Alla som använt ett par löparskor tillräckligt länge vet hur det är. Löpningen är en medicinsk paradox. Du mår bättre och sämre.
Nu har jag blivit påmind igen.
Det börjar med en stolt plan. Vi ska åka på semester. Pensionärer kan. Vad sägs om en natt på hotell, två på B&B och en lång härlig kväll i hällregn i Dalhalla? Plus lite mjuk akvarellnostalgi, fin sjöutsikt, ett och annat impulsbesök hos goda vänner samt fyra-fem oprövade stigar, bygder och riksvägar?
Första fikastoppet är vid Lesjöbyns camping vid en strandkant norr om Lesjöfors. God smördegsbakelse med grädde och hallon. Varför har vi aldrig stannat här förut?
Strax därpå gör jag en klassisk ”dyngsväng vänster” i all hast och styr in mot Rämmen för att visa den kära vännen herrgårdsparken där jag fotograferade en tam älg för 40 år sedan. Älgen hamnade på förstasidan i Dagens Nyheter sedan men inte hundan var han tam.
Lunch, Flottaren i Vansbro, laddar Elisa (ja, hon är en leasad elbil).
Vid tretiden är vi framme vid hotell Gyllene Hornet och Perssons stuga där vi ska bo. Vi går på upptäcktsfärd uppför det sluttande Tällberg med alla sina anrika hotell, hittar Holens kaffestuga nästan högst upp och sitter mitt ute i utsikten när de första regndropparna hörs.
På kvällen finmiddag och därefter olympiska spel.
”Hoppas ingen såg mig” Det är morgonen därpå det händer. Jag har som vanligt hittat en karta och på den finns det motionsspår. Lycklig som en 73-åring på gôbbsläpp knyter jag på mig löparskorna och tuggar iväg uppför berget. Asfalt, grusväg, skogsstig – pulsen börjar komma igång, snart är stigen löjligt brant men jag ger icke tappt.
Efter 20 minuter faller jag handlöst i en tillfällig utförslöpa. Ramlar så där snyggt som när man fort måste titta så ingen såg det. Nej, jag är ensam på stigen i frukosttimmen. Knäet får ta första stöten, sedan vänsterarmen, ett revben och en minisekund senare höger överarm. Hur nu det gick till.
Blodet rinner – visst, jag äter blodförtunnande medicin – hela min vänstersida är svart av trampad Tällbergsjord och nu börjar knäskålen få en extra knäskål utanpå. Knäet svullnar mer och mer, revbenet värker och jag kravlar mig upp på Digerberget för jag ska förbaske mig se utsikten över Siljan som jag har tänkt.
Dagen därpå ligger jag mest på Polhems B&B vid kanten av Falu gruva med vänsterbenet högt och vill att det bara ska göra ont när jag skrattar. Det gör det inte. Inte bara när jag skrattar.
En kväll vi inte glömmer På kvällen far vi trots allt till Dalhalla och ser konsertversionen av Kristina från Duvemåla. Biljett är biljett. Det regnar, tidvis så mycket att det blöter igenom regnstället jag alltid trott var tätt. Efter första akten får jag lyfta mitt värkande vänsterben för hand när jag ska gå en sväng för att värma kroppen. Trappan tillbaka ner till rad 45 är värst.
Även i andra akten håller min fru mig i hand under sin regncape. Den är däremot vattentät. Båda händerna håller hon, inget annat är varmt på mig de timmarna.
Föreställningen är lysande, Dalhalla spännande och vindrutetorkarna fungerar fint när vi far tillbaka till vårt Bed & Breakfast i Falun. Där pallar hon under mitt ben med kuddar igen, när jag fått av mig mina blöta kläder.
Fjärde dagen, hemfärd. I Norberg fikar vi på klassiska Elsa Andersons konditori (gör det, ät tangotårtan!). I Hjulsjö köper vi böcker i Skandinaviens största bokloppis (gör det med!).
