjort som du brukar, svarar jag. Gått omkring å pulat å filurat med nåt. Han håller med. Gjort dä sôm kommer fôr en, i dä tämpo en besstämmer schälv, skriver en annan vän.

En våning ner fortsätter äppelmoset att koka i storgrytan medan jag sitter här och tänker små tankar och någon enstaka halvstor till stillsam musik. Som att detta blir nog gôtt till filmjölk, till exempel. Eller ”se’n så äter jag opp’na”. Hum hum.

Under vinrankan, sjunger Monica Zetterlund. Vi kommer aldrig att dö, berättar Bo Kaspers orkester. Äppelmoset doftar och jag spelar om den bästa låten på hittelistan en gång till.

Sedan går jag ner. Ner till henne som jag kysser ojämnt antal gånger varje morgon, bara för att vi vill. Ska vi inte steka lite svamp till falukorven?

Jo, det gör vi.

 

På skoj

Ibland skojar jag till det och borstar tänderna innan jag rakar mig.
Ibland skojar jag till det och låter bli att äta köttbit på fredag.

Ibland är jag djupt allvarlig och leker klok en hel kväll.

Kor eller lastbilar?

En sommar när barnen var små skulle vi åka till Åland och fiska. På vägen till Stockholm och färjan tävlade vi i bilen, för att göra resan roligare. Barnen räknade kor, vi vuxna räknade mötande lastbilar.

Resultat: nästan exakt lika många.

Undrar vem som skulle vinna nu, 25 år senare? Korna eller långtradarna?
Nej, det undrar jag inte alls.

Privata sommaren

På det privata planet har sommaren haft sin tjusning. Vi har haft barnbarnen på besök, några av dem härligt länge. Sådant är nyttigt. Vem skulle annars lära västkustbarnen viktiga uttryck som ”Vi ha feska” och ”Köckling ä gôtt”?

Och vem skulle dämma bäcken med badankor och påminna morfar om den halvt bortglömda konsten att göra gummisnoddsoppa?

 

Notiser från norska resan

Semester väster- och nordväst åt. I Morokulien trängs en busslast förvånade kineser runt den obevakade riksgränsen mitt i byggnaden. Låter sig fotograferas en efter en framför borden och flaggorna, med vänster fot i Norge och höger fot i Sverige. Obevakade. Gränsen en decimeterbred vit rand i golvet.

Förundrade kinesiska ord byter ägare. Vi vet inte vad de säger. Vi vet precis vad de säger. Vi håller med.

*

Bilar genom ett välmående norskt jordbrukslandskap. Varenda loge välbehållen, här och där en nyodling. Nordens mest decentraliserade samhälle.

*

Trafikrytmen är behagligt lugn, som i norra Kalifornien. Hemma skulle jag storkna över att behöva köra i 60-70-80 kilometer i timmen mil efter mil efter mil. Här finner jag mig och trivs. Inte en människa kör om. Jo, nu kom det en.

*

Vägarbeten efter Mjösa. Gick verkligen vägen här 1977 när jag kom på motorcykeln? Besviket inser jag att jag inte kan visa den kära vännen sjölandskapsutsikten från då. I Hamar är vi svultna, äter pepparstek, blir folk igen. Sitter i jernbaneparken och pratar om den norske poeten Rolf Jacobsen, som jag läst dikt för en gång i stadens bibliotek. Jag – för honom!

*

Röros. En pärla bland trästäder i vår miniturné de senaste somrarna. 333 års kopparhantering är slut men historien lever. Guiden som vandrar oss runt är kunnig, kan berätta och har humor. Glöm inte de som slet redan som barn och byggde samhället, säger han. Gå hem och läs Falkberget.

*

Sedan åker vi hem. Fikar på nya verandan och pratar om det dyra, kära Norge. Rondane var vackert med dramatiska bergformationer, plana fjällvidder och allt sitt porlande vatten. Fönsterlaven och renlaven (tror jag det var) gjorde marken helt vit på tallmoarna innan Folldal.  Fåren, lugnt tuggande gräs efter väg 27. Slagghögarna vid Sleggveien i Röros, 300 år gammal scenografi till pjäsen Elden som Leif Stinnerbom regisserat.

Alla renarna som fick oss att köra särskilt försiktigt i kurvorna strax innan Sveriges högst belägna by Högvålen, 830 meter över havet.

*

Nästa år en ny liten stad. Följer du med mig till biblioteket och frågar efter Johan Falkberget? Han var åtta år när han började arbeta i Christianus Sextus, en av koppargruvorna på Rörosvidda. 1901 kom första boken.

Röros har en gata som visar världen. I den ände där överheten bodde var Bergmannsgata 24 meter bred. När hon bytte namn till Mörkstugata, efter häktet, var hon till sist fyra meter bred. Perspektivet blev snyggt – men orättvisan tydlig. Gatan finns kvar, än finns mycket att göra, om världen ska bli som Falkberget drömde när han klev upp ur gruvan och började skriva.

Vem drömmer inte den drömmen.

När ska man börja slå med käppar mot staket?

Jag tycks bli äldre varenda dag. När är det sagt att man ska börja klä sig i purpur och slå med käppar mot staket?

*

Hur tar man en bra bild på en spannmålsbonde? Frågan har satt sig på min hjärna. Jag ligger på nätterna och vakendrömmer om bilder på bönder i sädesbingar med havre till hakan. Bara huvudena sticker upp, sex-sju bönder per binge. Inte ett hårstrå på deras rynkade, bekymrade huvuden. För varje gång jag knäpper med kameran blir det dubbelt så många huvuden med dubbelt så många rynkor i havrebingen. Jag fortsätter och fortsätter och fortsätter. Bekymren i bingen bara ökar.

*

Snart är det OS. Hoppas inte våra spjutkastare och längdhoppare också tänker börja passa bakåt. Det skulle visserligen ge visst underhållningsvärde i just de grenarna, men rätt så få medaljer.

*

Tror du du har rätt att få medaljer får du rätt få medaljer. Segrar fås inte, segrar vinns, förlorare är det få som minns. Det är som med revolutioner.

*

Snart är det olympiska spel, olympiaden är över, hälsningar Messerschmitt.

*

Vad var det mer man skulle göra? Använda folkpensionen till genombrutna handskar och sandaler av satäng, provsmaka i affärer och säga att vi inte har råd med smör?

Säg nu då, när är det dags?