På det privata planet har sommaren haft sin tjusning. Vi har haft barnbarnen på besök, några av dem härligt länge. Sådant är nyttigt. Vem skulle annars lära västkustbarnen viktiga uttryck som ”Vi ha feska” och ”Köckling ä gôtt”?
Och vem skulle dämma bäcken med badankor och påminna morfar om den halvt bortglömda konsten att göra gummisnoddsoppa?
Semester väster- och nordväst åt. I Morokulien trängs en busslast förvånade kineser runt den obevakade riksgränsen mitt i byggnaden. Låter sig fotograferas en efter en framför borden och flaggorna, med vänster fot i Norge och höger fot i Sverige. Obevakade. Gränsen en decimeterbred vit rand i golvet.
Förundrade kinesiska ord byter ägare. Vi vet inte vad de säger. Vi vet precis vad de säger. Vi håller med.
*
Bilar genom ett välmående norskt jordbrukslandskap. Varenda loge välbehållen, här och där en nyodling. Nordens mest decentraliserade samhälle.
*
Trafikrytmen är behagligt lugn, som i norra Kalifornien. Hemma skulle jag storkna över att behöva köra i 60-70-80 kilometer i timmen mil efter mil efter mil. Här finner jag mig och trivs. Inte en människa kör om. Jo, nu kom det en.
*
Vägarbeten efter Mjösa. Gick verkligen vägen här 1977 när jag kom på motorcykeln? Besviket inser jag att jag inte kan visa den kära vännen sjölandskapsutsikten från då. I Hamar är vi svultna, äter pepparstek, blir folk igen. Sitter i jernbaneparken och pratar om den norske poeten Rolf Jacobsen, som jag läst dikt för en gång i stadens bibliotek. Jag – för honom!
*
Röros. En pärla bland trästäder i vår miniturné de senaste somrarna. 333 års kopparhantering är slut men historien lever. Guiden som vandrar oss runt är kunnig, kan berätta och har humor. Glöm inte de som slet redan som barn och byggde samhället, säger han. Gå hem och läs Falkberget.
*
Sedan åker vi hem. Fikar på nya verandan och pratar om det dyra, kära Norge. Rondane var vackert med dramatiska bergformationer, plana fjällvidder och allt sitt porlande vatten. Fönsterlaven och renlaven (tror jag det var) gjorde marken helt vit på tallmoarna innan Folldal. Fåren, lugnt tuggande gräs efter väg 27. Slagghögarna vid Sleggveien i Röros, 300 år gammal scenografi till pjäsen Elden som Leif Stinnerbom regisserat.
Alla renarna som fick oss att köra särskilt försiktigt i kurvorna strax innan Sveriges högst belägna by Högvålen, 830 meter över havet.
*
Nästa år en ny liten stad. Följer du med mig till biblioteket och frågar efter Johan Falkberget? Han var åtta år när han började arbeta i Christianus Sextus, en av koppargruvorna på Rörosvidda. 1901 kom första boken.
Röros har en gata som visar världen. I den ände där överheten bodde var Bergmannsgata 24 meter bred. När hon bytte namn till Mörkstugata, efter häktet, var hon till sist fyra meter bred. Perspektivet blev snyggt – men orättvisan tydlig. Gatan finns kvar, än finns mycket att göra, om världen ska bli som Falkberget drömde när han klev upp ur gruvan och började skriva.
Vem drömmer inte den drömmen.
Jag tycks bli äldre varenda dag. När är det sagt att man ska börja klä sig i purpur och slå med käppar mot staket?
*
Hur tar man en bra bild på en spannmålsbonde? Frågan har satt sig på min hjärna. Jag ligger på nätterna och vakendrömmer om bilder på bönder i sädesbingar med havre till hakan. Bara huvudena sticker upp, sex-sju bönder per binge. Inte ett hårstrå på deras rynkade, bekymrade huvuden. För varje gång jag knäpper med kameran blir det dubbelt så många huvuden med dubbelt så många rynkor i havrebingen. Jag fortsätter och fortsätter och fortsätter. Bekymren i bingen bara ökar.
*
Snart är det OS. Hoppas inte våra spjutkastare och längdhoppare också tänker börja passa bakåt. Det skulle visserligen ge visst underhållningsvärde i just de grenarna, men rätt så få medaljer.
*
Tror du du har rätt att få medaljer får du rätt få medaljer. Segrar fås inte, segrar vinns, förlorare är det få som minns. Det är som med revolutioner.
*
Snart är det olympiska spel, olympiaden är över, hälsningar Messerschmitt.
*
Vad var det mer man skulle göra? Använda folkpensionen till genombrutna handskar och sandaler av satäng, provsmaka i affärer och säga att vi inte har råd med smör?
Säg nu då, när är det dags?
39-årig förlovningsdag.