Klapp, klapp, klapp Så snart det blivit måndag ringer jag Forshaga vårdcentral. Får snabbt en tid, blir undersökt av en löpintresserad doktor, får remiss av honom till röntgen i Karlstad, tas emot där en timme senare, röntgas, får besked. Ingen fraktur på knäskålen men du bör prata med en sjukgymnast. Kommer hem, skickar meddelande till min fysioterapeut. Får en tid.
Det är om några dagar.
Vad vill jag ha sagt med allt detta? 1. Jag var inte i skick för att hälsa på er, vänner vid Runn. 2. Snubbla inte snabbt på steniga stigar i sluttningar. 3. Om du absolut måste göra det, var glad att det går att få snabb och effektiv sjukvård för skatten du betalar.
Och vila.
PS. Vi var till Sundborn och såg Karin och Carl Larssons hem och verk också. Hennes stolsdynor var fortfarande märkvärdigt moderna. DS.
Orsaken till att svenska hus blev röda.
Sveriges skattkista en gång.
Kristina från Duvemåla i Dalhalla. Den kvällen glömmer vi inte.
Fredag. Jag klipper gräs och sneglar samtidigt på vår äng i bortre hörnet av tomten. Där har färgerna avlöst varandra i sommar. Gräsgrönt, teveronike- och blåklockeblått, smörblommegult, klöverrött och nu senast väddlila.
Än har jag inte hjärta att ta fram lien och slå ängen. Inte så länge humlor, bin och fjärilar fortfarande har nytta av vårt stycke frisläppt natur.
De har nyttan, vi har både den och glädjen.
Avsevärd skillnad När jag tar paus i korgsoffan på altanen flyger en korp förbi på väg mot mat. Tack för tipset, det är dags för kaffe. I brevlådan ligger senaste utskicket från Bakhålls förlag. Kärntruppen kallar de oss prenumeranter. Deras lilla men innehållsrika meddelande till oss heter Hållogram.
De kommande två böckerna är Dorian Grays porträtt av Oscar Wilde i nyöversättning och Hjalmar Söderbergs roman Doktor Glas. Båda nyutgivna och med färska efterord. För 220 kronor totalt får jag båda böckerna i brevlådan den 16 augusti.
”Bakhålls utgåva grundar sig på Wildes ursprungliga manuskript från 1890, inte som tidigare svenska utgåvor på den engelska förlagets förmildrade och tillrättalagda manuskript från 1891. Skillnaden är avsevärd.”
Jag tar en klunk kaffe till och bestämmer att jag vill ha böckerna. Det är det där med nyttan och glädjen.
Svar på tal I ett brev från läsekretsen suckar en person över att landets kultursidor fortfarande inte uppmärksammat att Bakhåll nu gått i mål med Kafkas samlade skrifter i 19 band. Svaret som läsaren får är mycket bakhållskt:
”Så tänker vi inte alls. För oss känns det bara bra att vår målgång inte uppmärksammas, det är så vi vill ha det. Vi arbetar för sakens skull, för Kafkas skull, inte för egen ära.”
### Varför jag kommer att ta fram lien och slå ängen? ### Det är för att jag ska kunna frakta bort gräs och blomster, så de inte gödslar ängen. Där bör inte myllan vara fet. ### När jag gått med lien får allt ligga kvar några dagar först, så växterna hinner fröa av sig.
Det är någonting med teater i lador kring Fryken. Nu har vi hittat en ny. Tractor Teater i Västansjö.
Man svänger in vid gamla Folkets hus i Rottneros, följer vägen mot Gräsmark ett tag, svänger vänster mot Västansjö, följer en fin krokig grusväg intill sjön, parkerar vid en röd Massey Ferguson och vandrar uppför backen till teaterladan.
Vi kommer 10 minuter innan föreställningen Jernbanan ska börja. Ladan är knökfull med publik.
Briljerar Jakob Hultcrantz Hansson har vi sett många gånger på Västanå Teater och i vår tv-apparat. Nu briljerar han i Sara Lidmans berättelse om Didrik Mårtensson. Karln långt där uppe i norr som ordnade järnväg genom socknen fast riksdagen sagt nej.
