Jobbat över, på parkeringen står min vän och väntar. Det är mörkt i Klarälvsdeltat, gatlyktorna lyser och det har snöat lite grand. Då får jag en kyss av henne, med kall nästipp till.
Kall nästipp, jag älskar det. Kyss mig en gång till.
Vintern är här.
Nu vet jag vem jag är. När jag föddes var jag nummer 2 556 832 031 av de som då
levde. Samtidigt var jag den 75 738 908 71:e av de som hade levat, sedan människans historia här på jordklotet började.
Vill du veta vem du är? Här är länken till BBC:s webbplats som hjälper dig räkna ut det. Fyll i födelsedag, månad och år, så ser du vilket startnummer du fick i det livslånga loppet.
Vill du inte att barnen ska klämma fingrarna när du stänger bildörren? Då finns det ett bra uttryck:
– Händerna på näsan!
Manipulerad, säger någon om bassängbilden i förra inlägget. Aldrig i livet, svarar jag. Jag har bott ihop med fotografen i 37 år och hon har aldrig visat minsta tendens till att kunna photoshopa. Allt annat kan hon.
Det är ljuset som bryts i Lokavattnet, ser ni väl.
Fast jag kunde behöva sådana lår, om jag ska tillbringa mina lördagsmornar i Loka brunns nordöstra backe.