Skrattar fortfarande minst tre gånger om dagen tillsammans.
Orsaken varierar.
Yngsta dottern på besök med innekatt. På något sätt tycks djuret stå i telepatisk förbindelse med våra två egna senaste (döda) katter.
Snart sitter Fia i trappan, precis som vår Trasan gjorde, och väntar att jag ska gå en våning upp och börja jobba. Kutar före mig, precis som hon, och sätter sig i fönstret ovanför datorn. Exakt samma blick.
– Jobba, jobba jo-o-bba! säger blicken.
Hur vet en katt att hon ska göra så? Trappan, fönsterbrädan, blicken. Precis som…
– Älskade kattuschling, jag har semester har jag sagt. Jaga någon annan. Den där datorn ska inte spinna på flera veckor.
Nej, om man skulle ta och köpa hästgård och inte ha nån häst? Bara för att jäklas.
Jag vill ha
en fjärilsgård.
Definitionen av kvällsmänniska är att det är en sådan som jag. Det präglar även mina mornar. Då är jag inte människa. Mornarna är så fyrkantigt ritualbundna att det kommer att bli fotspår slitna i kökets klinkergolv efter mina vanebundna vandringar.
Med ögon som kryss och röst av hårdrockstyp kliver jag omkring i min morgonrock varje morgon, styrd som en robot i ett japanskt laboratorium. Sätter på kaffet. Bort till köksskåpet, filskål, kaffekopp och juiceglas i näven. Ställer dem i rätt ordning vid min plats vid köksbordet. Kaffekoppen till vänster, glaset till höger. Alltid. Tillbaka, hämtar matsked och tesked och placerar dem där de alltid ska vara. Alltid är nyckelordet. Blodtrycksmedicinen ska ligga till höger. (Den tar jag först, med två klunkar juice till sedan. Aldrig tre).
Innan dess hämtar jag brödbit ur brödskrinet, plockar fram pålägg ur kylskåpet. Är det vardag? Då blir det inget smör.
Häller upp fil och apelsinjuice med fruktkött. Går tillbaka, ställer in fil- och juicepaket (kraftigt störd om leverantören bytt layout eller behållare) och hämtar müsli. Två skopor müsli, aldrig mer, aldrig mindre. Hämtar kaffet, sätter på Radio Värmland, lyssnar, äter, dricker.
Ändra ingenting. Ändra aldrig någonting.
Sedan rakar jag mig, borstar tänderna, duschar – och går ut i livet, fylld av förändringslusta. Världen behöver bli bättre varje dag. Massor med förändringar behövs det. Men aldrig den halvtimme när jag har hårdrocksröst.
Tidningarna? De läser jag i sängen klädd i bara t-tröja. Då har jag ännu ingen röst alls.
– Klipp gräset i dag, sa den kära vännen, innan hon for till jobbet. Så då gör jag det framåt aftonen. Drar omkring med vår klippare och knövvlar oss runt äppelträd, hallonbuskar och askrötter.
Vid päronträdet hoppar en förskräckt grodunge i det höga gräset. Jag väntar medan den hinner hoppa över i det redan klippta. Strax därpå är det en stor metallskimrande skalbagge som måste räddas.
– Ta god tid på er vänner. Vi andra är bara gäster här, i syskongruppen.
En sädesärla tittar intresserat på smågrodan, men avstår försöket.
Friheten är stor när vi ska kommunicera. Nu, när jag kan posta från min kamera om så krävs och skicka brev från min ”skrivmaskin” dygnet runt. Tack för den friheten, den har jag stor nytta av i mitt dagliga arbete och liv. Några knapptryckningar bara, sedan kan hela världen läsa mina meddelanden om den nu skulle vilja det.
Det är en del på Antarktis som är lite motspänstiga.
Fast visst var tillvaron lättare att fatta, innan den stora valfriheten och kommunikationstekniska revolutionen kom. Då, när Televerket ägde och skötte en fast bakelittelefon i varje hem och Posten levererade brev alla dagar utom söndag och – tillräckligt långt tillbaka – till och med flera gånger om dagen på vissa håll.
Den kära vännen och jag besökte barn och barnbarn i helgen. För denna tvådygnsutflykt medförde vi kläder och toalettartiklar, men också fem laddare, räknade vi när vi packade upp.
Fem laddare för vår frihet. Inte blir de färre heller, sladdhärvorna.
När någon gör en resa har han något att berätta. Men jag har inte tänkt att mina barnbarn ska bli seriefigurer, det har nog inte deras föräldrar heller tänkt. Låt mig bara konstatera att vi har varit och hälsat på dem, alla fyra, långt från Forshaga, och att jag trivs rätt bra i morfarrollen.
– Livets efterrätt, sa de första i bekantskapskretsen som fick barnbarn. Klyscha, tänkte jag den gången. Töl’ inte…
Ack så fel jag hade.