Det är en bedrift av Dag Thelander att komprimera fem delar av Jernbane-eposet till en föreställning. Han skrev originalmanus.
Sedan är det minst lika skickligt av Jakob Hultcrantz Hansson att framföra föreställningen helt ensam på sin egen nya privata scen. Då står han dessutom för bearbetning, ljusdesign, ljud, film, teknik och grafisk design.
Spännande teknisk lösning Hans Didrik är nämligen inte ensam på scenen fast han själv är det. Bredvid scenografins fångcell hänger två stora tv-skärmar. På skärmarna framträder då och då Amina Avdic som Didriks hustru Anna-Stava och Ellinor Lindgren som den mystiska barnflickan Hagar. Liksom ett myller av manliga karaktärer, alla spelade av teaterdirektör Hultcrantz själv.
Didrik får sin järnväg genom socknen. Han blir själv den förste som stiger på i Lillvattnet – men i bojor, på väg till Stockholm.
Gå och se, vi tyckte mycket om berättelsen och föreställningen. Konstnärligt skicklig och spännande, praktiskt modig, vacker och publiknära.
### Västanå Teater hör till våra favoriter, det kan inte ha undgått den som läser min blogg. ### Nu har vi hittat en till favorit. Tack Jakob Hultcrantz, tack Sara Lidman och tack du okände forne ladusnickare i sluttningen ovanför Västansjön för det.
En dag ligger det ett stort kuvert i vår brevlåda. Den är tryckt nu, berättelsen de bad mig skriva om fotbollen inför Kils AIK:s 100-årsjubileum.
– Vi hade tänkt oss fyra sidor, sa Ewa Andrésen som beställde jobbet. A4.
Med sig hade hon fyra fina jubileumsskrifter, var och en från sin tid. Jag älskar sådana uppdrag. Att läsa om folk som bygger landet och sedan väga ord för ord i sin egen text om detta byggande. Hundra år på fyra sidor, det kräver både mod och möda.
– Ja tack, sa jag.
Så snart Ewa hade åkt började jag plöja deras skrivarslit genom 1900-talet. Efter ett tag gick jag till biblioteket och lånade Håkan Kamps bok om den värmländsk fotbollshistorien också. På nätet hittade jag Svante Bernhard statistik över värmländska fotbollsresultat sedan läderbollens dagar och till nu.
Den viktiga kamratandan En vacker sommardag den 2 juli 1924 samlades några ungdomar i 14-20-årsåldern i skyttepaviljongen vid Pompelipark i Kil. Pionjärerna. Allra mest tycker jag om första paragrafen de skrev:
”§ 1. Kils A.I. K. stiftat den 2 juli 1924 har till uppgift att genom övandet av idrott höja intresset för densamma och utbilda goda idrottsmän samt verka för en god kamratanda.”
Att utbilda goda idrottsmän och verka för en god kamratanda. Kan det sägas bättre?
### Kolla gärna Svante Bernhards statistik på nätet. ### Använd QR-koden i skriften. ### Här nedan ser du jubileumsskrifterna. Bilder av sin tid även de.
Smörgåsen vill att det stekta ägget ätes mot en sjö. Helst ett innanhav.
Solen skiner över bördiga fält och frodiga gårdar. Här var en gång ett centrum för Värmland med betydligt fler invånare än området där Karlstad ligger. Vi är på bilutflykt ut på Värmlandsnäs.
Här sprang jag en gång en av mina roligare maror. Pratglad löparbuss ut på näset, start vid Åkershus strax öster om Ekenäs, mål på Sporthälla i Säffle. Men det var då, nu är de krokiga gamla vägarna roliga nog att köra bil på. Sakta glider vi söderut medan ortnamnen på kartan sakta far förbi. Hög, Västra Uggelsäter, Råglanda, Botilsäter, Eskilsäter.
Fikar vid sydspetsen Vi parkerar vid campingen i Ekenäs, kliver bort till restaurangen och frågar om de har glass fast de inte har öppet än. Nej, tyvärr. Nå, jag har fikaryggsäcken på, det löser sig. Snart vandrar vi Ekenäsleden söderut, en fin stig slingrar sig genom skogen.
Jag hade väntat mig tallar och hällar men än är det tät grönska, mer blad än barr. Efter 25 minuter är vi framme vid Ladholmen, Värmlands sydspets. Vänern glittrar, en flock storskarvar flyger förbi när vi sätter oss på en strandklippa och kaffet är på gott humör.
Inget ont om älven därhemma men så här ska äggsmörgås ätas. Mot ett innanhav.
Är det inte Djurö där ute? Efter en lång eftertänksam fikastund går vi tillbaka i våra egna spår en bit och svänger småningom ut mot nästa udde. Sohuvudsudden. Vid Ladholmen låg stenkanten vi satt på bara någon meter över sjön, här har vi fått klättra betydligt högre. Utsikten är härlig, vi diskuterar en lång stund om inte fyren vi ser långt där borta ligger på Djurö.
Det tror vi.
Vänern fortsätter att glittra när vi rastat färdigt. Vi fortsätter leden norrut, hittar ännu en hög udde att ta påtåren på, svänger småningom väster strax innan Åkershus och kommer efter ett tag tillbaka till vår bil. En skön vandring.
Porten till Värmland När vi bilar norrut igen får jag ett infall och svänger in mot Millesviks kyrka som vi aldrig varit fram till. Där går vi sedan omkring på kyrkogården och funderar över bygdens och folkets historia. Om pappa Tegnér som var präst här och har en ståtlig gravsten, om släkten Uggla som har mer krigiska minnen och en stenhäll, om Fritiof och Ingeborg.
Vid några av gravarna sitter små skyltar med QR-koder. Där blir jag sedan stående, grav efter grav, för att läsa om människornas öden.
Klicka på de understrukna namnen i texten om du vill läsa några av kyrkogårdstexterna. Om tyskdanske Max Joakim Dhen eller om Johan Forsberg (1888-1977). Hans far var statare och dog när Johan var fem månader gammal. Änkan och de tre barnen blev inhyses fattighjon.
Nå, Johan reste sig ur fattigdomen. Han blev fjärdingsman och hemmansägare, kommunalkassör, kyrkokassör, ledamot av kommunalnämnden, ordförande i valnämnden, ledamot i kyrko- och skolrådet samt i pensionsnämnden.
Gammal bygd Här har funnits en kyrka sedan 1100-talet men Millesvik är äldre än så. Detta var en gång porten till Värmland. Nu bor det drygt hundra personer i den forna församlingen. Området är tätast på fornminnen i hela länet.
Bilden nedan visar Facebookinlägget jag skrev i går. Rune Larsson är en begåvad löpare och han har hittat på det bästa sättet att beskriva hur den känns, löplusten.
Men vad hände sen?
Skriva och springa. Det är mina två fritidsintressen. Har du inte märkt det, då är du ny här på bloggen. Välkommen!
Förrförra hösten fick jag cancer. När urologdoktorn så småningom sa att jag var frisk grät jag en aning. Strålningen och medicinen hade hjälpt. Då är det ett billigt pris att jag blir trött i musklerna av medicinen. Den som jag ska äta mer än ett år till. Fatigue kallar doktorerna min trötta biverkning.
Jag vill orka För det mesta gör det ingenting. Vårt hem är fullt av stolar, sängar, soffor, solstolar och en hammock. Men – när jag ska springa gör det någonting. Jag vill springa när jag springer, tiden kvittar, men jag vill orka. Båda fötterna ska vara i luften på samma gång. Tass tass tass över nejden.
Till slut ringde jag sjukgymnasterna på vårdcentralen. – Hjälp mig. Jag tror jag behöver ett styrketräningsprogram.
Det behöver alla löpande 73-åringar, det har jag vetat länge. Musklerna går tillbaka, även om du springer. Det är bara det att nu hade jag fått en trötthet som var värre.
Hon har gjort mig lycklig Hon som tog emot mig heter Anna-Lena och hon har just gjort mig till en mycket lycklig man. Efter fyra veckor med hennes program för styrka och rörlighet känner jag inte den där extra, omotiverade tröttheten längre.
I går gjorde jag stora testet, det som Facebook-inlägget egentligen handlade om. Jag sprang vår rejält kuperade femkilometer vid friluftsgården för första gången på länge.
Hur det gick? Du, jag vill krama hela världen, särskilt alla dess sjukgymnaster. Mer säger jag inte.
Jo, en sak till: – Tack!
### Banprofilen visar hur jag tar mig hemifrån, till Sisugården, runt 5-kilometern och sedan tillbaka hem genom skogen. Mördarbacken är den sista branta uppförsbacken.
### Filmen är tagen när jag lycklig joggar uppför mördarbacken på femman. Visst, det går sakta. Men jag känner inte en gnutta av medicintröttheten. Tjohoo!
Livet har sannerligen haft sina fina stunder hittills. Det här är några:
-När jag lärde mig cykla. -När kusin Jörgen lärde mig stamklättra. -När Pigge & Gnidde lärde mig läsa och sedan skriva.
-När jag fick mopeden. -Midsommar 1967 när jag träffade henne som jag älskar. -Liftarsommaren med Q i juli 1969. Paris, London, Amsterdam.
-Hösten 1973 när Gösta på sågen stolt satte upp den urklippta tidningsnotisen om att jag kommit in på Journalisthögskolan i Göteborg. -När vi samlade 2000 folkhögskoleelever från hela landet på Sergels torg 1977, till kamp för vår hotade Jära folkhögskola. -De lyckliga sommardagarna när barnen kom.
-Lyrikdebuten 1977, sågverksboken på Bonniers tre år senare. -Kymmens Dag i trädgården på Kymsberg i Gräsmark. Var det 1981? Tänk vad vi kämpade för våra barns och kommande barnbarns miljö de åren. -Mitt livs första Runner’s high på Brårudsmossen i Sunne 1981. Jag kunde ha blivit religiös för mindre.
-1980 när Bengt Berg fick mig att gå ut på en scen och uppträda inför publik första gången. Gästerna på Pustervikskällaren fattade ju och skrattade ju. -När kusin Jörgen vann SM. -Första maran, 1983.
-Ännu fler böcker, varav en med tecknaren Robert Nyberg 1997 och en med konstnären Stig Olson 2002. -När jag fick börja skriva krönikor i Värmlands Folkblad (igen) samt i Radio Värmland och TV4 Värmland. -När barnbarnen kom.
-Den stora antirasistiska demonstrationen i Karlstad i december 2013. (Bilden ovan). -Den fina gruppen informatörer på sista jobbet. -När onkologdoktorn sa att jag var frisk. -När folk efter 20 år fortfarande påminner mig om krönikor de läst i VF. -Boksläppen i Gamla Kraftstationen i Deje i fjol och i år.
-Den här morgonen. Hurra!
Gamla Kraftstationen 16 maj 2024. (Foto: Sandra Bornstedt).
Inför boksläppet i torsdags blir jag filmad. Tanken är att publiken ska se på en tv-skärm hur jag kommer löpande den dryga milen hemifrån Forshaga via gator och skogsstigar – och till sist uppför en trappa på gaveln till Gamla Kraftstationen i Deje.
Sedan ska jag plötsligt och i perfekt sekundpassning komma löpande in på scenen, en våning ovanför publiken.
Ellinor Berggren som filmat mig tar studenten snart. När hon klippt filmen klar med springvänlig musik och allt, några dagar innan släppet, skickar hon den på mejl. – Det här blir ditt genombrott, Sven-Ove.
### Måste komma ihåg att berätta för Ellinor att just då för hon ett gammalt talesätt vidare. ### Jag lärde mig uttrycket på Smålands Folkblad 1975 och tog det med hem. ### Fråga mina forna arbetskamrater, de har hört det förr.
Jag hoppas så hon har rätt 😉
– Ska inte vägen till Gamla Kraftstationen gå här nånstans?